Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta Domen. (En dröm-syn.) Fr. Br. - Zuleika. Helmer - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Och vi lyfte våra ögö"n upp och sågo en
människoskepnad af outsägligt majestät nedkomma af
himmelen och nalkas oss. Och han räckte mot oss sina
armar. Då sågo vi att hans händer voro genomstungna
och vid hans hjerta ett djupt ärr.
Och han sade till oss: »Se på mig! Jag blef såsom en
af eder, för att kunna göra eder lika med mig. Allt
är nu redo. Följen mig!»
Så talade den gudomlige, vände sig och begynte gå
framåt, ’uppåt mot den högsta himmelen. Menniskoskaran
rörde sig och följde på den väg af ljus, som
betecknade hans väg, först de som voro förbundna med
honom i samma kärlek, så ock de, som älskade sanningen
eller något, som har del i det eviga lifvet; så skaror
och flockar längre och längre bort, ända bort i det
yttersta mörkret, alla rörde sig liksom sammanhållna
och dragna af en mäktig naturkraft uppåt mot det mål,
der anföraren gick förut. Jag såg otaliga händer från
de främsta skarorna omfatta deras som efter kommo;
såg andar, såsom englar utgå att upplyfta och hjelpa
dem, som blifvit efter i mörkret eller som förlorat
vägen. Om någon eller några gingo förlorade räckte ej
min blick att se. Ej heller oroade det mig mer. Yid
åsynen af menniskoslägtets herde påminte jag mig
hans ord:
»»När jag varder upphöjd från jorden skall jag draga
alla till mig-,» och trygg vid den kärlek, som styr
er verldens och varelsernas öden, samlade jag all
min uppmärksamhet för att iakttaga dess skickelser.
Jag såg de ofallna, skuldfria slägterna följa samma
riktning, som jordens barn, under det de uppstego
från den ena klarheten till den andra.
Derunder nalkades vi verldar, strålande af ett
klart sken, hos somliga grönt, hos andra blått, gult
eller rosenrödt, och till dessa verldar drogo, under
särskilda anförare, stora flockar af menniskor ur den
stora skaran. Dessa voro ädla lärare, som lärt folken
älska Gud och det goda, enligt det mått af vishet,
som blifvit dem gifvet. Nu voro de inom den krets af
ljus, som utstrålade från den högste, och de verldar
som de gingo att bebo, upplystes af dess klarhet.
De himmelska andarna sågo derpå och sjöngo:
»I vår faders hus äro många boningar! ... Och den
ena stjernan går öfver den andra i klarhet!" . . .
Jag såg äfven en skara, den ingen räkna kunde, både
stora och små, af alla slägten och folk och tungomål,
som framstod liksom ur ett mörkt moln, och de, som der
voro, buro på sina anleten spår af stora lidanden,
och tårar skälfde ännu i deras ögon. Och si!, de
förvandlades; herrliga skinande kläder omslöto dem;
morgonrodnaden flammor lekte på deras anleten och
bröst, der de djupa ärren syntes såsom drag af ny
förklarad skönhet.
När de skuldlösa andarna sågo detta, togo de kransarna
af sina hufvuden, kastade dem för de förvandlade
varelsernas fötter och’sjöngo med de fyra och tjugo
äldsta:
»»Saliga äro de, som komne äro utur stor bedröfvelse
och hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i
Lammets blod. De skola icke mer hungra eller törsta:
icke heller skall någon hetta falla på dem. De skola
dricka ur lefvande vattukällor, och Gud sjelf skall
aftorka alla tårar af deras ögon."
En skara var, som städse fortfor att stiga, följande
honom som gick fore dem, och som sade:
»Ingen kommer till Fadren utan genom mig.»
De stego mot en himmel, der ljuset syntes mig
alldeles hvitt och kristallklart, och ur hvilken allt
annat rent ljus hade sitt utflöde genom skapelsens
ådror. Jag såg det flöda liksom i vågor, drifna af
pulsslagen ur något osynligt och mäktigt hjerta.
Och menniskoslägtets Herde vände sig till sina
efterföljare och sade: »I skolen se min härlighet;
ty der jag är skolen I ock vara!»
De voro i Guds tempel, - i skapelsens allraheligaste,
der Gud sjelf är ljuset. Rundt om kretsade
solsystemerna och de fullkomnade verldarna i harmonisk
ringdans. Och när Guds tjenare bland menniskorna
sågo den nya skapelsens härlighet, när de för stodo
det eviga lifvet i all dess fullhet, när de hörde
»kreaturens suckan» förvandla sig i fröjderop, och
fattade all skapelsens yttersta mål, då löstes deras
tungor i salig hänryckning . och de höjde sin lofsång
prisande Gud, skaparen, återTösaren, fullbordar
en. Den ljöd ned i det yttersta djupet och upp igenom
alla himlar, och såsom i en mäktig fuga upprepades
från verld till verld, ’.- i stigande körer af alla
fria väsen och varelser, menniskoslägtets Halleluja!
’ Fr. Br.
uleika! ej som nordens blyga dufva Du på din älskling
ser med ögon blå, Du äger ej det trånande och ljufva,
Som sucken likt kan till vårt hjerta gå. . Din kärlek
herrska vill, din blick vill kufva, Och, om försmådd,
den hämnas vill också. Som middagssolen värmer
sommardagen, Så värmer här passionen anletsdragen.
Att dö du kan din känsla ej befalla, Du äger ungdom
än och eldigt blod, Och när dig njutningen och nöjet
kalla, Så fattas icke dig, Zuleika! mod. Hvem känner
hjertats dolda krafter alla, Och om din genius ond
är eller god? Ett vet jag dock, att i ditt hemland
solen Gör blodet hetare, än här vid polen.
Helmer.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
VII. I dLe nygiftas liem på
å en soffa, hvarken sämre eller bättre, än man
har rättighet att vänta sig i ett icke privat rum
för resande, låg en helt liten dam,- eller snarare,
emedan hufvudet var gömdt, ett knyte, hölj dt i skyar
af nedskrynkladt musselin och upproriska spetsar. Den
lilla damen jemrade sig lik en derangerad kattunge
öfver soffans grofva öfvertyg, som ref henne
på kinden, och framförallt öfver den fgrufliga
rysligheten», att blifva tvingad att vara sjuk,
då hon mycket väl kunde kläda sig och följa med ut
i staden och se efter rum. »Om pappa såg detta! Om
pappa såg detta!» klagade hon.
Under denna scen, spelad i monologform, stod löjtnant
Stellan vid fönstret och höll utkik ned åt Långgatan,
fullkomligt oberörd af sin frus klagan. Slutligen
vände han sig om med någon otålighet, gäspade
förfärligt och sade, under .det han sträckte på sig:
»Heléne, vet du hvad jag ärnar göra?»
»»Du tänker väl skicka efter den der första, som
du sade skulle så ömt se till mig. Men söte, söte
Stellan, låt henne icke komma hit. Du kan väl förstå,
att jäg, som sedan sex dagar är din hustru, icke kan
tåla henne, som ej ville .hafva
ST. Familj-Joura. 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
