- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
94

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlen. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

94

i fullkomlig strid med hela hennes väsende. Men
just häri låg hemligheten. Under sina ridturer
tyckte hon sig vara någon helt annan person, än
den obetydliga Heléne. Och ju modigare hon flög
framåt, desto djerfvare och färgrikare blefvo hennes
vissioner. Hvarför skulle hon icke kunna möta någon
förtrollad prins, som förälskade sig i henne och tog
henne med sig in i det stora berget? Der åtminstone
fick hon regera och blifva tillbedd. För öfrigt
var det väl icke precist någon omöjlighet, att hon
finge möta en oförtrollad ung hjelte, med hvilken
hon kunde lefva på sjelfva gröna jorden. Ja, ja,
allt Jean hända. Men efter de poetiska drömmarna,
i hvilka hon spelade en helt ståtlig roll, kom hon
hem samma lilla gås, som hon ridit bort, och det var
nästan med tårar i ögonen, som hon på stallgården
lemnade den personlighet hon föreställt, för att åter
blifva sig sjelf.

Emellertid hade, efter giftermålet med den unge hjelte
som fallit på hennes lott och med hvilken hon tyckte
sig kunna vara rätt belåten, en ganska stor förändring
utvecklat sig inom henne, och från sistlidne höst
hade hon tagit det bestämda partiet, att icke vidare
spela den dumma rollen af slafvinna. Icke derföre,
att hon ej ännu i dag ansåg det partiet, som ett af de
beundransvärdaste i en hustrus lif. Men allt berodde
på, huru den äkta mannen senterade hennes möda att
behaga. , Och hon .hade goda skäl för den åsigten,
att hennes herrskare varit allt för bortskämd, för
att sätta värde på öfverflödig tillbedjan. Yid bordet
förtärde han salt, peppar, senap och ättika i stora
qvantiteter. Drack starkt vin, men lemnade vanligen
den milda vaniljsåsen och det söta dessertvinet. Detta
var ingen ledning att förakta. Utom dess hade hon
längesedan gråtit bort sin svartsjuka och mycket
mer och var i djupaste hemlighet sysselsatt med att
experimentera i den nya .väg, hon nu valt, och som
visade, att hön i grunden ej var enfaldig.....

»Nå, är du ändtligen hemma nu! Jag är förfärligt
hungrig och innan du får byta om toalett går väl
minst åt en half-. timme.»»

»Yar så god och lyft mig ned af hästen i stället för
att gräla. Det är så fult, helst som du såg huru jag
skyndade mig och vet huru långt det är häremellan*
och Malmstafred.»

»Du tycker om att rida fort.»

»I d.ag gjorde jag det, för att du icke skulle behöfva
vänta. Yi äta ju icke middag fore klockan tre, och
hon är ännu blott half. Jag skall vara i salen om
tjugu minuter.»

»Mycket bra. Men så pass kan du väl dröja, att du
hinner säga mig, om herr grefven och fru grefvinnan
komma vid veckans slut.»

»Nej, det göra de icke, och som assessorn nu afslutat
de af grefve Manfreds affärer, för hvilka han kommit,
och assessorskan ställt hela huset i ett förtjusande
skick, såsom hon åtagit sig, så nödgas de -nu resa,
utan att hafva fått den glädjen att emottaga sina
vänner.»

»Så, att de stanna ännu längre ute, i trots af att
herr grefvens helsa ej tycks vara i ringaste fara
. . . Måhända gör han din man den äran, att vara
svartsjuk.»

»Nej, smickra dig ej dermed», svarade Heléne
trankilt. »Han skrifver till tant Charlotte, att han
verkligen längtar efter den dag, då han får föra
sin hustru till deras vackra hem, men att hon ej
vill att de lemna Italien, förr än medlet af Juli. -
Och hvad hon vill, säger han vidare, är jag ur stånd
att motsätta mig ... Assessorns komma hit till middag
i morgon, för att taga afsked. - Men nu skyndar jag
in. Jag är trött.»

Med ett tvunget skratt svarade den äkta mannen: »Nå,
du kan väl icke vara tröttare, än att du förmår visa
mig artigheten, att meddela mig svar på den frågan,
hvarifrån du nu för tiden tager ditt storartade
lugn? Jag tror, att du knappt mera erinrar dig den
tid då du var svartsjuk.»

»Jo, naturligtvis kan jag icke glömma, huru enfaldig
jag var, då jag nyss blifvit din hustru.» Hon afbröt
sig för att gifva den framträdande stalldrängen sina
förmaningar om hästen. »Men, käre Stellan», fortfor
hon, medan de tillsammans gingo framåt, »jag var dock
icke enfaldigare, än att jag förstod nödvändigheten
af att utveckla mina små naturgåfvor.

Kommer du ihåg, när jag första gången utvecklade mitt
rätta förstånd?»

»I Strömstad, då du fick kunskap om din fars sjukdom.»

»Icke var det, hvad jag menade. Hvad förstånd låg
det i en dotters naturliga känsla? Dertill behöfdes
blott den barnsliga instinkten. Mins du ej något
annat tillfälle?»

Löjtnanten rodnade starkt och antog en fundersam min.

»Gode Stellan, det var den morgonen, då du sprang
till skogs alldeles vild, för det du i tidningen läst
den oväntade underrättelsen om grefvens och din forna
fästmös giftermål.»

»Ja, stackars barn», det låg nu något vekt i
rösten. »Jag mins, hur du kom flygande genom
skogssnåren, huru du slog dina armar om mig, som
häftigt ville bortskjuta dig, och huru du ändå icke
gaf dig, utan framkom med din egen klara och sunda
logik. Jag fick sannerligen en helsosam aktning
för dig, då du i stället att besvära mig med pip
och förebråelser helt modigt förklarade, att då jag
var försedd med en hustru och således ej kunde få
en till, vore det bättre att i Estrid söka en vän,
hvars sällskap jag, opåtaldt af dig, kunde njuta,
om hon blef herrskarinna på Malmstafred. - Ja, min
lilla Heléne, den dagen var du i sanning en hustru,
som kunde göra en ursinnig man klok. Men detta
förklarar mig ändå icke huru du sjelf blef så klok.»

Nu var det Helénes tur att rodna. »Det skall jag säga
dig efter maten.»

»Nej, du kan gerna gå till bordet som du är! Låt oss
sitta en liten stund på bänken här bredvid.»

»Men, Stellan, det är så allvarsamt . . . Och jag
tror nästan, att jag skulle dö, om du blefve sträf
emot mig! Du har just icke varit det, förutom tre
eller fyra gånger, då du varit inne till någon af
städerna och lefvat en garcon.»

»Nå, min lilla du, en gång hade jag stort skäl att
blifva ond. Du behagade förklara, att jag icke hade
något slags värdighet i mitt sätt att vara och i
mitt sätt att gå, i hvilka egenskaper grefve Manfred
var öfver allt beröm . ., nå-nå, kära barn, se icke
så förskräckt ut, det kan väl hända, att vid de
åberopade tillfällena, både min kroppsställning, mitt
sätt och framför allt förmågan att gå väl råkat på
décadence. Men nu sluta vi med kolationeringen. Hvad
var det för en allvarsam sak?»

»Älskade Stellan, jag har en gång företagit mig något,
som jag aldrig skall göra om. Du fick en dag ett bref,
med en vacker fruntimmersstil på utanskriften. Jag
anade af ditt utseende från hvem det var. Och som
jag tyckte mig äga rättighet att se klart i en sak,
der jag hittills sväfvat i ett plågsamt mörker, så
passade jag en dag på tillfället, då du glömt nyckeln
i ett visst schatull, och tog reda på detta bref,
som jag måste läsa. Men, min Gud, så blek du blir
. . . Stellan, Stellan!»

»Fortsätt!»

»Nå väl, jag läste brefvet, eller, bättre att säga,
jag studerade det, och med detsamma var jag för
alltid botad för min ovärdiga svartsjuka. Icke att
jag trodde, det du upphört att med sorg tänka på det
forna. Men jag förstod, att jag i henne hade en vän
och förespråkerska, och jag önskade, att du kunde fått
ett bref i veckan från henne. - Och nu vet du hvarför
jag förmådde bete mig som sig borde då du i din
häftighet tog skogen fatt. Jag kände din förtviflan,
som min egen. Men jag var oändligt lycklig att veta
henne gift, öfvertygad att det skulle bota dig.»

»Nu begriper jag alltsammans. Tack för din bikt. Jag
är nöjd äfven med ditt fel, efter det beredde
en god utgång. Och vet du, Heléne, så obetydlig
du från början förekom mig, så tror jag nu, att
detta förhastade giftermål var det klokaste steg
jag tagit. - Ditt hjerta har mer guld och ditt
förstånd mer styrka, än jag anade.» Han tog sin lilla
hustrus hand i sin och kysste den hjertligt. »En
storståtlig qvinna med höga låter och resonnerande
tillrättavisningar hade aldrig fått bugt med mig,
men ett sådant litet snällt ting, som du, får nog
fäste i din mans känslor.»

»O, Stellan! nu är jag den lyckligaste hustru på
jorden.-»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free