Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLIX. Birger Jarl. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett
A införa här den genom konstnärens hand i brons
frammanade bilden af den hugstore man, som reser
sig väldig i vårt, tyvärr, allt för blodstänkta
medeltidsdrama, der slägter brottades i vilda fejder
med hvarandra och frändvigens dystra arfvedel snodde
sig som en ked genom tiderna. Här som öfverallt var
det i synnerhet de store, hvilkas bragder och dåd
ifyllde historiens bildväf och hvilkas ömsesidiga hat,
afund och maktlystnad så ofta bragte det borgerliga
krigets röda hane att svälla upp sin kam. Bland
desse store, som påfven nämnde Sveriges herrar och
förstår, uppsteg i synnerhet en slägt till makt
och inflytande, Folkungaätten, med anor ända från
hedendomen, nära befryndad med Nordens alla tre
konungahus och med Birger Brosa, som dog år 1202,
i besittning af jarlembetet i Sverige. Den gamla
furstliga jarlsvärdigheten hade blifvit den högsta
tjensten vid hofvet, och den ansågs nu sjelfskrifven
inom Folkungaätten, som mycket högmodades öfver detta
sitt stora anseende och sin lycka, och skattades
för den främsta i riket. Men högfärd går för fall:
folkungarne blefvo snart sins emellan oenige,
och de skulle sjelfve i tidernas längd utrota sin
slägt. Första oenigheten uppkom, då Knut den långe
Folkunge af dem upphöjdes till konung mot Erik Läspe;
ty många af dem blefvo snart oense med Knut och hulpo
sedan den flyktade Erik åter in i landet.
Den nämnde jarlen Birger Brosa Folkunge hade en
broder, Magnus Månesköld, som bodde på Bjälbo i
Östergötland, den äldsta jarlaborgen i landskapet,
af hvilken nu icke finnes något annat öfrigt, än
ringa lemningar af grundvalar i en kulle sydvest om
den nuvarande kyrkan. Denne Magnus Månesköld, lagman
i Östergötland och riksråd, var gift med konung
Sverker d. ä:s sondotter Ingrid Ylfva, som var en
mycket väldig och beryktad husfru. De hade många barn
tillsamman, men den äldste och ryktbaraste var Birger,
som ärft modrens hela kraftiga ande. Han uppträder
först i historien under Erik Läspe, till hvilken han
slöt sig mot Knut den långe. Och hans första större
bedrift var en blokadbrytning vid Lybeck. Denna stad,
som var hufvudplatsen för Sveriges utrikes handel,
tillspärrades af den belägrande danske konungen
sjöledes medelst starka jernkedjor, som han lät
spänna tvärt Öfver Travefloden, på hvilken man
seglar in till staden, i afsigt att sålunda uthungra
denna. Men Birger, som skulle undsätta staden,
lät med jernstänger beslå framstammarne på några
starka fartyg, som seglade ned mot Lybeck. När nu
vinden blef stark och gynsam, hissade Birger alla
segel i topp och kom i full fart styrande rakt på
jernkedjorna, som sprungo sönder. Lybeck undsattes och
beviljade af tacksamhet härför många handelsfriheter
åt svenskarne. Detta skedde år 1246.
Två år derefter dog Erik Läspes dittills varande
jarl, Folkungen Ulf Fasi, och konungen utsåg nu
i den aflidnes ställe, med förbigående af hans
tappre son Junker Karl, till jarl sin svåger Birger
Månsson. Denne började genast styra riket med kraft
och sjelfständighet; men kände sig likväl icke
tillräckligt stark att motsätta sig det vigtiga
steg, som påfvemakten nu tog. Från Rom hade nemligen
biskopen i Sabina, kardinal Wilhelm, anländt för att i
Skenninge hålla ett kyrkomöte, på hvilket den svenska
kyrkans angelägenheter skulle ordnas. Vid detta möte,
som äfven bevistades af jarlen och flere verldslige
herrar, togs det egentliga första steget till att
rycka den svenska presten ur sin nära gemenskap med
folket och göra presterskapet äfven här till en stat i
staten. Medgifvandet för svenska prester att gifta sig
förbjöds vid straff af bannlysning, och biskopsvalen,
som hittills verkställts af folket samt bekräftats
af konungen, skulle nu verkställas af domkapitlen,
hvilka skulle inrättas vid alla biskopssäten. Birger
måste finna sig häri och till och med understödja
XLIX.
planen, för att icke se förbundet med den mäktiga
kyrkan öfvergå till hans afundsmän.
Aret derpå, 1249, slöt Birger med konung Håkan i Norge
för de båda rikenas del en fred, som varade så länge
de lefde, och lofvade jarlen åt konungen sin dotter
Rikissa till brud. Birger kunde med stolthet se på
sitt redan utförda verk. Fullständigt lugn rådde
inom landet, tvisten med Norge var bilagd, freden
med Danmark var ostörd och Sveriges ställning till
Lybeck den bästa. Jarlen kunde derför nu lyssna till
påfvens framställningar med begäran om hjelp för de
kristne i Finland.
Der hade funnits en biskop Thomas, engelsman till
börden och tillhörande dominikanernas munkorden eller
svartbröderna, så kallade emedan de buro svarta kläder
och repgördlar om lifvet. Desse munkar voro kände för
sitt oförfärade mod, men tillika för en skoningslös
grymhet mot alla, som icke ville underkasta sig
påfven i Rom. Sådan var äfven Thomas. Han ville
med våld utbreda kristendomen och lägga Finland
under påfvens välde, så att det icke behöfde lyda
Sveriges konung. För den skull uppmanade påfven
först kristne riddare från andra land att gifva
sig dit och underlägga sig landet, såsom vid samma
tid skedde i Lifland och Estland. Thomas samlade en
krigshär och drog ut mot hedningarne, lät nedhugga
deras heliga träd och predikade fridens lära med
svärdet i hand. Närmast stodo emot honom de hedniske
Tavasterne. De fingo hjelp af ryssarne, som väl voro
kristne, men icke lydde påfven i Rom. Det blef ett
långvarigt, grymt och förhärjande krig, hvarunder
våld hämnades med gräsliga ogerningar. Till sist blef
biskop Thomas i grund slagen af ryssarne under furst
Alexander, med tillnamnet Nevski, hvilken de allt
sedan dyrkat som helgon.
Biskopen begynte nu att tröttna. Hans riddare lågo
slagne, och hans plan att göra Finland till ett
lydrike under påfven gick om intet. Han begärde
afsked, reste till ett kloster på Gotland och dog
der år 1248. Han var en statsklok man och en hjelte i
kraft; men, såsom en finsk författare uttrycker sig,
han sådde blåst och skördade storm. Hans verk föll i
stoft och hedningarne i Finland hade vunnit en nästan
fullständig seger. Endast vid Åbo, denna Finlands
äldsta borg, som än i dag står qvar efter konung Erik
den heliges korståg, stred ännu en liten öfvergifven
hop af de kristne för sin tro och sitt lif.
I sin nöd, och sedan den mot svenskarne ovillige
biskop Thomas väl var borta, vände sig nu påfven
till Sverige och uppmanade jarlen att förhöja sin
äras glans med att åter resa Kristi kors på Auras
strand. Konungen gaf sitt samtycke, och den nye finske
biskopen Björk lofvade, att landet skulle skattläggas
under Sverige. Nu predikades ett nytt korståg till
Finland, många tappra riddare togo korsets tecken,
och ännu samma år som tvisten med Norge bilagts, drog
Birger Jarl med en väl rustad flotta till Tavasternas
hamn vid kusten af Nyland, der han landsteg och
hvarifrån han med sin här tågade norrut in i landet.
Tavasterna anföllos, öfvervunnos och tvungos att
erkänna det svenska väldet. I midten af deras område
ligger sjön Wanajavesi, som grenar sig inåt landet i
många fjärdar. Der lät Birger Jarl uppföra ett fäste,
som någon tid kallades Kronoborg, men är mera kändt
under namnet Tavastehus. Än i dag kan man se detta
gamla fäste, som fordom herrskade öfver kringliggande
nejder. Från den tiden böjde sig detta styfva folk
under svenska väldet, som det först i vårt sekel
skulle undandragas, upphörde med sina fejder och
antog kristendomen. Birger Jarl lät äfven svenska
kolonister öfverflytta till Österbotten i Finland,
der deras efterkommande än i dag fasthänga med varm
hängifvenhet vid minnet af det svenska väldet. Birger
hade för afsigt att följande sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
