Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
mängd med kommissioner och kom i beröring med
mycket folk, så det var inte alltid så lätt att
komma fram med ett nej, när det gällde en affärsvän
eller klient. Den ifrågavarande vinglaren var en
sådan, och borgensförbindelserna gällde en större
egendomshandel. Men att den tiden köpa egendomar,
var inte detsamma som nu; då voro kommunikationerna
tröga, handel och industri lågo i linda; det gick
då inte an att skoja med skog och skeppa ut rubb
och stubb, som det sker i våra dagar. Med ett ord,
vinglaren rymde sin väg, det blef cession efter honom,
och farfar måste ut med bortåt femtiotusen riksdaler,
hvilket var mer än han sjelf ägde. För att sedan rädda
dem som hjelpt honom, måste han ropa in egendomen
på konkursauktion, och den affären blef ännu sämre,
än den andra. Allt detta trassel grämde honom djupt,
ty han var lika gammaldags i sina åsigter om heder och
rätt, som han var det i fråga om sed och bruk. Van att
på dagen fullgöra sina förbindelser, sjuknade han af
oro och nattvak, och den förr så starke och stränge
mannen bröts på kort ticl af all denna själsstrid,
och när han efter några veckors sjukdom låg på
sitt yttersta, var han vek och ömhjertad som ett
barn. Farmor visade nu att hon kunde vara starkare, än
mången af de så kallade dugtiga qvinnorna, som gräla
och väsnas dagen i ända med man, barn, tjenare och
omgifning-, men när det gäller verkligt att taga uti,
ofta nog sitta med händerna i kors och inte veta hvad
de skola göra. Utan att yttra en klagan, utan att unna
sig den minsta hvila, satt hon vid sjukbädden natt och
dag, och när min far kom hem för att ännu en gång i
lifvet få se sina dagars upphof, tyckte han att modern
såg lika svag och eländig ut, som den döende fadern,
hvilken han knappt kunde känna igen mera. När gossen
trädde fram till sängen, for ett skimmer af glädje
öfver den döendes bleka och matta drag-, med mödosam
ansträngning lyfte han armen för att lägga sin hand
på sonens hufvud, men den föll tillbaka på täcket,
och när då min far gråtande lutade sig ned öfver den
vissnade handen, smekte den hans kind på ett sätt,
som gossen aldrig förr kännt, och med ett sista
ansträngande af sin kraft, drog farfar sonens hufvud
intill sig och hviskade dessa ord i hans öra:
’Öfvergif aldrig din mor! Ersätt henne du, hvad hon
förlorat i mig och dina bröder.’
Och detta löfte gaf min far under hefca tårar,
och inom en timma dog den stränge mannen i hustruns
famn och med den yngste sonens hand sluten i sin,
under det hans ögon tycktes irra omkring rummet, som
sökte han sina tre äldre söner, hvilka hans stränga
bud sändt ut i verlden fjerran från hemmet.
När en och hvar hunnit få sitt, fanns ingenting qvar
för de efterlefvande, utan nu gällde det för min far
att infria sitt löfte. Ni skrattar säkert åt mig,
när jag säger er, att trettonåringen gjorde detta
till fullo, och gjorde det som en man. Att börja
med, kunde han naturligtvis ingenting bidraga till
sin mors lilla hushåll-, men så mycket gjorde han
dock, att hans skolgång ingenting kostade och att
han sjelf höll sig kläder, och detta åstadkom han
genom att sjelf undervisa dem som voro yngre än
han. Min farmor flyttade under tiden till ett litet
torp i samma socken, der min fars kronofogdeboställe
varit beläget, och en ringa pension hjelpte henne
att undvika de värsta bekymren-, för öfrigt spann
hon och väfde åt socknens herrskaper och hade på det
sättet sin nödtorftiga bergning. När min far gått och
läst sig fram, slutade han skolan och stannade hemma
hos modern, och nu började han sjelf en liten skola
för småfolket i trakten. Det gick klent i början,
ty litef hvar tyckte att skolmästaren sjelf var inte
mindre pojke än lär-jungarne-, men som allt godt talar
bäst för sig sjelf, dröjde det inte länge förr än han
fick förtroende och den lilla skolan tog fart. Min
far hade från sin tidiga barndom haft mycken håg
för trädgårdsskötsel och jordbruk, och det kom honom
nu väl till pass. Torpet arrenderades på flera år i
farmors namn och der började han nu på lediga stunder
att bryta upp den stenbundna jorden, skaffa dit bättre
matjord från diken och kärrmarker, så och plantera
af alla krafter, så att inom några år en liten vacker
farm uppstod omkring den dåliga torpstugan.
Allmogen i grannskapet såg med förvåning huru buskar
och träd växte och frodades i »skolmästargossens»
täppa, och hans små lärjungar förde med sig hem månget
frö och mången planta, som sedan togo rot och slogo
ut i deras egna små jordlappar bredvid stugväggen. Så
växte med tiden både planteringarna och inkomsterna-,
skolan blef allt mer och mer besökt äfven från
socknarna omkring, och midt i all denna enkla och
landt-liga trefnad satt gamla farmor som en stilla
och god tomte, visserligen blek och tärd af en sorg,
som aldrig fullt släcktes, men lycklig genom sin son,
som aldrig lemnade henne, utan bokstafligen läste
hennes minsta önskan i hennes ögon och bar henne på
sina händer.
IY.
När min far fyllt tjugotvå år, inträffade en händelse,
utan hvilken jag bestämdt icke skulle suttit här vid
glaset och berättat min gammaldags historia.»
»Han blef kär!» utropade gradpasseraren hastigt. »Må
Gud välsigna honom för det, både för din skull och för
det att litet kärlek alltid friskar upp en berättelse,
när den börjar blifva litet entonig.»
»Tack för kritiken", svarade berättaren skrattande;
»men jag har ju sagt er, att om ni tycker det är
tråkigt, så kan jag sluta när som helst.»
»Nej för tusan! nu just ska’ du fortfara!» fortsatte
den förre; »du vet att militärer och kärlek äro som
uppväxta barn tillsammans.»
»Men läska först strupen en smula!» bifogade Krön,
som aldrig glömde de flytande gudsgåfvorna. »Skål
för farfar din; det var en hedersgubbe på sitt vis N
»Hans skål!» ljöd det kring laget.
»Ja, som vännen Hjelmsten sagt», fortsatte Hult efter
en paus, hvarunder" glasen tömdes; »min far blef
kär. Men det var ingen romantisk, äfventyrlig kärlek,
en sådan der, som kan göra effekt i en roman eller
novell; utan en stilla, lugn och djup känsla, som nog
kan fylla ett menniskohjerta, men icke en boksida
eller ett kapitel. Bland min fars första lärjungar
fanns en tioårig flicka, dotter till kyrkvaktaren i
socknen; fattig, glad och vacker som en dag, och när
hon slutat skolan och gått och läst, hade hon vuxit
upp till en af de vänaste och bästa flickorna i hela
trakten. Fadern, som tillika var sockenskräddare, stod
sig rätt godt, och som han var enkling, behöfde han
någon som såg om sitt lilla hushåll och ville derför
inte låta dottern komma ut och tjena andra. Elin var
således hemma och var gubbens allt i alla; ända sedan
skoltiden hade hon också varit farmors synnerliga
favorit, och när hon hade någon ledig stund kom hon
öfver till det lilla torpet och hjelpte till med
att pyssla om den gamla och att bereda den flitige
skolmästaren en och annan liten öfverraskning, med en
maträtt eller ett kaffebord ute i gröngräset, något
som alltid innerligt fröjdade hans gamla mor, ehuruväl
det egentligen var gjordt för att fröjda honom.
Elin betraktade alltid min far med en blandning af
vördnad och förtrolighet jemte en god tillsats af
nyfikenhet. Man tyckte sig nästan kunna läsa i hennes
stora, blåa ögon att hon ibland undrade på, om inte
den unge skolmästaren skulle kunna vara lärd nog att
upptäcka hvad hela den öfriga olärda verlden mycket
väl kunde se, att hon var socknens vackraste och
bästa flicka, som väl kunde uppväga en skolbok eller
en utanlexa. Hon kunde väl inte göra rätt klart för
sig, hvarför hon ville att han just skulle se att hon
var vacker, men det retade henne många gånger att han
tycktes vara så stockblind för hennes företräden. Men
bredvid denna, för en ung flicka ganska naturliga
känsla fanns en annan, som inte hvar flicka skolat
kunna hysa, nämligen aktningen för hans kunskaper och
medkänslan för hans värde som son. Elin hade aldrig
egentligen sett andra än allmogens söner, hos hvilka
kärleken till föräldrarna just inte är den starkast
förherskande känslan, isynnerhet sedan de gamla satt
sig på undantag och öfver-låtit gård och grund åt de
unga. Öfverallt i de burgna bondhemmen hörde hon sons
eller dotters klagan öfver gammelfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
