Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
dig. Ja, Gud vet hvad hon är för en qvinna, som kunde
motstå dig."
»Prata inga dumheter! Det är min hestämda vilja, att
du söker från början komma på förtrolig fot med henne,
så att du betraktas som en yngre syster. Hon är så
förståndig, så god och förstår så väl att skicka sig,
att umgänget med henne skulle gagna dig, som är en
liten barnslig toka.»
"Tänk, om pappa hörde detta. Du inbillade mig, att
du icke kunde börja ett nytt lif utan mig.»
"Och det var, min själ, också rena sanningen», svarade
löjtnanten skrattande. "Men du tyckes icke fasta dig
vid hvad jag ärnar göra.»
»Hvad är det då?»
»Jo, att roa mig utan ditt sällskap, så vida du
icke lägger bort allt pip, som du redan tagit till
vana att traktera mig med. Nu är du gift; och då är
hvarje qvinna, förstår du, mogen, om det ock är hennes
bestämmelse, att för all sin tid vara omogen. Begriper
du det der?»
»Inte det sista, men det första begriper jag, och
tager du mig icke ut med på nöjen, söte Stellan, så
har jag ju icke annat att göra, än att under tiden
sitta och skrifva sorgbref till pappa, och då får
du visst inga glädjebref tillbaka . . . det är för
tidigt att blifva stygg mot mig.»
»Tyst . . . det knackar . . . skulle det vara ...»
Han skyndade mot dörren... »Nej, hvad ser jag! Allra
ödmjukaste tjenare, fru assessorskan Hedborg. Nå,
det var en angenäm öfverraskning - men ensam!»
»Tyvärr är Estrid icke ännu så bra, att hon kunnat
deltaga i någonting på de fjorton dagar, vi varit
här. Men jag-skall stanna hos unga frun, medan
löjtnanten sköter sina göromål. - Hvar är den lilla
nåden? Jag känner henne från barndomen.»
»Heléne, min älskling, res dig upp! Der ligger hon,
stackars liten. Nu får du ett angenämt och nyttigt
sällskap, som gör dig den glädjen, att prata med dig
om hemmet.»
Heléne reste sig ganska viJligt, ty hon fann sig
ofantligt lättad vid tanken att slippa den der första,
som hon kände sig af instinkt dödligt svartsjuk på.
»Nå, se det var då riktigt snällt», sade fru Hedborg,
helsande lilla fru Ekenskjöld, precist som hon skulle
hafva helsat ett hjelplöst barn. »Yi skola nog roa
oss på tu man hand. Är det hufvudet som plågar?»
»Jag har ej något ondt, jag har bara varit litet
förargad, för det att min man påstår, att jag har
ondt.»
»Ja, se så der ömma och oroliga äro alltid männen i
början», svarade den erfarna frun med det oskyldigaste
leende i verlden.
»Tjenare, mina damer.» Stellan hade redan fattat
sin hatt. »Jag lägger min ödmjuka tacksamhet för
fru Hedborgs fötter. Tillätes, att jag får skicka in
betjenten med mandelmjölk, lemonad, tårtor och hvad
godt, jag kan träffa på?»
»Ja», svarade assessorskan glädtigt, »låt oss få
något att upplifva oss med.»
»Det skall ske. Så, Heléne lilla, var nu en galant
värdinna, så tager nog denna respektabla dam hand om
dig vid soaréerna», och utan att afvakta svar skyndade
löjtnanten ut.
»Jag är riktigt glad», försäkrade Heléne, »att
assessorskan, . som känner pappa och vet huru <ci
hafva det, kom hit. Och jag är alls icke ledsen för
att hon, den första, icke kom.»
»Det sista förtroendet, min lilla fru, bör ej lemnas
till någon främmande. - Men se här hafva vi redan
brickan.»
Heléne, som såg ganska bra ut i den småtäcka genren,
behagade stiga upp, slå ut spetsar och volanger,
och snäll och beskäftig, som hon kunde vara, när hon
ville, och icke lemnade sig åt sina sensationer,
började hon att utöfva sitt första vär-dinneskap
helt upplifvad.
VIII livad, som xincler ticlen hände vår hjeltinna.
Estrid hade icke mer än aftagit hatten, .och stod
färdig att helt belåten sjunka ned i skötet på en
gungstol, som hade
sin plats i herrskapet Hedborgs förmak, då jungfrun
kom in och meddelade den nyheten, att »herrn som
assessorn så länge väntat på, nu var kommen, och
frågade om han fick stiga in, och hvila sig, tills
någon af herrskapet kom hem.»
»Grefven», sade Estrid, »det är väl honom du menar?»
»Ja visst.»
»Bed honom då vara god och komma hit.»
Ögonblicket derefter visade sig grefve Manfred
L. och för Estrids minne framträdde genast de många
vänliga ord Olivia" haft att tala om honom och den
tacksamhetsskuld hon testamenterat åt Estrid.
Han var, utan fråga, en mycket vacker man, med hög,
rak kroppsställning och en ganska nobel hållning, men
med ingenting öfverväldigande eller befallande i sitt
väsende. Deremot låg det en så djup fond af mildhet
i hans stora grå ögon, och ett så menniskovänligt
uttryck i hela hans ansigte, ljust liksom hans hår,
skägg och mustascher, att man genast ville glömma den
nästan kalla minen och det något stela i hans maner,
som likväl parades med den finaste belefvenhet. När
ett småleende visade sig på hans läppar, försvann
allt kallt och stelt, då lyste blott solsken öfver
hela hans person.
»Fröken Estrid von H.", sade han och gick emot den
unga qvinnan med en viss vördnadsfull förtrolighet,
»i fall det är en sanning, att våra vänners vänner
icke kunna vara främlingar för oss - äfven om vi se
dem första gången - skulle jag våga tro, att vi båda
räkna en liten bekantskap.»
»Ja, för min del", svarade Estrid, »tycker jag mig i
herr grefven träffa nästan en gammal bekantskap. Mitt
värdfolk har, under de två veckor vi varit här, föga
talat om annat, än deras väns ankomst, och beträffande
min barndomsvän har hon yttrat sig på ett sätt, som
snart sagdt gör det till en skyldighet för mig att
lemna er en stor plats i min aktning.»
»Nej för all del», inföll han med sitt vackra
solklara leende, »ingenting, om jag får be, af
skyldighet. Låt mig hoppas att sjelf kunna bereda mig
ett rum i frökens aktning. Men sanningen är dock,
att jag förstår, att en så varm erkänsla, som unga
fru.Olivias, och för hvilken jag önskat, det varit
mig svårare att tjena hennes man, helt säkert behöft
utgjuta sig, då hon skref till sin vän.»
»Kunde hon annat, då resultatet af denna tjenst
medförde hennes och hennes fästmans, kapten Yilhelm
Burns, förening. Men jag skall ej pröfva herr grefvens
tålamod med mina tankar öfver ämnet-, jag skall i
stället beklaga, att både assessorn och hans iru för
tillfället äro borta. De hade ingen aning, sedan de
så länge väntat.»
Båda hade förblifvit stående under afbördandet af
preli-minärerna. Nu inbjöd Estrid sin gäst att taga
plats i en länstol nära gungstolen. Och när man då
på bästa sätt ordnat sig, svarade han:
"Jag var först förhindrad genom några dagars sjukdom,
sedan föll det mig in att taga vägen öfver Dalsland
till Norge, och för en timma sedan kom jag direkte
från Fredrikshall.»
»Huru, är ångbåten redan anländ - då skulle ju
assessorn varit med, men det är omöjligt.»
»Jag har farit öfver sundet i en liten roddarbåt,
och derefter rest landvägen. Jag hade hört, att ett
sällskap badgäster härifrån skulle inträffa i staden,
men jag hade ej smak för att presentera mig i en så
stor krets, som jag kanske sedan önskat undvika.»
»Se der råkar jag på en sympati. Assessorn ville
nödvändigt ha mig med på färden, men dels ärnar
jag göra ganska få bekantskaper och dels kände
jag mig icke ännu tillräckligt stark för en sådan
ansträngning, och min goda tant blef hemma för
min skull.»
»Det var alldeles i sin ordning. Er helsa
tror jag icke ännu tillåter eder att afstå från
försigtigheten. Emellertid har fru Hedborg öfvergifvit
sin gäst.»
»Ja, men endast för att uppfylla ett åliggande, som
någon viUe pålägga mig.» Härvid kom blodet plötsligt
upp på Estrids kinder. Hon oroades öfver, att det
fatala ämnet blifvit berördt, men å andra sidan visste
hön, att det skulle hafva skett så snart assessorskan
kom hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
