- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
34

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Karl och klosterjungfrun. Pennritning af Pehr Thomasson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af andra verkställt mordet på riksföreståndaren, ja,
hon skulle säkert med hänförelse säga sig tro, att
hon derigenom gjort kyrkan och guds moder en så stor
tjenst, att hon med trygghet kunde motse en äreplats
bland helgonen. Ingen tortyr, inga aldrig så väl
lagda korsfrågor skulle kunna förmå Agnes att röja
sina medbrottslingar, något som deremot var ganska
osäkert med afseende å de andra.

Också svarade abbedissan, efter ett snabbt
öfvervägande af dessa skäl, med en kallblodighet,
som man skulle hafva svårt att tilltro en qvinna,
och dertill en qvinna, som helgat sitt lif åt andakt
och bön:

»Ja, broder, du har rätt. Låt dem båda falla; —
kyrkans väl fordrar det.»

Paterns mörka ögon lyste af tillfredsställelse. Det
var nämligen icke utan, att han hyst någon fruktan
för, att abbedissan skulle rygga tillbaka för att låta
någon af sitt eget kön begå den gräsliga handling,
han föreslagit.

»Låt kalla in Agnes», sade han lugnt, »barbaren är
snart här och hon behöfver förberedelse.»

Abbedissan ringde och gaf befallning om att Agnes
genast skulle infinna sig.

Den unga flickan inträdde snart. Hon var mycket blek,
men de klara, blåa ögonen strålade af religiös
hänförelse, eller, kanske rättare, af religiös
förvillelse. Hon stannade ödmjukt vid dörren, den
abbedissan noga tillriglade, och afvaktade hvad de
förut innevarande kunde hafva att meddela henne.

Jesuiten tog först till ordet.

»Du känner den heliga kyrkans lärosatser»», yttrade
han i inställsam ton, »du vet således, att det är din
pligt att göra allt för hennes bästa och till Guds
moders ära — ja, att uppoffra sig sjelf om kyrkans
väl så kräfver?»

»Ja», svarade den unga klosterjungfrun, »jag vet det,
Befall blott, och jag är beredd att lyda!»

»Betänk dig noga, mitt barn», fortfor patern långsamt,
»känner du dig äfven beredd att lida martyrdöden,
om det så vore, den heliga moderns vilja?»

»Ack ja, fader!»

»Och att döda en medmenniska?»

Den unga flickan darrade i alla leder och måste
för ett ögonblick stödja sig mot dörrposten. Snart
kom dock fanatismen henne till hjelp, hon stod åter
stadigt på fötterna och hennes ögon blixtrade.

»Ja», sade hon svärmande, nästan vildt, »jag är
beredd att göra allt hvad kyrkan fordrar. Helgonen
skola bevara mig från skärseldens plågor, och jag
skall blifva en deras like!»

»Väl, min dotter! Fall ned och bed!»

Den unga nunnan föll på knä för Kristus-bilden,
som var omgifven af en dödskalle och ett timglas,
och försjönk i bön. Ingen hörde hvad hon sade, men
säkert bad hon till Guds moder och sancta Brigitta
om kraft och mod att fullgöra det värf, hon nu genom
jesuitens ord och abbedissans uppmuntrande blickar
trodde sig af himlen kallad att utföra. Ännu visste
hon väl icke något om hvem offret var, men detta var
ju också blott en bisak — hufvudsaken deremot att
kunna tjena guds moder och kyrkan.

Då klosterjungfrun slutat sin bön, vinkade patern
henne att följa honom till hans cell. Der gaf han
henne nu full aflat och lade dertill välsignande
sina händer på hennes hufvud. Derefter följde
full och tydlig förklaring rörande den, som skulle
undanrödjas, och skälen hvarför sådant oundgängligen
måste ske, om ej den katolska kyrkans heligaste
intressen skulle gå förlorade. Sedan Agnes utan tecken
till ångest eller bäfvan afhört denna förklaring,
lemnade munken henne en skarpslipad dolk, hvilken
den unga nunnan i religiöst vansinne tryckte till
sina läppar.

Öfverenskommelsen var dermed beseglad och Agnes
aflägsnade sig för att åter knäfalla inför den
korsfästes bild.


II.



Under de hemska scener, som i det föregående i korthet
skildrats, hade qvällen långt framskridit, men ännu vakade
alla i klostret, eftersom man med säkerhet visste, att
riksföreståndaren var i antågande.

Plötsligt hördes fanfarer, och vid skenet af facklor
och bloss samt åtföljd af erkebiskopen, riksens råd
och andra förnäma herrar intågade hertig Karl på den
rymliga klostergården. Raskt kastande sig af hästen,
stod han snart jemte sitt följe i stora klostersalen,
der abbedissan och alla nunnorna, utom Agnes, i hast
församlat sig.

Hertigens blick var sträng och hans ord föllo skarpa,
när han nu, utan vidare omständigheter, förkunnade
klostrets öde. Han befallde dertill abbedissan att
noga och utan alla undflykter uppgifva hvarest
klostrets skatter och klenoder förvarades, och
så stor var den skräck hans kraftiga uppträdande
och stränga ord injagade, att abbedissan och
nunnorna nödgades bekänna det mesta [1]. Tre dyrbara
helgonskrin af silfver blefvo uppgräfda och till en
åminnelse af klostret förvarade, men alla de öfriga
klosterskatterna, kyrkosilfver och skrudar, lät
hertigen utdela bland sina tjenare. Att man dock icke,
oaktadt ifrigt sökande, fann allt, som undangömts,
bevisas bland annat deraf, att man omkring hundra
år efter denna händelse vid gräfning å den forna
klostergården påträffade »tolf sköna silfverskålar»,
hvilka sålunda undgått de sökandes uppmärksamhet,
och detta oaktadt herr Krister Horn — enligt hvad
Afzelius uppgifver — under letandet efter klenoderna,
ifrigt sprang omkring med slagruta i handen.

Hertig Karl med alla sina herrar och tjenare hvilade
natten öfver i klostret. Tidigt påföljande morgon
lät han gifva abbedissan befallning att ledsaga
honom till fataburen och förrådshusen. Abbedissan
mottog denna befallning i sin emottagningssal, der
hon samlat alla nunnorna omkring sig, för att ännu
en gång uppmana dem till ståndaktighet och att hellre
följa de heliga martyrernas exempel, än affalla från
sin tro, den de heligt svurit att hålla.

Bland nunnorna befann sig Agnes. Då abbedissan slutat
sitt långa förmaningstal, lyste den unga flickans
ögan af hänförelsens eld — hon var fullt beredd att
dö martyrdöden, ja, hon önskade det.

Åtföljd af Agnes och de öfriga nunnorna begaf sig
nu abbedissan ned på klostergården, der hertig Karl
redan med otålighet väntade henne. Färden styrdes
derefter till ett hvalf, hvarest en mängd kistor och
skåp förvarades, och här börjades nu en undersökning
af det raska, men ändå grundliga slag, som var
så karakteristiskt för riksföreståndaren. Främst
i rummet stod en mycket stor, jernbeslagen kista,
innehållande det dyrbaraste af hvad ännu fanns qvar
i klostret, och på Karls befallning öppnades denna
först. Då locket blifvit uppslaget och hertigen lutade
sig ned för att taga kistans innehåll i betraktande,
gaf abbedissan den bredvid henne stående Agnes en för
de andra otolkbar blick, och i samma stund sväfvade
paterns dolk öfver hertigens skulderblad ...

Men dolken föll ur den olyckliga kloster jungfruns
hand, och hon sjelf föll afsvimmacl till golfvet. Vid
den klang, som stålets fall mot stengolfvet
framkallade, reste sig hertigen genast upp, och en
mörk sky drog sig hastigt öfver hans redan förut
bistra anletsdrag, då han varseblef mordvapnet. Han
slungade på abbedissan en förkrossande blick och
yttrade derefter med konungslig värdighet:

»Jaså, abbedissa Karin Olofsdotter, det är således
icke längre nog med att I söken tillocka edert
kloster unga och förmögna tärnor, för att vinna deras
föräldraarf, — I försöken äfven att bilda dem till
lönnmörderskor? Ty I skolen icke söka intala mig,
att denna unga qvinna af egen drift syftat åt min
död — nej, dertill är hon för ung och i grunden
för oskuldsfull Men hade det varit I sjelf, Karin
Olofsdotter, som hållit i den der dolken, då hade
jag troligen icke i denna stund kunnat tilltala eder.»

Abbedissan sjönk ofrivilligt ned på knä. Det svartnade
för hennes ögon och för ett ögonblick önskade hon
sig sjelf döden,

»Nådige herre!» yttrade hon med skälfvande röst, »det
är icke jag, som anstiftat detta! Det är ... det är
... en annan.»


[1] Se Afzelii Sagohäfder, tredje delen af Vasasagan, sid. 29.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free