Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etnografiska bilder från National-museum. Herm. H-g. - "Stackars Fanny!" (En tidsbild.) Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Som bekant är, förstår man med tsclierkesser eller
cirkas-sier det .krigiska bergfolk, som bebor vestra
delen af Kaukasus mellan Svarta hafvet i vester och
Kubans nedra lopp i norr. Tscherkesserna, hvilka
delas i femton stammar, torde för närvarande uppgå
till 5-600,000 individer. I högsta grad modiga och
frihetsälskande, lefva de i ständiga fejder med sina
grannar och kämpade länge med framgång mot georgiers,
tatarers och turkars öfvervälde. Men sedan Ryssland,
genom freden i Adria-nopel 1829, kommit i besittning
af det turkiska området på Svarta hafvets östra kust,
började ryssarna allvarliga försök att underkufva
det oafhängiga bergfolket. Flera ryska generaler,
Paskiewitsch, Rosen, Woronzow och andra sträfvade
fåfängt till detta mål; men sedan tscherkessernas
tappre höfding, Schamyl, 1859 fallit i ryssarnes
händer, blef motståndet mattare, så att Ryssland
omsider 1864 högtidligen proklamerade tscherkessernas
underkastelse.
Den bild af en tscherkess, som teckningen å sidan
9 återgifver, är iklädd en lifrock af rödt kläde,
kantad med guld- och silfverband och under densamma
en pansar skjorta, som å underarmarna förstärkes med
aflånga stålskenor, pantalonger af
blått kläde, under knäet sammanhållna med bindlar af
rödt ma-rokin, samt tofflor af rödt marokin, broderade
med guld och silfver. Hufvudet betäckes af en
pansarhufva, med damascerad hjessplåt, en hufvudbonad,
som på samma gång den är temligen lätt, utgör ett
tillräckligt skydd mot sabelhugg och värjstötar. Öfver
axeln bär han den långa tscherkessiska studsaren,
hvars skott så ofta kommit hans hemlands fjellar att
genljuda, och för hvars säkert träffande lod så mången
fiende fatt bita i gräset, För gevärets skyndsamma
laddning bär krigaren på bröstet en rad af sexton
patronhylsor, hvarjemte han vid bältet har tvenne
reservkruthorn, ett större klädt med hajskinn och
ett mindre af buffelhorn-, vid bältet hänga dessutom
pistol och dolk, båda med Tula-beslag, och vid venstra
sidan den för österlän-ningen oumbärliga yataganen
eller sabelknifven med fäste af Tula-arbete. Tvenne
små ammunitionsväskor vid sabelgehänget samt en
ridpiska med bladlik spets fullända den krigiska
rustningen. Den dyrbara och rika vapenrustningen är i
flera afseenden ett konstverk och tyder på ett folk,
för hvilket kriget är lifvets mål och som räknar en
prydlig vapenskrud för den dyrbaraste bland skatter.
Herm. H-gc
Fanny
(En tidsbild.)
å ofta jag ser henne, kan jag icke hindra mig ifrån
att tänka så, och jag är nästan öfvertygad, att hvarje
annan förnuftig menniska tänker detsamma.
»Hvarföre? Är Fanny då fattig?»
Yisst icke!
»Är hon moder- eller faderlös, eller kanske begge
delarne?’»
Ingalunda: hon har båda föräldrarne i lifvet,
.»»År hon kanske vanskapad eller på annat sätt
ofärdig?»
Nej, hon har en ursprungligen välbildad kropp.
»»Kanske är den stackars flickan idiot?»»
Nej, icke heller det. Hon har alla de yttre förmåner
i lifvet, en menniska kan önska sig-, men Elin,
som hvarje lördag brukar komma till staden och gå
omkring i husen med qvastar och granris, är i mitt
tycke tusen gånger lyckligare, än Fanny.
Yäl skulle man också kunna säga »»stackars Elin»,
och väl har också mången både sagt och tänkt det,
men i en helt annan bemärkelse, än då man tänker
eller säger »»stackars Fanny!»
Elin har friskt och tillräckligt blod i ådrorna-,
ljus i ögat och rosor på kinderna; barnahjertats
»»heliga enfald», om vi sa få säga, genomlyser hennes
anletsdrag.
Intet af allt detta har Fanny. Elin har mången gång
varit både hungrig och törstig, och, fastän hon är
vid samma ålder som Fanny, har hon ännu icke slitit
ut något par skor, som icke varit mer än halfslitna,
innan de blefvo hennes; men trots den knappa födan
ser Elin ganska välfödd ut, och trots de opassande
skorna, går ingen med lättare steg, än den fattiga
»’granrisflickan».
Fanny har för litet blod, säga doktorerna, Hennes
ögon, | som af naturen äro ganska vackra, se oftast
matta och trötta ut, och under hvart och ett af dem
sitter en skugga, som liknar en upp- och nedvänd
halfinåne. Hennes kropp är mager och kantig, hennes
ansigte likaså; hyn är gråblek och anlets-dragen
slappa; man kan dock icke säga, att hon är ful;
långt derifrån! Man ser att hon kunde varit vacker,
och i detsamma tänker man: stackars Fanny!
Det som gör ett barnaansigte skönast, nämligen
larnslig-Jieten, den hjertats enfald, som så ljuft
påminner om Paradiset, den är bortstruken från Fannys
ansigte: det ser redan åldrigt ut.
Elin har en fläta, så tjock att mången skulle vara
nöjd med hälften. Fannys hår kunde varit lika rikt
det; men alltsedan »stackars Fanny»» var helt liten,
har man vid alla högtidliga tillfällen Iränni det
för att få det lockigt. Sådana tillfällen hafva
förekommit nästan hvarje vecka. Af sitt naturliga
hår har hon derföre blott några ojemna testar qvar,
men hennes mamma har köpt henne lockar från Paris,
och när stackars Fanny vid ljussken uppträder i dem,
dyrbart och smakfullt
klädd, så finnes nog en och annan flicka vid samma
ålder, som afundas henne, men ingen förståndig mor
kan låta bli att sucka för sig sjelf: stackars Fanny!
Elin kan glädja sig åt så litet, samma sak kan
fägna henne otaliga gånger. Den lilla halsduken,
som hon för ett par år sedan köpte i staden, för
sammansparade styfrar och som hon omsorgsfullt
förvarar i sin mors »kistlädika», fram» kallar
ett glädjeskimmer öfver ansigtet, hvarje gång hon
upptager den; den är och blir i många år hennes
»nye duk»? hennes »kyrkeduk». Yill hon någon gång
hafva riktigt roligt, så gör hon sig en egen stuga
utanför sin mors stuguvägg; hon inhägnar en liten
plats med björk- eller med granqvistar, hemtar från
den närbelägna skogen mossa till en bänk och blommor
att strö på golfvet, tager en tegelsten till bord
och ett stort skräppeblad till bordduk; på bordet
lägger hon ett par små skillingsböcker, som hon fått
i staden - och så sitter hon på bänken och njuter af
att allt är så »obegripligen grannt»» omkring henne;
ty kan något tak i verlden vara grannare, än den klara
blåa himlen; kunna några väggar hafva skönare färger,
än det friska, doftande björklöfvet, och något golf
vara vackrare, än det, som är öfverströdt med blommor!
En stor spegel har Elin också - den är infattad
i en ram af ormbunkar och buskar; i skogen nära
hennes stuga ligger den. Mången sommarmorgon om
söndagarna händer det, att Elin löser upp sitt långa
hår framför den spegeln - den lilla, klara sjön! -
kammar och flätar det och skrattar derunder gång på
gång mot »granrisflickan» dernere, som skrattar åt
henne. Börjar det då ringa i bykyrkan, blifver Elin
genast allvarsam, niger djupt vid den heliga maningen
och skyndar sig för att hinna binda örtaqvastar åt
både mor och sig, innan de skola gå i kyrkan.
Fanny får minst en ny hatt för hvarje säsong, och när
säsongen är slut, sparkar hon till hatten - ifall hon
får se honom - och tycker att han är »obegripligt
otäck», efter som han icke längre är ny; ty nytt
måste allting vara, om det i någon mån skall kunna roa
henne. Hon har ett helt skrin fullt med grannlåter,
men tycker just icke, att de äro granna någon af dem,
efter som hon begagnat dem allihop. Yill Fanny riktigt
roa sig, och det vill hon visst, så måste föräldrarne
ställa till barnbal, och det göra de också gång
efter annan. Alla barn, som Fanny tycker om, blifva
då bjudna, äfven om deras föräldrar och Fannys äro
fullkomligt obekanta. Sedan skall en stor del af de
flickor, som »varit hos Fanny», bjuda Fanny igen,
och "det är just det roliga», tycker ]*on sjelf,
och Fannys mamma tycker att "det skall blifva roligt
att höra», om det på något af de andra ställena
2*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
