Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärd i Österåker. Ernst Wallmark - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Österålce:r.
Lör hvilka smattrande toner, 7 Dunder och brak
af kanoner,
Frustande hästar och gnisslande låt!
Yagnarna rassla på vägen,
Dammolnet yr Öfver tegen,
Brudskaran kommer i hela sin ståt.
Främst upp i téten ses .presten,
Ovan i sadeln för resten,
Tygla sin Brunte så godt han förstår.
Bakom i vagnen står bruden,
Stolt i den sirliga skruden,
Krona af guld öfver fladdrande hår.
Parvis de brudfrämor kuska-,
Eankiga rapphönor ruska
Fagra små tärnor på stenbunden stråt.
Hejsan! Hör piskorna smälla,
Hundarna fnysa och skälla,
Helsad med jubel drar skaran framåt.
Hurrah! Nu öppnad är grinden. Speleman, roder om
kinden, Gnider »fejolen» med väldiga drag. Fjer’sman
vid dörr’n till sin stuga Står och helt fryntligt
ses buga, Bjuder på rykande glögg öfver lag.
Nu ska’ det riktigt kalasas,
Dansas och stojas och rasas,
Ända till solen i morgon går opp.
Kronan ska’ dansas af bruden,
Kanske åt dig blir den bjuden,
Anna lilT, piggast af tösernas tropp! -
Läser jag rätt i ditt öga,
Vintrar väl många ej snöga
Innan du står, äfven du, i din glans!
Skrikhalsen der uti laget,
Pelle, nog släpper ej taget,
Förrän han får dig med krona och krans.
*. * *
Muntra och brokiga gille, Tafla, som konstnärens
snille Tecknat på duken i frisk poesi; Gammaldags
trohet och ära Tycks på ditt änne du bära, Leende
landskap med solsken uti!
Tidsflodens böljor förrinna,
Urgamla seder försvinna,
Lemna åt häfden snart minnena blott.
Dock under konstens insegel
Se, som i klaraste spegel,
Kommande slägten den tid, som förgått.
Ernst Wallmark.
Estrid.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
I.
Öppenhjertliga förklaringar.
"Men så gråt då icke så der flodvis. Du kan vara fullt
säker på, att jag icke ärnar tvinga mig till en hustru."
"Naturligtvis tror jag, att löjtnant Ekenskjöld icke
kan ha en dylik afsigt, men då jag har en far, som aldrig
tager ett löfte tillbaka, så är jag ju lika olycklig."
"Säg då nej i brudstolen, min stackars Estrid. Detta är,
på samvete, det enda råd jag kan gifva, och det är minsann
icke egennyttigt, för en fattig löjtnant, som skulle hafva
ingenting emot att reglera sina affärer."
"Med min hemgift! - Se nu, Stellan, att du icke önskar
få mig af annat skäl, än just egennytta. Jag har allt sedan
jag var barn alltid funnit dig konsiderationslös."
"Nej, hvad tycks! Sedan du var barn. Du är icke det
nu, med dina sexton år och sex månader."
"Om jag är gammal nog att ingå förlofning, så är jag
ej heller något barn; men du svarade mig icke på min
anklagelse."
"Om egennyttan? Min allra oskyldigaste lilla Estrid,
påminner du dig hvad din värde fader yttrade i går afton?"
»Det gör jag, och efter du har mod att påminna derom,
så skall jag också visa, att jag har mod att upprepa pappas
ord ... ’Hör på min flicka’, sade han, ’du är just icke vacker,
du har inga talanger att tala om; vi kunna så gerna erkänna,
att du är temligen tarfligt utrustad. Men om du ej kan, eller
kommer att kunna föra en underhållande konversation, så
kan du i stället stoppa din mans strumpor, se efter ett litet hushåll
och bli en ganska bra och treflig hvardagshustru’... Nå, det
är just hyggligt af dig, att låta mig veta, att du lyssnade vid
förmaksdörren."
"Alldeles ofrivilligt. - Och att jag nu erinrade derom,
skedde blott för att lägga till några egenskaper, som din far
glömde. Du blir en god huslig qvinna: du kommer icke att
kosta din man särdeles i toalettväg, ty du är ej fåfäng, du
har redan ett prydligt ordningssinne, och går säkert lugnt till
hvila i rättan tid, ostörd af att mannen möjligen fördröjer sig
med ett par kamrater vid spelbordet. ... I öfrigt roar du dig
ej med någon enfaldig svartsjuka, i fall han på en bal synes
något lifvad."
"I dina första antaganden har du möjligen rätt, men icke
i det sista."
"Huru! mitt lilla barn, skulle du blifva svartsjuk? Har icke
också jag från barndomen kännt dig? Vi hafva ju lefvat sida
vid sida i våra respektive trädgårdar. Och om du alltid funnit
mig konsiderationslös, så har jag deremot alltid funnit dig
fri från afund."
"Det är jag ännu, Stellan, och den invändning jag gjorde,
härflöt ej af böjelse för svartsjuka, utan deraf, att salig mamma
en gång, då vi talade förtroligt om en tidpunkt af fara i den
unga qvinnans lif, yttrade att ... att äktenskapet skall hållas
i helgd, och att det derför icke vore öfverensstämmande med
en gift mans pligt att kurtisera andra qvinnor."
"Det var högst eget, att din fars hustru hade så stränga
lärdomar att gifva sin dotter! Nå-nå, du behöfver ej blifva
skarlakansröd. Jag vet, att hon var en helig qvinna, och din
far, den ståtlige öfverstelöjtnanten, respekterade henne, det är
jag öfvertygad om. Men, lilla Estrid, du kan väl begripa, att
en obetydlig balförtjusning eller något ditåt ej är brott mot
de lagliga banden."
"Tala icke härom och föreställ dig aldrig, att jag går in
på några omoraliska lärdomsprof."
Löjtnanten slog upp ett klingande skratt. "Min lif och
själ är du icke rätt rolig. Kan du på allvar föreställa dig,
att en ung man med lifligt temperament, energiskt lynne,
sällskapligt väsende, bortskämd kanhända af framgångar i
sällskapslifvet och med en i allo utpräglad leda för ett färglöst
hemlif - skulle sätta sig i ro med sin siska och qvittra duetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
