Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Sempach - Ett äfventyr. Berättadt af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 -
gestalt fram mot den tyska fronten och omfattade
med sina starka armar så många lansar han kunde,
lät genomborra sig, och genom denna plötsligt
åstadkomna hresch banade han öfver sin egen kropp en
väg för sina landsmän till de bakom stående riddarnes
stridslinie. Så snart schweizarne hunnit intränga,
vände sig striden till deras fördel. Med sina
spikklubbor och sina tunga svärd höggo de till höger
och venster, ett förskräckligt blodbad började och
de kejserliga blefvo slagna. Hertig Leopold stupade
tillika med många tappra riddare, af hvilka de flesta
voro ädlingar med lysande namn.
Så slutade slaget vid Sempach, och hvem hade denna
ringa hop af schweizare att tacka för segern? Jo,
denne beslutsamme och sublimt uppoffrande Winkelried,
hvilkens hela historia är hans död, och af hvilkens
mun man icke har andra ord, än dem, som han uttalade
i denna stund af hänförande patriotism och ädel
hängifvenhet. Men denna hans död och dessa ord,
der kärleken till familjen och kärleken till
fäderneslandet äro så innerligt förenade, de äro
tillräckliga för att tillförsäkra hans namn en
ärofull odödlighet.
Ett äfventyr.
Berättadt af Albrekt Segerstedt.
311 afton, då jag besökte vännen Gustaf Lind, fick jag
händelsevis tag i hans ur, som han lagt ifrån sig på
bordet. Utan att tänka derpå, kom jag att öppna den
vid kedjan fastade medaljongen, hvarvid ett litet,
hopviket papper föll till golfvet.
»Du trodde väl, att du skulle få se ett
fruntimmersansigte eller en hårlock»’, sade Gustaf
Lind skrattande, v men detta är annat slag.»
»Det ser ut som ett stycke af en sedel, af en tia,»»
w Alldeles, och den har sin egen lilla historia,
som du kan få höra, om du vill.»»
Jag tackade naturligtvis för tillbudet.
»»Den lilla sedelbiten är en erinran om det enda
verkliga äfventyr, jag haft. Jag talar annars sällan
om det, men för din skull så. Skål! I botten! Du kan
behöfva styrka dig med ett glas punsch, ty det är en
hemsk historia, skall jag låta kära bror veta!»
Yi satte oss tillrätta i soffhörnen och Gustaf
berättade:
v Ett par år sedan jag blifvit student gjorde
jag, utan något sällskap, en fotresa genom Bohus
län. Gränsbygden mot Dal är på åtskilliga ställen
temligen ödslig. Här och der funnos på den tiden
betydliga skogar; nu stå väl bara stubbarna qvar,
kan jag tro.
Som värmen under dagarna ofta var tryckande, använde
jag några gånger nätterna till vandringstid. Man har
då också den fördelen att få åse, både när naturen
slumrar in och när hon vaknar. Ack, om folket visste,
huru rikt dessa stunder ersätta den möda, man måste
göra sig för att få vara med! Men tyst . . . inga
naturpoetiska utflykter!
En afton, då jag vandrat omkring en timma, klockan
var väl omkring tio, hörde jag på afstånd gräl och
oväsen. Då jag kom närmare, fick jag se några vagnar
stående på vägen; körsvennerna voro urstigna och
hade samlat sig i en klunga kring något föremål,
som de påträffat. Nyfiken att se, hvad det kunde
vara, trängde jag mig fram, hvilket var mycket lätt,
till följd af den vördnad, som den här sällan seclda,
hvita mössan ingaf.
Det var en yngre, något egendomligt klädd qvinna,
kring hvilken man trängdes. Af hennes ansigte kunde
blott helt obetydligt ses, emedan hufvudklädet var
djupt neddraget.
’Hvad är det fråga om?’ sporde jag den bredvid
stående karlen.
*Jo, ser herrn, hon hör till skojarpacket, som stryker
omkring i bygden.’
’Som stjäl allt, hvad de komina öfver’, fortsatte
en annan.
’Ja, som gjorde inbrott hos Olagus i Tufva härom
natten’, tillade en tredje.
’Nå, hvad tanken I nu göra med qvinnan här?’
’Jo, vi hafva tänkt att binda stycket och föra in
henne till cellfängelset.’
’Men veten I, att hon varit med?’ ^
’Ja, det är klart, att hon varit?’
’Jaså. Men ha’n I några bevis?’
Det blef tyst på en stund.
’Tror herrn, att inte det der packet är för klokt
att låta folk få några bevis?’ sade slutligen en
gammal bonde.
’Ja, men sen I, det går inte an att häkta menniskor
på lösa misstankar! det kunde komma att stå er hårdt.’
’Hå, månn tro det? ja, herrn har nog kanske rätt’,
sade en af de äldre, och ref sig i hufvudet. ’Men
till länsman kunde vi väl ändå föra henne?’
’Icke heller det går an. Enligt min åsigt masten I
låta henne gå!’
’Ja, herrn förstår kanske saken bättre, än vi, men
rasande förargligt är- det’, sade en i hopen.
’Men att låta den strykerskan känna piskan, vore
väl intet ondt i, när vi icke få arrestera henne’,
sade den som tydligen var mest uppretad, och höjde
sin piska.
’Blygs du ej’, utropade jag och sprang emellan, ’blygs
du ej att vilja slå en, som ej kan försvara sig?’
’Nåja, men . . .’ han fortsatte meningen så otydligt,
att jag ej kunde höra dess slut och drog sig, liksom
de andra, till sin vagn.
Flickan, för hvars skull denna öfverläggning blifvit
hållen, hade under hela tiden hvarken rört sig eller
sagt ett ord. Nu, då vägen var fri, gjorde hon ett
slags bugning för mig, skyndade förbi vagnarna och
vandrade med lätta steg bort.
’Ja’, sade en af karlarna, skakande på hufvudet,
’det var allt en ljus fågel!’ Och de beredde sig att
fara vidare.
’Finns det ej här en genväg öfver skogen till
X. gäst-gifvaregård?’ sporde jag.
’Jo, det är en skogsväg strax derborta, på venster
hand, och den skall herrn följa rätt fram-, men tag
ej af till venster eller höger!’
Efter denna noggranna upplysning togo bönderna afsked
och reste sina färde.
Sommarnattens skymning hade redan in trädt, då jag
uppnådde genvägen. Jag vek af på densamma och var
snart inne i djupa skogen. Hur det var, så kom jag
dock i skymningen att taga af från rätta kosan, och
snart visste jag ej åt hvilket håll jag skulle gå. Nå,
i början bekymrade mig detta föga, ty jag tyckte,
att det var litet romantiskt. Men om en stund var det
romantiska alldeles försvunnet, och endast obehaget
stod qvar. Sedan jag gjort flera fåfänga försök att
hitta på den rätta vägen och funnit, att jag gått
rundt omkring samt kommit tillbaka på samma ställe,
beslöt jag att oupphörligen gå framåt i en viss
riktning, för att på detta sätt dock en gång komma
ur skogen.
Jag vandrade nu en lång stund, än öfver stenrösen
och bergkullar, än genom busksnår och träskartad
mark. Då jag slutligen genomträngt ett temligen tätt
snår och dervid afbrutit en torr grangren, hördes
strax framför mig en karlstämma, som ropade:
’Hvem der?’
Rösten, ehuru ingalunda vänlig, lät som musik i den
vilse-komnes öron. Jag svarade derför med ett ljudligt
’hurra’, och skyndade åt det håll, der jag nu visste
att menniskor funnos.
Mitt utrop besvarades med en gäll hvissling, och jag
hörde från ett par håll det prassel, som uppstår,
då menniskor springa undan genom småskog.
På mindre än en minut var jag framme vid en liten
öppen plats, der åtskilliga klädespersedlar, något
husgeråd med mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
