Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLIX. Birger Jarl. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underkufva äfven karelernas land och qvarstannade
derför Öfver vintern. Inträffade så, att konung
Erik dog barnlös på Visingsö och tronen vardt
ledig, hvarför Birger skyndade tillbaka hem till
Sverige. Till Finland kom han aldrig mera, men
som bevis på huru fruktad han var i detta land,
såg man sedan länge en bild som fanns målad på ett
af slottstornen i Tavastehus. Jarlen framställdes
nemligen der i full rustning med ett ris i ena handen
och ett gissel i den andra. Vid hans fötter såg man
på ena sidan en nattvardskalk och på den andra en
brinnande eld.
Efter den Erikska ättens utslocknande i Sverige kunde
naturligtvis blott en Folkunge göra anspråk på tronen:
här som annorstädes saknades ej tronkräfvare som
hotade att kasta landet i ett inbördes krig. Till
förekommande häraf inkallade den mycket mäktige och
aktade Ivar Blå på Gröneborg vid Enköping en riksdag
och genomdref i hast valet af Birgers son Valdemar
till konung. Jarlen ville naturligtvis sjelf sättas å
kungsstol och förgrymmades öfver den mot honom visade
sidovördnaden, men var nog klok att låta tala vid sig,
då Ivar Blå hotade att annars ur sin kappa framskaka
en konung. Jarlen lät kort derefter, år 1251, med
mycken prakt kröna sin son i Linköpings domkyrka,
emedan Up-salas var nyss nedbränd-, och strax derpå
fördes dottern Rikissa till norska gränsen, der
bröllopet med konung Håkan stod i ståt och gamman.
Året derefter dog Jarlens vördade moder, och i
följd af en spådom, att hans ätt skulle blomstra,
så länge hon höll hufvudet uppe, lät jarlen inmura
henne stående uti en pelare i Bjälbo kyrka. Så har
åtminstone sägnen länge förtäljt. Men den pelare i
sakristian, i hvilken hon skulle blifvit inmurad,
uppbröts vid en reparation 1788, och det visade sig
då, att hvarken den eller någon annan pelare der var
ihålig eller att derstädes fanns något lik.
Missnöjde Öfver konungavalet, reste sig ännu samma
år de andre Folkungarne, hvilka, enligt rimkrönikan,
voro »mäktige till allt hvad ondt var och ströfvade
kring landet med sina hopar, snarare som röfvare än
som adelsmän". I Danmark och Tyskland värfvade de
en ansenlig här och tågade in i öfra Sverige. Men
ej heller jarlen var sen, utan mötte dem vid
Herrevadsbro, der han lät biskop Kol, hans kansler,
genom heliga ^bedyranden locka dem öfver till sig,
hvarefter han mot tro och lo f v en lät »slå hufvudena
af dem» - en bragd, som han enligt den tidens sed
trodde sig försona med en af erkebiskop Lars Lilje
honom pålagd botgöring, under det biskopen, qvald af
samvetsagg, vallfärdade till Kristi graf och dog i
främmande land.
Så brottslig handlingen än var, fick dock landet
genom den nu åtnjuta ett långvarigt lugn, hvarunder
den statskloke jarlen kunde genomföra dessa stora
lagförbättringar, som skola för alltid sprida öfver
hans namn en ovansklig äras skimmer. Hans gemål,
prinsessan Ingeborg, afled 1254, och efter några år
(1261) gifte han sig, för andra gången, med Mechtild,
enka efter brodermördaren konung Abel i Danmark. I
dottern af den mördade konung Erik Plogpenning
fann han der äfven en brud för sin tjugoårige son
Valdemar. År 1262 firades ock Valdemars bröllop
med den sköna Sofia i Jönköping, under stor ståt
och prakt, med god kost, dans, lekar samt torner-
och fäktarespel, såsom adelig sed bjöd. Men all denna
prakt öfverstrålades af den lag, Birger dagarne till
ära utfärdade: att syster skulle arf va hälften mot
broder, ty förr ärfde, blott syster-, om broder ej
fanns; i annat fall hette det: »gånge hatt till och
hufva ifrån.»
Birger införde ock den allmänna landsfriden, som
kallades Edsöret, emedan »den fästes med konungens
ed och alla de förnämste mäns i riket». Derigenom
stadgades med skärpta straff hemfrid, qvinnofrid,
kyrkofrid och tingsfrid samt förbud mot orätt hämnd,
Frändvig, hvilken fordrade att den efterlefvande
närmaste slägtingen skulle med mördarens blod försona
sin mördade slägtinges död, hvaraf uppkommo mellan
slägterna långvariga och blodiga tvister, genom
hvilka hela rikets fred ständigt stördes. Längre
än till detta edsöre sträckte sig ej ännu lagens
välde. Hvem som
bröt det, skulle dömas fridlös öfver allt riket, hade
förverkat allt hvad han egde »ofvan jord», och kunde
ej ufc n målsegandens förbön få förlika sitt brott
genom böter. Till Birger Jarls lagstiftning hör äfven
aflysningen af jernbörden eller profvet med glödande
jern som lagligt bevis, hvilket ofta svekfullt drefs,
samt förbudet mot gåfvo-trälar (så kallades de som
gåfvo sig i sjelfvillig träldom) samt flera andra
stadganden, hvilka i synnerhet Östgöta-lagen förvarat.
Till denna tid hör äfven den romantiska episoden om
Birgers broder Bengt Lagman, som gift sig med den till
börden väl adeliga, men fattiga Sigrid den fagra. I
harmen skickade han sin broder en kappa, hvars ena
hälft var af kostbart gyllene tyg, men den andra
af groft och ringa vad-mal, för att visa skillnaden
mellan de båda makarnes slägt. Men Bengt var en fyndig
herre, och han skickade tillbaka vadmalsvåden sömmad
full med guld, perlor och ädla stenar, så att den
öfverglänste guldbrokaden. Vredgad kastade sig jarlen
på hästen för att tukta den uppstudsige brodern, men
möttes af Sigrid, som strålade så skön och visste
att så skicka sig, att den barske jarlen tog henne
i famn och utbrast: »Hade min broder detta ogjordt,
så skulle jag sjelf göra det.» Ett skönt och dyrbart
smycke i Sveriges konungakrona fäste jarl Birger
med anläggandet af Stockholms stad, der Mälarens och
Östersjöns böljor flyta samman. Många gamla sägner om
Stockholms första ursprung äro gängse. Vi åter-gifva
den, som förekommer i Messenii krönika om Stockholms
stad, och i hvilken f or t al j e s, huru sj or
öfvare eller vikingar brukade fara genom det sund,
som sammanknyter Mälaren och Östersjön, och härja och
plundra på Mälarens strand. Till förekommande häraf,
lät sveakonungen slå en träbom öfver sundet, som
sedermera kallades Stocksund, och för vakts hållande
uppföra ett blockhus på holmen bredvid, som deraf
kallades Stockholmen. Snart upptogs här äfven tull
af de köpmän, som valde den vägen, och härigenom
uppkom en rörelse, som gjorde att fiskare nedsatte
sig kring bommen och der herbergerade köpmännen. Då
kristendomen kommit i landet, byggdes på den sedan
s. k. Helgeandsholmen en liten kyrka, och snart vardt
platsen så vigtig, att i stället för blockhuset vid
bommen uppfördes en träskans. Men äfven denna var
inom kort ej längre tillräcklig, och beslöt Birger,
att starka fästen skulle uppföras på Stockholmen,
den nu s. k. egentliga staden, under det att såväl
Malmarne, som Rlddarholmen och Kungsholmen voro
alldeles obebyggda och med skog beväxta. Här lät
Birger uppbygga tvenne stora torn, det ena vid det
nuvarande Jerntorget, det andra der slottet nu är,
hvilket senare torn kallades Tre Kronor. Mellan
dessa begge torn uppförde han tvenne murar,
längs efter Österlånggatan och Vesterlånggatan,
till hvilka båda vattnet då gick ända upp. Först
senare ha stränderna nedanför blifvit uppgrundade,
så att nuvarande Skeppsbron och Nygatorna kunnat
der bebyggas. Det händer ock stundom, att man vid
gräfningar under sist nämnda gator finner lemningar
efter skeppsvrak och båtar. Hit förlades så mycket
krigsfolk, att vikingarne skulle hållas ur Mälaren,
och »för sig har Upland ett fast lås». Till följd
af platsens ypperliga läge och den goda hamnen vid
holmen, började köpmän visa lust att bo der, hvartill
Birger Jarl gerna gaf sitt samtycke. Och nu började
han planera holmen innanför murarne samt utlägga
torg, gator och gränder, och hus efter hus reste sig,
anlagda af köpmännen. Derefter byggde jarlen en vacker
stadskyrka, den nuvarande Storkyrkan, som egnades
åt S:t Niklas. Vidare gaf han stadsrättigheter och
fann snart ett sådant behag i sin nya anläggning,
att han gjorde Stockholm till Sveriges hufvudstad
och »honom sköna friheter skref».
Till sköldemerke then by gaf
ansigtet Sancte Erik af,
som var Sverges rikes patron,
med långt hår, thet bar en gulkron.
Sex städer i Upland ålades vid straff af böter, att
hålla vid makt Stockholms broar. Och nedref jarlen
det lilla kapellet på Helgeandsholmen samt byggde
der ett hospitium, som han kallade Helge Andes hus,
hvaraf holmen fick sitt namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
