Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episod ur en skaldinnas lif. Af Thorborg Vide - Det vulkaniska arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
dag mellan far och mor io den blanka ’holsteinaren’,
och det bar af till staden -d. Åke Mickels Per,
en »välbetrodd» tor p ar e från byn, körde efter
med hennes byrå. Prosten hade å föräldrarnas vägnar
inackorderat henne i »’helpension’» hos ett bildadt
och ädelt fruntimmer, som höll en publik skola och
på samma gång hade några elever hos sig inackorderade.
Den äldsta af dessa, en »dame» vid Elins egen ålder,
iakttog till en början ett temligen sträft sätt mot
Elin; men då denna efter tre månaders vistelse i
pensionen läst förbi henne, som varit der i många år,
och då föreståndarinnan förklarade, att Elin fick
taga lexor ensam, emedan ingen af de andra kunde
taga så långt, som hon, behagade damen behandla henne
som jemlike.
Då Elin vistats i skolan ungefär ett halft år,
aflade hennes nåd ett besök derstädes, efter hvad
Elin kunde förstå, endast och allenast för att
inlägga sin protest mot hennes dervaro. Hon sade till
föreståndarinnan det samma, hon förut sagt Elin, -
att hennes föräldrar icke voro annat än bondfolk och
att hon fördenskull ingen bildning behöfde, att hon -
hennes nåd -
Hennes nåd stod afväpnad. Då Elin ett år derefter
råkade henne på en större bjudning i prestgården (hon
vistades nämligen hemma under ferierna) tycktes all
afvoghet vara förbi. Herrskapets utländska guvernant
-fick i uppdrag att höra huru »flickan* läste franska
och tyska, och hennes nåd kunde icke nog förvåna
sig, då »mademoiselle» intygade, att hon läste »5
extrémement bien». Jag vill upplysningsvis säga er,
att det var en guvernant, som förstod saken. Jag
känner henne.
Efter den dagen fick Elin den äran att umgås i
det adliga huset. Man skickade henne icke vidare
till köksafdelningen, dit hon aldrig hört, hvarken
egentligen eller oegentligen. Sedan hon lemnat
pensionen och kommit ut i verlden såsom lärarinna
- ty det var hon en tid - vistades hon hvarje år
hemma några veckor, och då fick hon låna böcker ur
biblioteket på herrgården och »öfva sig» på pianot
och vara med på bjudningarna och . . . läsa upp sina
vers för nästan uteslutande adliga åhörare.
Möjligen hade hon för denna välvilja till en stor
del att tacka såväl prosten, som sina föräldrar;
ty prosten var en
Vulkanen Misti och staden Arequipa före dess
förstöring 1868.
på det högsta satt sig deremot, utan att kunna
någonting uträtta o. s. v.
Föreståndarinnan svarade, att vi borde tro, det
händelserna, äfven de små och obetydliga, styras
af något högre än våra mången gång af ensidigheter
bestämda åtgöranden, Att hon råkat både flickans
far och mor och funnit dem ovanligt hyggliga;
att det varit stor skada, om en flicka med sådana
själsegenskaper blifvit »dömd till lifstidsfängelse
i ett kök»; att om hon i en framtid behöfde
sköta hushåll, hon nog skulle lära sig äfven det,
Dessutom hade hennes - föreståndarinnans - slägting,
en mångsidigt bildad herre, som var bibliotekarie hos
kronprinsen och som nyligen varit hos henne på besök,
yttrat sig ganska fördelaktigt om de tankar »flickan»’
nedskrifvit. Nu hade hon dock ålagt henne, att skrifva
så litet som möjligt, ja, alldeles underlåta det,
ty dermed var tids nog. Kunskaper först!
öfverlägsen ande, och sådana blifva aldrig utan
inflytande, och jag har ju sagt er, att föräldrarna
voro utmärkta menniskor och erkända såsom sådana. Det
säkra är, att Elin än i denna stund är tacksam
både för välviljan och oviljan. Om alla menniskor
gynnade, uppmuntrade och erkände en, skulle snart ens
krafter förslöas och egenkärlekens Lernseiska hydras
många hufvuden växa utan hej d. Motståndet stärker
ambitionen, det tvingar en till sjelfpröfning,
det drifver en att söka hjelp .- hos Gud; också
har jag sett, att på de blad, der Elin nedskrifvit
ett och annat ur sitt lif, står allra sist: Soli Deo
gloria! Hon lärde sig nämligen äfven litet latin. Det
kunnen I också göra, om I hafven hufvud dertill, låten
annars bli’! Lären er då bara rigtigt modersmålet,
ty man kan vara en bildad menniska, utan att känna
främmande språk. Men - det är mörkt redan. Elin
tyckte aldrig om mörker. Säg till, att man tänder
stora lampan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
