Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
jag att med denna redogörelse hafva för alltid befriat
er från idéen om samvetsqval, som nästan sårat mig."
»Ja»», sade Estrid, »nu lyckas jag säkert, att för
alla tider qväfva denna barnsliga tanke . . . och
nu tror jag att vi hvilat tillräckligt för att kunna
börja hemfärden."
»Det tror äfven jag - och således erhöll jag intet
svar på det om, jag ställde till er, och der ni
afbröt mig.»
»Detta om», svarade hon med en röst, hvars hastiga
och darrande tonfall fullkomligt visade hennes inre
rörelse, »betecknade, att den vän, som lofvade mig
sina reseintryck, icke mer skulle förmå sända mig
nya. För en sådan händelse har jag ännu icke något
svar i beredskap. - Jag . . . jag ber er, att icke
fordra det . . . just nu.»
»Får jag då en annan gång, innan jag reser, återtaga
detta ämne, hvilket för mig är af vigt?»
»Ja, ja; men se här kommer Håkan!» - just lagom,
tänkte hon - »säkert med något budskap ...»
»Hvad står på, min gosse?» frågade grefven, som äfven
kände afbrottet lämpligt.
»Jo, frun lät bedja, att fröken nödvändigt skulle
skynda hem och sällskapa med några främmande, som
kommit. Två vagnar fulla.»
XV.
3?å HLellefors vid. månsken.
På assessor Hedborgs lilla trefliga egendom funnos
många angenäma tillflyktsorter-, men det var
synnerligen en, som familjen företrädesvis, och det
med rätta, älskade. Denna tillflykt var en i vacker
stil uppförd liten paviljong, belägen på trädgårdens
höjdpunkt, der man hade en den behagligaste utsigt
öfver blomsterlanden, ån, som skar tvärt igenom hela
terrängen och skogspartierna i fonden.
Under de utomordentligt milda höstdagar, som man
detta år fick glädja sig åt, oaktat September snart
var half liden, hade paviljongen en mer än vanlig
lockelse. Först och främst ägde den fortfarande
en nästan sydländsk temperatur, allden-stund den
inom sina väggar slöt lemningarna af den brännande
hetta, som sommarsolen slösat på denna byggnad, och
för det andra hade man under månskensaftnar en så
förtrollande anblick, när man öppnade glasdörrarna,
att man frestades tro det några små goda féebarn roade
sig med att då kläda ut hela den höstliga scenen i
en prydnad, som vida öfvergick dagens.
På den afton, till hvilken vi nu kommit, stod
på bron utanför glasdörrarna en smärt och mjuk
qvinnogestalt. Det var Estrid, som, belyst af reflexen
från både månen och de båda med röda kupor försedda
glaslamporna i paviljongen, lutade sig mot dörrposten.
Hon höll i handen ett öppet bref och måhända var det
detta, som gjorde henne så drömmande.
Inne i rummet slutade just nu det långvariga
schackpartiet mellan värden och hans gäst. Och fru
Charlotte förklarade, att om detta icke inträffat,
hade hon stulit sin man från stolen och låtit
herrarne, om de så behagat, sluta partiet per
telegraf, ty hennes käre assessor måste komma in
och hjelpa henne, som han lofvat, med summeringen af
en fattiglista, för hvilken hon andra dagen skulle
redovisa.
»Min bästa fru Hedborg», inföll grefven leende,
»frukta icke att vi behöfva anlita telegrafen för
vårt schackspel 5 jag har ändrat min resplan efter
den vackra hösten och tänker derför besvära en hel
vecka ännu, i stället för två dagar.»
»Heder och tack för en så kär notis. Estrid får
komma hit in och slå upp pianot. M kunna ju sjunga
tillsammans en duett för fåglarna, som nu hvila
sig; det är blott en tacksamhetsgärd för alla deras
morgon-konserter.»
»Men jag tror», inföll assessorn, följande sin gemål
utför den lilla backen, »att fröken Estrid i afton
icke är disponerad för sång: Står hon ej häri den
allra charmantaste staty-attitude, för att visa hvad
som fattas vårt lustslott?»
Under ett par minuter förblefvo de båda qvarlemnade,
han innanför, hon utanför glasdörrarna, stående
stilla. Då trädde
Manfred ut, häpnadsfullt betraktande den poetiska
uppenbarelsen, som månen och det röda lampskenet
alltjemt belyste.
»Det är bäst, att vi nu gå in», sade han slutligen,
»och tilldraga dörrarna, ty hur ljuf aftonen är,
börja fuktperlorna redan skimra på ert hår.»
»De skada icke mig och ni brukar just icke vara så
försigtig», svarade hon i h älf hög ton.
»Ja, men i afton är jag det», återtog han
afgörande. »Se så, - låt mig komma åt dörren! Är det
der brefvet från fru Olivia, som så länge upptagit er,
att ni glömt edra andra vänner?»
»Just icke bestämdt det», sade hon i det hon gick in i
det vackra rummet, hvars dörrar han var så angelägen
att tillsluta; »men jag kom att grubbla öfver den
mystére, som kallas lycka. Olivia är icke danad för
att underkänna lifvets goda gåfvor; men jag tycker i
alla fall - det är u tan, tvifvel en oädel känsla, -
att hon med sin hederlige Vilhelm, icke öfver höfvan
begåfvad, talat i något öfverdrifna ordalag om lyckan
... Sannt är emellertid att de äro lyckliga.»
»Ja, derom må ni vara öfvertygad. De äro båda
medlemmar af den förnöjsamma familj, som anser lifvet
hafva uppfyllt alla billiga fordringar, då de få
njuta en måttlig sällhet. Denna familj är afundsvärd,
i förhållande till en annan afdelning, hvilken redan
härnere vill rycka till sig ett stycke himmel, för
att i högre mening fatta ordet lycka.»
»Och dertill hafva vi ingen rättighet. Det är först
sedan vi kommit öfver den flod, som skiljer vår
tillvarelses båda hälfter, som vi få veta lyckans
sanna betydelse . . . Jag var oädel i min uppfattning
af Olivias lycka.»
»I afton är ni långt mera melankolisk, än då vi för
fjorton dagar sedan beslöto uppskjuta ett samtal,
som vi ej sedan berört.»
»Jag medger att mitt sinne denna qväll råkat något ur
spåret . . . men så är här också allt för varmt inne.»
»Just derför få vi icke insläppa aftonluften. Kom
ihåg huru lätt ni skapar er - samvetsqval.»
»Att grefve Manfred kan skämta öfver det’ ämnet?»
»Jag skämtar alldeles icke; - men nu är det
verkligen tid att åter upptaga den bordlagda frågan,
ni minnes hvad den gällde. . . . A-ha! nu börjar
ni åter med er förtviflade flit på den purpurröda
stickningen. Hvarför har ni haft en sådan brådska
dermed?»
»Derföre att jäg ej v^tat säkert om ni icke skulle
resa om två dagar.»
»Hvad sammanhang fanns deremellan?»
»Ett helt naturligt; jag föreställde mig att ni
på ångbåten möjligen icke skulle förkasta mitt
sticktäcke.»
»Estrid, Estrid! ni har då tänkt på mig under all
den tid, dessa maskor glidit upp och ned mellan era
små fingrar. Men då, bör ni ju också helt frimodigt
kunna besvara min fråga. Om det behagade Honom,
hvars vilja är alla skapade väsendens lag, att långt
ifrån hemlandet kalla mig till ett nytt hemland,
skulle ni då känna, att jag varit värd att saknas,
skulle ni icke allt för hastigt glömma mig?*
»Jag kunde aldrig glömma er.»
»För min egen skull, eller i sammanhang med era
små barnsligheter? Nu sätter jag er sanningskärlek
på prof.»
»Det ni kallar mina barnsligheter, ägde ej sammanhang
med mitt svar.»
Medan dessa ord helt tyst uttalades, låg hennes
ansigte nästan begrafvet i de mjuka vågorna af det
arbete, som hade blifvit henne så dyrbart.
»Ack, Estrid, om jag vågade tro er! Och, om jag
gjorde det, hvilken rättighet äger jag att afstå
från den beherrskning, som just nu är min pligt att
söka behålla? En dag skall ni utan tvifvel finna er
lycklig i band, som ...» ’Han tystnade och drog det
röda draperiet från hennes ansigte, hvilket han djupt
forskande i okuflig rörelse betraktade.
Hvad han läste deri, kommo hans ögon att blixtra
af ett helt annat uttryck, än försakande sjelf
beherrskning.
»Estrid, hör mig! Jag är nu visserligen frisk, jag
tycker mig, sedan jag kom hit, andas med en lifskraft,
som om nytt blod blifvit gjutet omkring hjertat,
och den stundande resan, säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
