Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmyra - Etnografiska bilder från National-museum. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
tacka för sin rikedom. Det var sedan århundraden
tillbaka en naturlig nederlagsort, som måste blifva
en medelpunkt för verlds-handeln, och det var just af
detta skäl, som det ådrog sig Salomos uppmärksamhet. I
bibeln omtalas, att nämnde konung byggde denna stad i
öknen, enligt Josephus har han åtminstone omgifvit den
med fasta murar för att försäkra sig om besittningen
af densamma, och det är äfven sannolikt, att han icke
gjort annat, än befästat och förskönat staden. Den
kallades då Tadmor, palmstaden, och araberna benämna
den Tedmor. Det är likväl först efter Alexander den
stores död, som Palmyras egentligen historiska period
tager sin början. Det återvann då under Seleucus
Mcator och hans efterträdare, Seleu-ciderna, sin
betydelse och ryktbarhet.
Rik och blomstrande genom sin handel och flera
århundradens fred och välgång, fick denna hittills
oberoende verlds-stad under romarväldet känna
lyckans ostadighet och erfara de smärtsammaste
motgångar. Odenatus var denna stads siste herrskare
och efterträddes af sin enka Zenobia. Filosofen
Longinus var denna drottnings lärare och minister. Hon
ägde en sällsynt skönhet, vidtomfattande kunskaper
och ansågs som den klokaste och hjeltemodigaste
qvinna på sin tid, ehuru hon, enligt hvad man påstår,
var begifven på bordets nöjen. År 270 e. Kr. blef
hon besegrad af Aurelianus, som i sitt triumftåg
förde henne med, fängslad till händer och fötter
med guldkedjor och så öfverhöljd med smycken och
dyrbarheter, att hon dignade af deras tyngd. Longinus
blef afrättad, derför att han dikterat det bref,
hvari Zenobia vägrar att underkasta sig det romerska
väldet. Kort tid derefter nedhöggo invånarne i Palmyra
hela den dit förlagda romerska garnisonen. Aure-
lianus återkom då och förstörde en stor del af
stadens byggnader, men lät sedermera uppbygga
flera praktfulla sådana och åter upprätta Solens
tempel. Äfven Diocletianus skänkte Palmyra flera
monumentala byggnader. Slutligen lät Justinianus
iståndsätta staden och förse den med vatten, men
hans afsigt var ej så mycket att försköna Palmyra,
som att befästa detsamma. - Kristendomen fick aldrig
fast fot derinne, och efter Mahomets tid var staden
att betrakta endast som en fästning. Solens tempel
blef kreneleradt och turkiska byggnader reste sig
bland ruinerna och på de kringliggande bergen.
Lemningarna efter Palmyra betäcka en stor slätt,
som i hela sin utsträckning är öfversållad af
en ofantlig mängd korintiska pelare. "På ena
stället», säger Yolney, "bilda dessa pelare grupper,
hvilkas symmetri är förstörd derigenom, att några
ligga kullfallna, på ett annat stå de ordnade i
långa rader, liknande omätliga alléer, som flyta
tillsammans till en enda linie i ett aflägset
fjerran. Börjande med ett monument af Jamblichus,
sluta de med den triumfbåge, hvaraf en teckning
å sid. 8 lemnats. Derefter kommer man till Solens
tempel; der Palmyras arkitektur visar sig i hela sin
rikedom och sin mest storartade prakt. Det är särdeles
märkvärdigt, att detta tempels fasader likna Louvrens,
som byggdes af Perrault, innan man ännu ägde några
teckningar af nämnda tempelruiner. En otalig mängd
pelare af olika storlekar, en del ännu stående,
andra åter kullstörtade, tempel och grafvar, allt
hopadt om hvartannat till höger och venster i den
stora pelaralléen, bildar, tillsammans med lemningarne
af de turkiska byggnaderna, moskéerna och spåren af
kristen konst, denna imposanta anblick, som framkallat
så månsa resandes beundran.
Ibilcler* dfirån
j ill de särskilda afdelningar, hvilka bilda de
dyrbara samlingarna i National-museum, räknas
sedan 1866 äfven Kongl. Lifrustkammaren och
Klädkammaren. Den förra eller Lifrustkammaren
kan sägas leda sitt upphof från år 1633, då Axel
Oxenstierna, i ett bref från Frankfurt am Main,
föreslog regeringen, att på Blasieholmen eller
Skeppsholmen låta uppföra en byggnad "till
att förvara de fanor och segertecken, hvilka
Sveriges härar eröfrat i sina strider mot landets
fiender". Byggnaden, hvilken enligt den store
rikskansler ens plan skulle blifva en arsenal till
belysande af Sveriges krigareära, blef äfven uppförd;
men när man väl kommit så långt, att man fått huset
under tak, blef det användt för andra ändamål, och
de vunna troféerna fingo tillsvidare ligga undangömda
på sina gamla förvaringsställen.
Först mot slutet af konung Carl den elftes regering,
när kronan genom reduktionen blifvit ägare af De
la Gardieska palatset, anslogs denna byggnad till
arsenal, och dit fördes samt uppsattes för första
gången de fanor och standar, Sverige vunnit i sina
utländska krig, äldre rustningar, konungars kläder
och kröningstyg, vapen, sadlar m. m.
Den sålunda inrättade arsenalen, det första museet för
landets historiska minnen, förvarades i grefve Magnus’
prydliga palats i mer än hundra år, eller till 1793,
då palatset inreddes till dramatisk teater. Under
tiden hade Fredrikshofs slott blifvit ledigt genom
drottning Lovisa Ulrikas död; detta uppläts nu
till arsenal och tyghus, hvarjemte större föremål,
såsom kanoner och dylikt, hvilka icke kunde få en
plats i arsenalen, fördes till kronans magasiner
på Skeppsholmen.
När några år derefter (1802) Fredrikshof förändrades
till kasern för Svea lifgardesregementet,
flyttades arsenalens, dyrbara tillhörigheter
till den s. k. Orangeribyggnaden i norra ändan
af Kungsträdgården eller Carl XIII.-s torg. Efter
femton år (1817) voro samlingarne ånyo husvilla,
då enligt Kongl. Maj:ts befallning alla troféer
och fanor öfverlemnades till Riddarholmskyrkan,
medan vapen, rustningar och dylikt fördes till den
s. k. Confidencen, en större stenhusbyggnad vid
Ulriksdal. År 1823 skickades en del af samlingarna
till Gripsholm och en del, särdeles fanor af obekant
datum, öfverlemnades till Kongl.
teaterns attributmagasin. Först 1850 erhöll
Kongl. Lifrust-kammarens samlingar en egen lokal
i Arfprinsens palats vid Gustaf Adolfs torg,
dit de splittrade delarne genom ståthållaren,
öfverstelöjtnant H. Schutzercrantz’s berömvärda
nit sammanfördes från Ulriksdal, Riddarholmskyrkan,
Gripsholm, förråderna på Skeppsholmen m. fl. ställen.
När Nationalmusei-byggnaden omsider blifvit färdig att
inrymma statens konstsamlingar, ditfördes och ordnades
Kongl. Lifrustkainmarens och Klädkammarens förenade
museer och har sedan derstädes haft sin plats. * -
I början ett litet pantheon för i krig vunna
segerbyten, har Lifi-ustkammaren efter hand växt^ut
till ett museum, hvars rikedom i materielt hänseende
endast öfverträffas af dess värde ur historisk
synpunkt. Detta har tillika på senare tider, genom
förvärfvande af de Schutzercrantzska, Willebrandska
och Fleet-woodska samlingarna och framför allt genom
gåfvan af konung Carl XV:s dyrbara vapensamling,
vunnit ett stort intresse i etnografiskt hänseende,
som det är vår afsigt att i några små uppsatser
framhålla för våra läsare.
L
Den samling vapen, som, genom testamentariskt
förordnande af framlidne konung Carl XY, skänktes
till staten, sönderfaller i tvenne afdelningar:
den Vesterländska och Österländska samlingen. Då
den förra af dem har ett företrädesvis historiskt
eller kulturhistoriskt intresse, har den sednare
eller österländska samlingen nästan uteslutande
sin betydelse i etnografiskt ’hänseende. Man får
nämligen i den se en mängd olika vapen, kläder och
bohagsting från skilda länder och folkslag: från
vildens konstlösa stridsklubbor, bågar, förgiftade
pilar, träsköldar och benlansar, till kabylens,
tscherkessens eller något annat af de intelligentare
folkens utmärkta skjutgevär, dama-scerade stick-
och huggvapen, konstrika brynjor o. s. v.
Vår teckning å föregående sida är tagen efter en
rustning, som medföljde konung Carl ]£58s samling
och nu förvaras i det s. k. orientaliska rummet
innanför "riddarsaleii" i första våningen på museum,
och föreställer en tscherkess så som dessa krigare
äro väpnade, när de draga i härnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
