Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förändringar. Prosper Block - Hvart taga mina penningar vägen? Fritt efter tyskan af -n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förr.
hand minnena ifrån min lefnads vår ^Främst skymtar
bilden af en liten tärna Med rosenkinder, guldgult
lockigt hår Och glad och strålande - en riktig
stjerna.
Det var min pligt att henne skydda, värna, När lekande
hon sprang bland skogens snår, Och denna ljufva pligt
jag fyllde gerna - Den tiden aldrig ur mitt minne går.
Ja, under lek vi växte opp tillsamman,
Och mången gång i barnslig fröjd och gamman
Hon lofvade bli min - »när jag blef stor».
Men skiljas måste vi, som ofta händer:
Mig ödet drog långt bort till fjerran länder -
Vi kysstes under tårar, och jag for.
Nu.
Jag for. - Och efter några långa år Jag kom tillbaka,
väntande att finna Det yra barnet, nu en älskvärd
qvinna; - Af hvad jag väntat fanns dock ej ett spår.
Med gäckadt hopp jag framför henne står; -. Nyckfulla
nornor ödets trådar spinna - När så jag ser min
barndoms huldgudinna. Mitt öga fuktas af en smärtans
tår . . .
I fanatismens tunga bojor slagen
(lår hon, som fordom var så glad, så yster,
Froni och gudsnådlig under suckars ljud.
Min famn till helsning räckte jag betagen Men hon sig
från mig vände, kall och dyster; Ty - »himlen korat
henne till sin brud!»
Prosper Block.
tag-a mina
Fritt efter tyskan af –n,
Lvart taga väl penningarna vägen? Jag menar nu icke
" de stora summor, som försvinna på börsmarknadei];
jag menar helt enkelt de små summor, som då och då äro
nog älskvärda att gästa min portemonnä. En fransysk
och flygtig visit, det är sannt, men alltid lika
välkommen och efterlängtad.
Det ligger en skälmskhet i dessa små summor, de
äro flyktiga som ett fjun för vinden; det ligger
en trollskhet i dem och de förespegla oss allehanda
lockande saker. De låta oss till exempel se eleganta
tyger, tjusande modehattar från Paris, eller, i rakt
motsatt fall, något hederligt bomullstyg eller någon
aktningsvärd silkesduk. Penningen är en stor frestare,
vi duka under för förförelsen, vi äro menniskor
och icke helt och hållet englar – vi använda våra
penningar, vi äro lyckliga. Men lyckan har stundom
nästan samma flygtiga natur som penningen, och vi
upptäcka måhända att det eleganta tyget bleknar för en
solstråle, att hvartannat fruntimmer just bär de der
modehattarna från Paris, att bomullstyget inte tål en
ärlig tvättning och att silkesduken är nästan endast
bomull; med ett ord, vi upptäcka att vi kanhända icke
på det klokaste sätt användt våra präktiga kronor. Vi
lofva bättring; men vid första lägliga tillfälle
tillfredsställa vi dock våra nycker eller passioner -
ja, hvart taga väl våra penningar vägen?
Vare sig små eller stora penningsummor, spela de
dock en ganska betydande roll i lifvets drama. Sättet
att väl använda våra penningar är sättet att blifva
lycklig.
Låt oss göra en liten forskning i detta ämne, låt
oss se om vi icke kunna lära något af våra grannar.
Det finnes familjer med riktigt eländiga inkomster,
och ändå ser man hvarken på deras kläder, bostäder,
möbler, husgerådssaker eller ansigten någon
armodets prägel, lika litet som man hör talas om
att dessa personer ega några borgenärer. Husfadern
i dylika familjer bär icke någon trådsliten rock,
hans skjortbröst, kragar och manschetter glänsa af
hvithet och hans döttrar se nästan behagligare ut än
sjelfva kommerserådets döttrar. Detta kommerseråd,
som endast i hyra betalar tre gånger så mycket som
den fattige familjfadern har i årlig inkomst; detta
kommerseråd, som väl då och då med någon stor summa
-. hvilken naturligtvis blir omnämd i tidningarne
- tecknar på en subskription för något välgörande
ändamål eller allmännyttigt företag, men som anser
sig icke ha råd att skänka ett öre till en nöd-
lidande nästa, hvilken måhända undfår eu skärf just
af den fattiga familj fadren.
Denna familjefar må nu vara hvad som helst och
heta hvad som helst, ett mönster i hushållsväg
är han dock i alla fall - han ger sina söner och
döttrar en god uppfostran; han begagnar för dem
måhända kostnadsfria skolor; men hvilka skolor,
eller hvilken uppfostringsmetod han än må begagna,
så lär han sina barn att bli hederliga menniskor
och att sjelfva arbeta sig fram, Denne far, detta
familjemönster har inga räkningar att betala, eller
om han har dylika, så betalar han dem punktligt hvar
gång han lyfter sin lön, sitt arvode, sin månads-
eller veckopenning. Och ändå lider hans portemonnä
icke af en fullkomlig tomhet - likaså gör hans fru
en och annan besp.aring i sina hushållspenningar och
barnens sparbössa skramlar ännu något, huru mycket
de för julklappar än,må hafva anlitat dem.
Men huru är något sådant möjligt?
Jo, derför att mindre bemedlade, men icke desto
mindre väl ordnade hushåll hvarken hafva sinne,’
eller kanske framför allt icke tillräckligt penningar
för dessa tusentals små olika utgifter, som tömma de
rikes och de obetänksammes kassor. I de små sparsamma
hushållen måste hvarje öre bestå en sorts examen, om
det verkligen har behof af en utvandring. Går denna
examen icke rätt igenom, så dömmes det obarm-hertigt
att stanna hemma.
Deri ligger till en stor del förklaringen.
Låt oss nu betrakta hushåll med stora
inkomster. Förstå dessa ordentligt att hushålla,
så blifva de naturligtvis allt rikare och rikare,
och dock behöfva de icke att vara obarm-hertiga mot
nödlidande, eller på något sätt uppträda med snålhet
eller girighet. Men lefva de så att säga med, och
Öfver bjuder den ene den andre i lyx och slösaktighet,
så rulla deras penningar allt hastigare och hastigare
bort, guldet blir allt oroligare, det liknar små
vågor i hafvet och försvinner spårlöst. I sådana
hushåll bryr sig ingen om att låta krona efter krona
bestå »examen», man bevärdigar dem knappast med en
blick, och så hoppa och dansa de åstad, gycklande,
glittrande, lefnadslustiga, och ingen tänker på det
gamla ordspråket: »en fågel i hand är bättre än tio
i skogen». Eller med andra ord: huru kan en familj
med 1,500 eller 2,000 kronors årlig inkomst vara
skuldfriare och sorglösare än det rika herrskapet
med sina 15,000 eller 20,000 samma mynt på samma tid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
