Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr. Berättadt af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
låg kastadt huller om buller. Trenne karlar, tre,
fyra qvinnor och ett par barn mottogo mig här. Så
vidt jag i skymningen kunde se, sågo de allt annat
än trefliga ut.
’Hvad vill du?’ frågade en af karlarne, och tog ett
par steg emot mig.
’Jag har gått vilse’, svarade jag, något häpen öfver
hvad jag fick se, ’och ville nu bedja er visa mig
vägen till X.’
’Såå?’ svarade han och betraktade mig noga. Derpå
gaf han ett tecken åt de andra karlarne, som genast
försvunno. Äfven om ej skjutsböndernas ord farit
för mig, hade jag dock genast kunnat finna, att
jag befann mig i en ’skojarhords’ högqvarter. Jag,
liksom väl mången annan, som sett ’Preciösa’, hade ej
sällan längtat efter att få skåda ett sådant läger"som
detta; men efter några ögonblicks förlopp hade jag
fått alldeles nog. Qvinnorna sågo ut som hexor och
karlen som en verklig skurk.
’Nå, vill ni göra mig den tjensten att visa mig
vägen?’ frågade jag, sedan den obehagliga mönstringen
af min person varat länge nog, som jag tyckte.
’Vägen ja, nog skola vi visa er vägen’, svarade karlen
med ett obehagligt grin. ’Hallo, kom hit ni andra!’
Ur buskarne framträdde nu de två nyss bortgångna
karlarne, men de voro ej allena, utan åtföljdes af
två andra. Den redan inbrutna morgongryningen lät
mig se, att dessa sednare voro svärtade i ansigtet,
förmodligen för att vara oigenkänliga.
’Den här skatungen’ - denna qvickhet syftade
förmodligen på min hvita mössa - ’har flugit vilse
här i skogen, säger han, och vill hafva reda på vägen
till X.’, yttrade den, som först talat.
Nu började mellan de fem en tyst öfverläggning,
hvilken, efter all sannolikhet, rörde mig. Det var en
ytterst obehaglig stund. Att fly bort var naturligtvis
omöjligt, och hela min beväpning utgjordes af den
lilla käpp, jag hade i handen. Till råga på allt
kommo de smutsiga ungarna till mig och började tigga,
och jag utdelade till dem de småmynt, jag hade,
för att få vara i fred.
Slutligen tycktes öfverläggningen vara slut. Han, som
hela tiden fört ordet, vände sig till mig och sade:
’Jo, nu skall ni få vägvisare, och det två
på köpet. De här två herrarne’ - hela det
snygga sällskapet skrattade - ’skola ta er om
hand. ’Knifvingen’, han pekade på en af de sist
ankomne, ’ja, var inte rädd du, skatungen pladdrar
nog inte om, att du är här, Knifvingen är en riktig
karlakarl att hjelpa folk till rätta.’ - Och nu följde
åter ett rått skratt.
Det gick en kallsvett öfver mig. Hvad hade man i
sinnet? Allt häntydde på, att inan ej ämnade låta
mig komma lefvande ur skogen. Jag såg mig omkring
för att om möjligt upptäcka något försvarsvapen,
som jag kunde bemäktiga mig; men intet sådant syntes
till. Hvad hade jag också kunnat förmå mot fem,
säkert väl beväpnade skurkar?
Jag ville dock göra ett försök att rädda mig och
sade derför:
’Den, som visar vägen, skall jag betala hederligt,
bara jag kommer till X., der jag har mina penningar
och andra saker.’
’Åh, kära herre’, sade med skrällande röst han,
som kallades Knifvingen, ’tala inte om betalning-,
vi äro ärliga menniskor, som gerna göra folk en sådan
liten tjenst.’
’Ha, ha, ha! Ja, herrn kan vara glad, som råkat
ut för så beskedligt folk’, sade den andre af mina
blifvande ledsagare.
En hvissling, som hördes på litet afstånd och genast
besvarades från lägret, lät mig förstå, att sällskapet
skulle ökas. Om några ögonblick stod också en ung
qvinna på den öppna platsen.
’Nej se’, utropade hon, då hon blef varse mig,
’är herrn här!’
En stråle af hopp skimrade nu för mig: det var samma
qvinna, som jag för några timmar sedan räddat från
bönderna.
’Så, du har sett honom förut? Han har gått vilse,
säger han, och nu skola Knifving och Dyrken visa
honom litet till rätta.’
’Nej’, svarade hon, ’det sker icke!’
Nu började flickan omtala något för karlarna, hvilket
troligen handlade om uppträdet på landsvägen; jag
förstod dock intet deraf, emedan samtalet fördes
helt tyst och delvis på något slags tjufspråk. Du
kan förstå, att jag med uppmärksamhet följde hvad
som förenades. Jag förstod lätt, att tre af säll-
skapet snart voro af flickans mening, hvaremot
mina tillämnade vägvisare syntes förfäkta en annan
åsigt. Som de dock befunno sig i minoriteten, måste
de, ehuru knotande, gifva med sig.
’Ni får henne till vägvisare’, sade han, som tycktes
föra ordet, och pekade på flickan, ’och ni förlorar
inte på bytet. Men en sak måste ni svära på, och det
är att inte nämna ett ord, om hvad ni sett, på den
här sidan nästa natt!’ .
Det föll en tyngd från mitt bröst; jag var räddad. Det
äskade löftet gaf jag gerna.
’Men om han nu i alla fall pladdrar om allt, när han
kommer till X.’ frågade ’Knifvingen’.
’Det gör han inte’, svarade skoj ar sällskapets
förman. ’Och om också griphumrarna skulle komma,
så är boet ju då i alla fall tomt!’
’Men är det inte synd, att han skall släpa med sig
en sådan här tung påpackning?’ sade han, som kallades
Dyrken, och lade handen på min lilla rensel.
’Stick inte sta, utan lat honom gå härifrån, alldeles
som han kom. Se så, gif er i väg nu!’
Det sista gällde mig. Jag hade gerna velat lemna något
ur min magra reskassa, men vågade ej, af fruktan att
reta sällskapets roflystnad, taga fram den.
’Farväl, tack!’ ropade jag och begaf mig med
lätta steg bort, beledsagad af min skyddsling
från landsvägen. Inom ett par ögonblick var lägret
försvunnet.
Med hvilken känsla vandrade jag ej nu genom den
doftande skogen, der fåglarna redan börjat sin
morgonsång! En varm tacksägelse steg upp ur mitt bröst
till himmelen; det var för mitt lif, som jag tackade.
Flickan, som gick vid min sida, hade nu ej hufvudduken
neddragen, hvadan jag sålunda kunde betrakta hennes
ansigte. Men det hör ej hit att beskrifva detsamma;
nog af, det var skönt. Kanske också den tacksamhet,
jag kände, gjorde det än behagligare i mina ögon.
Jag tackade henne naturligtvis varmt för min
räddning.
’Nå, hvarför skall herrn tala om det?’ svarade hon,
’herrn hjelpte ju mig nyss förut på vägen!’
’Men du har räddat mitt lif!’
’Fängelset är ännu värre än döden’j svarade hon
och ryste.
Då vi slutligen stodo vid skogsbrynet, pekade hon på
en gård, som syntes, och sade:
’Der har herrn X. gästgifvaregård. Nu kan inte herrn
gå miste.’
Sedan jag ännu en gång tackat henne, sade jag:
’Jag är fattig och ingen mäktig person heller, dock
vill och skall jag göra något för dig. Säg derför,
huru jag skall kunna få reda på dig!’
’Tack, men någon betalning vill jag ej hafva och
tager ej heller någon’, sade hon bestämdt och fäste
på mig sina mörka ögon. ’En flicka, som jag, kan väl
också få visa, att hon är tacksam mot en, som varit
god emot henne.’
’Tag åtminstone detta’, sade jag och räckte henne
en tioriksdaler, i parentes sagdt, mer än hälften af
min reskassa.
Hon tog sedeln, vek ihop den och - ref den i bitar,
hvilka hon kastade på marken.
Hvad hon var vacker i detta ögonblick, då hon stod
med förtrytelsens rodnad på sina kinder och omgjuten
af den nyss uppgångna solens strålar! Jag blef varm
om mitt unga stu-denthjerta, fattade hennes hand,
lade min arm om hennes midja och sökte trycka en
kyss på hennes läppar. Men snabbt som vinden vred
hon sig ur mina armar, nickade leende och försvann
i skogen. Jag stod en stund och såg efter henne, men
hon var borta. Då jag vände mig om för att gå, blåste
en liten pappersbit fram för mina fötter. Jag böjde
mig ned och tog upp den. Det var en bit af sedeln,
densamma som nu ligger här i medaljongen.
Några dagar derefter läste jag i tidningarna, att
tvenne från Varbergs fästning rymda lifstidsfångar,
kända under namnen ’Knifvingen’ och ’Dyrken’, blifvit
gripna, sedan de begått en mängd stölder och ett
par mordförsök.
Min räddarinna har jag sedan hvarken sett eller hört
omtalas. Hennes skål!-»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
