Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 / 116 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papperslappen. Skiss af Claude Gerard - Jätteträdet. Maximilian Axelson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glömt att detta löfte skulle infrias i dag, och
jag hade redan börjat kläda mig för att fara bort,
då minnet af det stackars barnet, som väntade mig,
som satt der ensam sysslolös ibland alla, och inför
hvilket jag skulle synas likgiltig och opålitlig,
om jag icke kom, med ens lät mig försaka bjudningen
och min egen längtan att träffa dig ... Får jag icke
nu din förlåtelse, eller hur?» tillade Fanny glädtigt
och fattade sin trolofvades hand.

"Hör på, Fanny, tillåter du mig att säga dig fulla,
rena sanningen? . . . Att tala till dig som om du
redan vore min hustru, såsom en vän talar till sin
bästa vän, icke som en artig fästman vanligen talar
.till sin trolofvade?»

»Hvilken fråga! Önskar jag väl annat.»

»Nåväl, vet du då hvad jag tänker: jo, att det icke
är nog att söka uppfylla våra pligter, utan att de
måste uppfyllas med omdöme, så att säga med takt och
smak. Jag tror att du verkligen hade gjort bättre i
att låta flickan vänta till en annan gång, då du nu
olyckligtvis hade glömt ditt löfte.»

Fanny såg upp öfverräskad och med en liten dragning
af ironi på sina fina läppar, men sade ingenting.

»Du misstänker mig för partiskhet», återtog Vejderup,
»eftersom det just var jag, hvilken i stället blef den
tillbakasatte; men besinna blott, att de pligter vi hafva närmast vårt
hjerta äro de heligaste; det finns en rangskilnad äfven
dervidlag, betingad af både förnuft och känsla,
såsom vilkor för den husliga, och således äfven
samhällslifvets ordning och lycka. Den hustru, som
väcker missnöje, obehag och otrefnad hos sin man
och sin familj, under det otidiga nitet att strängt
uppfylla sina religiösa eller medborgerliga pligter,
som försummar och förbiser hvad som i hennes hem
ligger henne helt nära, för att utomkring sig spana
efter tillfällen till välgörenhet och gagn, hon
går öfver ån efter vatten, och ställer en skrytsam
tillfredsställelse med sig sjelf framför ljufheten
att tyst och obemärkt lefva för andras lycka.»

Vejderup tystnade; hvad han sagt kunde icke bestridas,
ty det var sannt och rätt; och utför Fannys rosiga
kinder rullade tvenne tårar långsamt ned på hennes
bröst.

Hon fick i detta ögonblick den första erfarenheten
af det ofta kinkiga och tveksamma i en qvinnas,
i synnerhet en hustrus ställning, som, förd af sitt
hjertas’ naturliga och kärleksfulla drift, vill foga
sig efter allas önskningar, tillfredsställa allas
fordringar och medla mellan olika uppfattningar,
tycken och känslor hos sin omgifning och på samma
gång följa sitt samvetes röst och sin rättskänsla. Då
den ena pligten stundom tycks upphäfva den andra,
fordras det i sanning en ganska hög grad af »smak
och takt«, som den norske löjtnanten uttryckte
sig, för att urskilja och föredraga den första och
vigtigaste. (Forts. sid. 118.)

Jätteträdet.

[1]

Ill. C. S. Hallbeck                        J. ENGBERG X. A.

Gamla Blekinge, det sydsvenska kustlandet, äger så
många skogbeklädda höjder, der vinden spelar bland
ek och bok, många dalar med klara vattenspeglar
i sitt sköte, med tysta sjöar och sorlande åar
och med hafsfjärdar, der på stranden näktergalen
/f sjunger i hagtornshäck. I en af dessa dalar,
må-hända den skönaste af dem alla, ligger en liten
plats f0-r helsovård, för sjöfart och köpenskap.
Den kallas

Ronneby, och var fordom en stad, hvars ålder går så
långt tillbaka i tiden, att ingen numera vet något
derom. Den var dock betydande en gång, äfven den,
och två vittnen dertill finnas ännu qvar. Men dessa
äro stumma, ehuru åtminstone det ena af dem står
lefvande framför oss. De båda vittnena äro den
uråldriga kyrkan och den gamla svart-poppeln, som
under namn af »flugträdet» blifvit så vida bekant.

Högstammig är skogen i denna nejd och vida dess
grenar; men väldigare, än både alla dess furor och
ekar, reser sig det stora Ronne-byträdet från sin
plats på åstranden. Högt öfver menniskoboningarnas tak
lyfter det sin hjessa och ser hän emot tempelbyggnaden
der borta på klipphällen å stadens motsatta sida. De
skulle nästan kunna anses såsom årsbarn, de två,
och hvilka händelser hafva icke tilldragit sig i
deras närhet, huru mycket kärlek och hat har icke
der under århundradenas gång yppat sig!

Från kyrkan flyga dagligen tornets vingade invånare
som budbärare till det gamla trädet. Detta är för
dem icke något träd’; det betraktas såsom en stor
jätte, hvilken, ehuru bunden på en och samma plats,
ändock har vördnad att fordra. En och annan glesnad
lock varsnar man väl på den gamles hjessa; men hans
skuldror äro så breda, hans armar så fulla af kraft,
att han ännu ser ut som om han framför andra ägde
att bjuda och befalla. I stora flockar slå fåglarna
skriande ned på den åldriges skuldror, och - alldeles
som sagohäfderna hafva att förtälja

* Det jätteträd, som här skildras, är det i Ronneby
sedan århundraden befintliga s. k. flugträdet,
hvilket är ett slags poppel (Populus nigra), som
redan . i Tunelds år 1757 utgifna geografi omtalas
som en af Blekinges märkvärdigheter. Det förtjenar
ock att så framhållas, då det troligen är ett af de
ansenligaste, om icke det allra största träd inom
vårt land. Högre sådana kunna väl finnas ; men en så
väldig stam och så väldiga grenar, som flugträdet bär,
har åtminstone författaren till denna uppsats aldrig
hos något annat träd bemärkt. För kort tid sedan
uppmätt af den i Ronneby bosatte naturforskaren,
dr Carl Agardh .Yesterlund, befanns det invid roten
hålla i omkrets 36 fot, och 2 alnar från marken 37
fot. Sitt namn har detta träd fått deraf, att en
insekt, af Linné kallad Åphis lursaria, synnerligast
efter regniga somrar, uppehåller sig i å dess blad
befintliga håligheter. Det märkvärdiga trädet har
sin plats i närheten af brunnsbolagets societetshus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>