Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hertig Karl och klosterjungfrun. Pennritning af Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Band 16. Häft. 2. Svenska Familj-Journalen.
Hertig Karl och klosterjungfrun. Pennritning af Pehr Thomasson. I.
Pennritning af Pehr Thomasson.
I.
Det var år 1595. Efter långvariga strider och
meningsbyten hade ändtligen på den historiskt
märkvärdiga riksdagen i Söderköping samma år
det vigtiga beslut fattats, att klostren skulle
upphäfvas, och det herrskade följaktligen vid denna
tid stor oro och förbittring inom klostermurarne,
dit ryktet om riksdagens beslut och jesuiternas
nederlag snabbt banat sig väg.
Riksföreståndaren, hertig Karl, hade sålunda
förstått att skaffa respekt åt Upsala mötes
beslut, och han gick också genast, och med den
raskhet och beslutsamhet, som karakteriserade alla
hans handlingar, i författning om klosterfolkets
fördrifvande. Personligen ledde han detta företag,
som icke allestädes aflopp utan lifsfara, och man
gjorde dervid upptäckter, som kunde komma den mest
kallblodige att rysa af fasa.
Sent en novemberafton ofvannämnda år voro alla
nunnor i Vadstena kloster församlade i abbedissan
Karin Olofsdotters stora mottagningssal till en
vigtig rådplägning. Bud hade nämligen nyss anländt,
att hertig Karl med ett stort följe var i antågande
och redan samma afton att förvänta till klostret. Man
anade naturligtvis intet godt af detta besök,
ty Karls obevekliga stränghet mot jesuiterna och
klosterväsendet var dem väl bekant, likasom de ock
redan kände innehållet af riksdagens i Söderköping
beslut. Icke underligt då, att en stor förstämning
rådde hos de församlade nunnorna, af hvilka blott
abbedissan förmådde att bibehålla åtminstone ett
yttre sken af lugn.
Blott en manlig deltagare i denna hemliga
öfverläggning fanns tillstädes. Det var nunnornas
biktfader, pater Hieronymus, en jesuit af äkta skrot
och korn, en Ignatius Loyolas trogne lärjunge och
efterföljare och dertill konung Sigismund varmt
hängifven.
Paterns djupt insjunkna ögon glödde af en hemsk
eld, der han tyst och sluten gick fram och åter i
den dystra klostersalen. Abbedissan följde med noga
uppmärksamhet det sällsamma muskelspelet i jesuitens
gulbleka ansigte och det märktes tydligt, att hon i
denna stund satte hela sitt hopp till honom och de
svarta planer, som nu sprungo fram ur hans på sådana
så fruktbara hjerna.
Ändtligen stannade pater Hieronymus och mumlade med
ett infernaliskt leende på de tunna läpparne:
»Låt kättarehertigen komma! Härifrån får han dock
icke komma — med lifvet.»
Derpå vände han sig till abbedissan och yttrade:
»Låt dina systrar gå. Jag måste tala med dig
enskildt.»
Nunnorna aflägsnade sig skyndsamt och utan att afvakta
abbedissans befallning derom. De visste af gammalt,
att deras mot dem så stränga och sjelfrådiga »moder» i
sin ordning alltid blindt lydde jesuitens minsta vink.
Sedan nunnorna lemnat salen, slog den vördige patern
sig ned på en stol midt emot abbedissan, såg henne
med en djupt forskande blick i ögonen och yttrade
långsamt:
»Kättaren kommer hit, men han får icke komma härifrån
....»
»Denna tanke är äfven min», svarade Karin Olofsdötter,
icke utan en rysning.
Ȁr allt klostrets helgade silfver och andra
dyrbarheter i godt förvar?» fortfor jesuiten. »Hertig
Karl kommer icke ensam, han har följe med sig, och
dessa obändiga knektar komma säkert att genomleta
hvarje vrå och vinkel i klostret.»
»Allt det dyrbaraste är i säkerhet. En båtlast
klenodier är afsänd till Visingsö, för att af
herr Erik Brahe förvaras, och resten har jag låtit
nedgräfva i trädgården. Barbaren skall sålunda icke
hafva att fröjda sig åt något rikt byte.»
Patern försjönk för ett ögonblick i djupa
tankar. Derpå frågade han lifligt:
»Hvem är den mest excentriska af de unga nunnorna? Om
jag icke bedrager mig, så innehar den nykomna
klosterjungfrun Agnes i högsta grad denna för våra
syften så ovärderliga egenskap.»
Abbedissan eftertänkte ett ögonblick. Derpå svarade
hon:
»Jo, Agnes är i stånd till allt för sin tros skull,
blott hon med skicklighet och varsamhet ledes. Men
det är väl icke meningen att hon ....» Abbedissan,
så kall och van vid uppskakande scener hon än var,
vågade icke fullfölja meningen.
Hieronymus log.
»Jo, just hon!» sade han. »Vi förstå båda, att
icke jag, icke heller någon af klosterbröderna,
och icke heller någon af de äldre nunnorna bör åtaga
sig detta värf, emedan sådant skulle föra oss alla
i olyckan. Men om en ung och öfverspänd flicka gör
det, så kommer hon att ensam bära ansvaret, och hon
må gerna uppoffras, sedan hon gjort kyrkan en så
stor tjenst.»
Man skulle tro att abbedissan bäfvade tillbaka för den
djefvulska planen att göra en ung och oskyldig qvinna
till mörderska, men så var ingalunda förhållandet,
sedan hon nu fått fullkomligt klart för sig, att alla
de öfrigas frihet och menskliga välfärd berodde på,
att just den yngsta och mest svärmande af systrarna
uppoffrades. Ställd inför domstol skulle hon säkert
förklara, att hon utan ingifvelse och öfvertalanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0037.html
