Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
förvåning, stoppa sin stora pipa, tända på den,
gå sin väg och låtsa om ingenting, utan låta fem
vara jemnt. Från det ögonblick, då den tredje sonen
lemnat hemmet, tycktes också en märkvärdig förändring
föregå med den myndige kronofogden. Farmor kunde
ibland öfverraska honom med att låta min far sitta
och rida ranka öfver hans knä, något som aldrig händt
med de äldre barnen. Första gången hon kom på farfar
med det, såg han litet flat ut, men sade slutligen
kärft: ’Får väl roa pysen med något, efter som han
är ensam nu. De andra voro alltid två, de.’ Kär det
led åt den tiden, att far min skulle i skolan, så
sade farfar en vacker dag till sin förvånade hustru:
’Du minns ju häradshöfding Malm, som det gick på tok
för här om året?’
’Ja, nog minns jag honom’, svarade farmor.
’Sonen hans ligger i Upsala och svälter’, fortsatte
farfar; ’jag var ju fadder åt pojken och får väl
derför hjelpa honom litet, kan jag tänka.’
’Ja, det var snällt af dig, min gubbe’, svarade
farmor; ’men på hvad sätt tänker du hjelpa honom?’
’Ja, hvad tycker du sjelf? Skicka honom litet pengar
kanske.’
’Det hjelper bara för stunden.’
’Ja-ja, ä’ så det. Hade derför tänkt på att ta’
honom hit rakt af.
’Som skrifbiträde?’
’Ja visst . . . och så ... och så’ . . . här tittade
farfar ut genom fönstret, som om han haft något mycket
vigtigt att se på ute på gården, fastän bara tuppen
stod der och tittade på sned på en kråka, som flög
öfver; ’och så kunde han ju läsa med pojken här,
vet jag.’
Farmor flög upp från stolen, satt i rörelse som af
en fjäder; med glädjestrålande ansigte skyndade hon
fram till sin man, lade båda sina händer på hans
axlar och stammade med darrande röst:
’Är det ditt allvar, Samuel?’
’Ja, hvarför skulle det inte vara det? Får lof att
hjelpa unge Malmen, vet j äg I’
’Du tar honom inte ifrån mig? Han behöfver inte fara
till Skara? Gud välsigne dig för det ... det ersätter
mig de tre som jag saknar!’
’Hm, ska’ väl hålla mitt fadderlöfte, vet
jag!’ mumlade farfar i det han steg upp, klappade
farmor på armen och gick ut.
Och på det sättet fick min far informator och behöfde
inte då komma ur hemmet för att gå i skolan.
Den mellersta brodern, han, som var bruksbokhållare
och snart skulle blifva inspektor, kom hem året efter
och fick höra huru det nu var tillstäldt. Ett bittert
leende krusade hans läppar när han helsade på sin far,
och kärf som denne sade han endast:
’Jaså, tiderna förändras, ser jag. Förut fanns det
inte rum för oss barn, nu finns det tUl och med plats
för informator!’
’Hut, lymmel!’ svarade farfar, och det var allt hvad
de sade hvarandra efter åtta års skilsmessa.
Den äldre brodern hade kommit för att få faderns
borgen för en förvaltareplats, som han skulle ta’
emot; men han fick resa igen med oförrättadt ärende,
trots farmors alla böner.
’Går inte i borgen för mina söner!’ svarade farfar
envist. ’Hjelp er sjelfva, så har jag fått göra!’
Och dervid blef det. Min fars bror reste igen dagen
derpå. Det var endast på min mors enträgna böner,
som han kunde förmås att stanna öfver natten; och
när han tog afsked af farfar, sade han med en hård
blick på min far, som stod och undrade hvarför han
inte fått en enda vänlig smekning af sin bror:
’Lycka till med fars- och morsgrisen! Han kommer nog
att göra er glädje!’-
’Sköt dig sjelf, du, och sopa rent för egen dörr’,
svarade farfar, i det han vände sig bort från sonen
och blåste röken ur sin pipa midt i ansigtet på
farmor, som stod tårögd borta vid fönstret.
När brodern hade satt sig upp i vagnen och farit sin
väg, gick min far fram till farfar, som stod qvar på
samma plats, sändande väldiga rökmoln ur sin pipa,
och sade helt barnsligt, i det han såg upp i hans
stränga ansigte:
’Hör du, pappa! År du inte pappa åt bror Erik otfkså,
som gick?’
?Jo, visst! Hvarför frågar du det?’
’Derför att du var så elak emot honom och brukar vara
så snäll emot mig.’
Farfar svarade ingenting, tog ett steg fram emot min
far, höjde armen, som om han velat slå till honom,
men hejdade sig, kastade en vredgad blick på farmor
och gick ut, i det han slog igen dörren, så att
fönsterrutorna skallrade.
Dagen derpå fick informatorn resa sin väg och min far
skickades efter ett par dagar till skolan i Skara,
der han första gången i sitt lif fick pröfva på hvad
det ville säga, att vara ensam i verlden."
III.
»Om min historia tråkar ut er, så ber jag att ni
måtte säga ifrån, och jag slutar strax», sade Hult
efter en liten paus till sina kamrater omkring bordet,
"Nej, visst inte, fortfar du!» svarade hans kamrat,
teknologen; ^ det är alltid roligt att höra talas om
gamla tider, när man dricker ett glas och drömmer om
kommande. Men det får jag säga, att farfar din var
en hjertlös kanalje till gubbe."
»Ja, en rigtig satgubbe!» interfolierade
gradpasseraren.
»Han påminner mig så lifligt om en gammal apotekare
i Askersund, som jag kom till som pojke»», inföll
provisorn säfligt och långdraget som vanligt; »det
var en barsker herre, ska’ ni tro. Jag minns särskildt
första gången jag skulle göra häftplåster ...»
»Tyst nu med ditt hvita plåster, och låt oss höra
fortsättning på historien!»» sade Krön, som aldrig
lät provisorn få berätta sina historier till slut.
Denne tömde i förargelsen ett glas till botten och
Hult fortfor:
»Min farfar var hvarken hjertlös eller någon kanalje
. . . han var helt enkelt af det forntida mannaslaget,
de der, som inte tålde något klemande med känslor och
som aldrig ville visa att de hade någon svag sida
eller sårbar punkt. Han hade sjelf blifvit på det
sättet uppfostrad af sin far, och förstod inte något
annat. Den nya tidens sed att uppfostra med lampor,
och låta kärleken mellan far och barn vara den enda
ledaren, den fattade man inte då. Och om också mycken
sträfhet och ^hårdhet derur hade sin rot, så undvek
man också mycken svaghet, och ofta lemnade den gamla
tidens fäder vida mera sjelfständighet och kraft i
arf åt sina söner, än vi kanske en gång komma att
göra åt våra. Min farfar gick kanske för långt i sin
stränghet, men hade farmor fått råda ensam, så är
det troligt, att sönerna blifvit mera bortklemade,
än som varit nyttigt för deras vidare fortkomst
i verlden. Emellertid höll den der sist omtalade
sträfheten på att kosta min farmor lifvet, ty hon
sjuknade af sorg öfver sin yngste sons bortfärd
från hemmet. Farfar sade enligt sin vana ingenting;
men en dag, när doktorn hade förklarat, att det såg
betänkligt ut med hustrun, spände han för sin gamla
schas, satte sig upp i den, utan att säga ett ord, och
for direkt till Skara, tog utan vidare omständigheter
far min med sig hem och släppte honom in i sjukrummet
till modern, som efter den betan kom sig igen. När
hon var utom all fara, fick gossen genast gifva sig
af tillbaka till skolan, och sedan talades i huset
icke mer om den saken.
Men att farmor kände sin man bättre än de öfriga
och visste att skatta det goda, som låg gömdt under
den hårda ytan, och som han alltid sjelf sökte att
gömma ändå bättre, det visade sig kort derefter,
då farfar gjorde en stor förlust på en vinglare,
för hvilken han skrifvit på borgen flera gånger å
rad, ty det var endast sina söner han nekade detta
utaf princip, annars kunde han nog skrifva på mera
än som var nyttigt. Han hade också i följd af sin
tjenstebefattning en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
