Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LI. Nils Månsson. Pehr Thomasson - Folksägner från Åland. Upptecknade af Herm. Hofberg. I. Lotsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
banko- och statsutskottet, der hans stora naturgåfvor
och omutliga rättskänsla genast tillvunne honom
det lifligaste erkännande. Yid påföljande 1812 års
riksdag var han ledamot af ekonomiutskottet och åtnjöt
derjemte den hedern, att jemte den be-kante Anders
Danielson och J. Longberg inkallas i opinionsnämnden
öfver högsta domstolen. Från denna tid daterar sig
egentligen hans stora rykte som talare och den aldrig
svigtande säkerhet, hvarmed han nu och framdeles så
djupt ingrep i riksdagens förhandlingar och beslut.
Om vi granska de mål, för hvilkas vinnande Nils
Månsson både vid och utom riksdagarne med okuflig
kraft verkade, så skola vi genast finna, att dessa
mål äro just desamma, som i vår mera upplysta tid
anses såsom mensklighetens förnämsta-, och härmed
är också hans klara framtidsblick och frihet från
alla fördomar till fullo ådagalagd. Sålunda arbetade
han för en vidgad folkupplysning genom offentliga
folkskolors inrättande, för näringsfriheten* för
yttranderättens helgd, skatternas enklare och jemnare
fördelning, riksdagsdelaktighetens utsträckning till
de medborgare, som under nya näringsförhållanden ännu
af de gamla undantagslagar ne sågo sig utestängda,
m. m. i samma sansadt frisinnade riktning. Genom
hans ihärdiga bemödanden och penningeuppoffringar,
och sedan han för sin sak lyckats vinna biskopen i
stiftet, doktor W. Faxe, blef den första allmänna
folkskolan öppnad i hans födelsesocken. Beslut
härom fattades den 6 Oktober 1833, och då biskopen i
församlingens närvaro i ett tal tackade Mls Månsson
för hvad han i detta för folkets andliga förkofran
så vigtiga ärende åtgjort, svarade denne med den
okonstlade enkelhet, som var honom så egen:
»Jag liar llott gjort min pligt*»
I sin långa och lysande verksamhet som riksdagsman
stod Nils Månsson på fullkomligt fri och egen
grund, och lät sig aldrig föras i ledband af någon,
ehuru frestelser dertill, svåra att motstå, icke
saknades. Detta oaktadt kan han dock sägas hafva
tillhört oppositionen, ehuru hans opposition alltid
var lugn, passionsfri och stödde sig på goda skäl. Han
eftersträfvade lika litet hofgunst som folkgunst,
men vann dock båda i hög grad - en omständighet,
som blott kan förklaras af den omutliga renheten af
hans karakter.
Som talare räknades Mls Månsson till sin tids
yppersta. Hans vältalighet var icke af den art,
som hänför för ögonblicket, som lyser likt blixten,
för att sedan lemna mörker eller dunkel efter sig,
utan af det slag, som öfvertygar genom sin enkelhet
och sanning. Han tillhörde således icke den klass
af vältalare, som »tänka blomster, tala honung och
lysa som en himmelsfärd»; men lika fullt är det en
sanning, att få som han lyckats rycka åhöraren med
sig och vinna honom för sin sak.
Till de mest lysande momenterna i hans
riksdagsmanna-lif hörer hans bekanta-tal mot
indragningsmakten vid 1829 års riksdag. »Det var
ej diktionens prydlighet», säger en samtida, »ej
logikens stränga deduktion, ej frasernas rundade
tillskärning, ej bildernas rikedom, ej åskan af en
Broughams allt förkrossande stämma, som här fängslade
åhörarnes uppmärksamhet - det var sanningens språk,
enkelt, rent och klart; öfvertygelsen låg i talarens
innersta, och den uttalades med oskrymtad värma och
okonstlad värdighet. Den djupaste rörelse röjdes under
Nils Månssons tal, icke allenast hos de främmande
åhörarne af alla klasser, utan äfven hos pluraliteten
af ståndets ledamöter. Ännu har ingen bonde hållit
ett tal,
som väckt ett så lifligt intryck, aldrig har något
tal ännu vunnit en mera odelad hyllning.»
Detta märkliga tal, hvari Nils Månsson kämpade för den
offentliga yttranderättens frihet, väckte naturligtvis
stor sensation, och en subskriberad middag för 200
personer ur alla samhällsklasser gafs till hans
ära. En dylik utmärkelse vederfors honom äfven vid
riksdagens siat, då vid en middag å Frimuraresalen
öfverstelöjtnant G. Hierta å egna och öfrige
deltagares vägnar till honom öfverlemnade tvenne
dyrbara silfverkannor, båda historiskt märkvärdiga:
Den ena kannan var en skänk af konung Karl XI till
en skogvaktare, som en gång vid en björnjagt räddat
konungens lif; den andra hade ägts af fältmarskalk
Königsmark, en gåfva till honom af konung Gustaf II
Adolf. Såsom betecknande för den allmänna aktning
Nils Månsson äfven utom sitt stånd åtnjöt, må i
förbigående nämnas, att vid ifrågavarande fest,
förutom öfverstelöjtnant Hierta, grefvarne Spens och
Hamilton fungerade som värdar.
Fastän firad och uppburen af fosterlandets mäktige,
glömde dock aldrig Nils Månsson att han var bonde,
och han bibehöll också derföre ända till sin död sitt
stånds enkelhet och flärd-löshet - ja, han föregick
härvid med de vackraste exempel. Sin konungs ynnest
bibehöll han alltid, trots sin opposition mot många af
regeringens förslag och planer, och han hugnades redan
vid sin första riksdag, 1810, med silfvermedalj. Vid
så väl kröningen 1818 som vid bilägret 1823 erhöll
han guldmedalj.
I sitt enskilda lif och som make och fader kunde Nils
Månsson uppställas som mönster för en och hvar. Hans
bref från riksdagarne till sina anhöriga vittna
om den innerligaste kärlek och den mest oskrymtade
gudsfruktan. Född i nöd och brist hade hans hjerta
tidigt böjt sig till en ödmjukhet, som aldrig lemnade
honom, ej ens under de hetaste riksdagsstrider. »Vi
erkänna», säger en hans biograf, domprosten
Wieselgren, »att en fryntligare, välvilligare,
hjelpsammare, behagligare, tillgängligare man ej
funnitf bland oss, ja knappt varit känd af någon,
som sett sig än så vida omkring;» och om man härtill
lägger, hvad en annan biograf yttrat om honom som
offentlig man, eller att Nils Månsson är »en af
de vackraste och renaste offentliga karakterer,
vår historia äger att uppvisa», så torde man böra
medgifva, att ett berömligare eller mera talande
vitsord icke gerna kan gifvas någon menniska, hon må
nu befinna sig i hvilken samhällsställning som helst.
Efter hemkomsten från 1834 års riksdag började Nils
Månssons helsa att betänkligt undergräfvas, och han
dog, allt för tidigt för sitt fädernesland, å sin
egendom Skumparp den 25 Juli 1837, 61 år gammal. Med
sin hustru, Inga Olsdotter, hade han 10 barn, för
hvilkas väl och kristliga uppfostran han på det
ömmaste sörjde.
Nils Månsson var, såsom vi förut anmärkt, född
och uppfödd i fattigdom, och han dog också i
knappa ekonomiska omständigheter, ehuruväl det
varit lätt för honom, att genom en eller annan
eftergift vid vigtigare riksdagsfrågor vinna guld
och gunst. Men Nils Månsson lät aldrig egennyttan
besegra rättrådigheten, huru stora de ekonomiska
bekymren ibland än voro, och han står derför äfven i
detta afseende i ett så skärt ljus, att vi blott kunna
önska det hvarje offentlighetens man måtte taga honom
till föresyn, helst ett vackrare föredöme svårligen
torde kunna uppletas.
Pehr Thomasson.
Upptecknade af Herm. Hofberg. I.
Geta kyrka, i norra delen af Åland, sitter på södra
långväggen ett oljefärgsporträtt, som föreställer en
man i sina bästa år, med allvarliga och regelbundna
anlets-
drag och iklädd den i konung Fredriks tid vanliga
drägten, bestående i lång väst samt blå rock med
blanka knappar och höga, vida ärmuppslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
