Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt. Berättelse af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 191
eller gammelmor, som aldrig hade vett att lägga sig
och dö, så att det kunde blifva slut med att afstå
från de måttliga fördelar, dem de gamla förbehållit
sig till döddagar; och ofta jemförde hon de snäsor
och det gnat, hvarmed en sådan gammal far eller mor
möttes af sina närmaste, med det sätt, hvarpå min
gamla farmor behandlades af min far. Allt hvad som
lyckades och gick väl i huset, det gjorde han till
hennes förtjenst, allt som gick illa eller galet, sade
han vara sitt eget fel. Aldrig gjorde han det största
eller minsta utan att fråga henne till råds, aldrig
glömde han att gifva henne den för modershjertat så
ljufva tillfredsställelsen att få vara mor ännu sedan
sonen vuxit upp.* Men så gick han också så helt och
hållet upp i denna känsla och i sitt mödosamma kall,
att han tycktes hafva blifvit gammal i förtid.
Så som min far sjelf plägade beskrifva sig vid
den tiden, var han en temligen lång, lillgammal,
inte särdeles vacker och mycket tafatt och blyg
skolmästarenatur om ett par och tjugo år, som såg ut
att vara minst lika långt inne på tretiotalet. Tyst
och fåordig ibland andra, var han egentligen aldrig
gladare, än när han fått leda ut sin gamla mor i den
lilla trädgården, der skuggan allt mera växte till
på samma gång som träden, sätta henne der i en liten
grässoffa, som han sjelf gjort i ordning, och sedan
börja rensa, så eller gräfva i sina blomstersängar
eller sina köksträdgårdsland. Då höjde sig de
hopdragna ögonbrynen, det blef solsken öfver det
allvarliga ansigtet och tjugotvååringen tittade fram
med ett stilla småleende bakom tretioåringens antagna
mask. Då pratade han gladt och ledigt, än med gumman,
än med sina buskar och blommor, än med små tättingar
och starar, som beskäftigt hjelpte honom med att hålla
sina älsklingar fria från insekter och maskar. Då
var han, med ett ord, den naturliga menniskan, men
då såg honom för det mesta ingen annan än modern.
En sådan qvällstund var det -=- min far talade
ofta derom med oss pojkar sedan vi blifvit stora,
ty han tyckte om att behandla oss som yngre vänner,
inte som söner endast - som den vackra Elin kom öfver
till torpet på en af sina vanliga små ^tittar», som
hon kallade det. Hon helsade gladt och vänligt som
vanligt på farmor, åt hvilken hon plockat med sig en
liten skeppa mogna smultron, sedan helsade hon lika
vänligt, men mera tvunget på min far, som låg på knä
i en af de smala gångarna och rensade en rödbetssäng,
der en massa små nässlor hade stuckit upp emellan
plantorna. Sedan gumman och hon småpratat hit och dit,
sade farmor helt oväntadt, i det hon reste på sig:
’Du kunde gerna hjelpa Arvid till rätta litet med
ogräset, medan jag går in och skummar litet grädde
till smultronen, Elin lilla T
’Ja, gerna, moster lilla’, svarade Elin som man
brukar på landet, der moster användes i stället för
det utländska »tante», ’om skolmästaren vill hafva
någon hjelp utaf mig.’
’Hvarför inte? Du är lätt på hand, Elin, och kan
gerna få hjelpa mig om du vill.’
’Ja, hjelp honom du, barn! det kan nog behöfvas’,
sade farmor med en egendomlig, på en gång glad och
fuktig blick på sonen och den unga flickan, - och
derpå gick hon långsamt in i stugan och såg sig om
på tröskeln med en ännu gladare blick än förut.
Och på det sättet hände det sig, att min far om några
ögonblick befann sig på knä i en trädgårdsgång midt
emot en ung, vacker flicka, som låg på knä liksom han,
och inte längre ifrån honom, än att deras händer
ibland snuddade vid hvarandra, när de kappades om
att plocka upp ett ogrässtrå ifrån sängen.
Samtalet var i början just inte mycket lifligt, men
slutligen tog det upp sig så der temligen. Min far
undervisade Elin om ogräsets namn och natur, och hon
å sin sida talade om sin far och deras lilla hushåll
der hemma. Men bäst som det var, så uppgaf hon ett
litet rop, hon hade brännt sig på en större nässla,
som innästlat sig bland rödbetorna, och i det hon
halft småleende, halft gråtande sträckte fram sina
små runda fingrar åt min far, ropade hon hastigt:
’Blås på dem! Aj, den stygga nässlan, hvad det svider
efter den!’
Och min far tog fatt i den lilla handen och började
blåsa af alla krafter. Men det sved lika mycket ändå,
och då visste han i sin enfald inte bättre än att
föra den lilla handen till sina läppar och andas på
den för att lindra svedan. Men - sådan är kärleken -
innan han visste ordet af, hade andningen förbytts
i en kyss på handen, och när farmor efter en god
stund kom ut, så låg samtalet alldeles nere och af
kyssen på handen hade i stället blifvit en kyss på
Elins rosiga läppar, och det till på köpet en kyss,
som aldrig tycktes vilja taga slut. De unga tu hade
funnit hvarandra, skolmästartvånget hade tagit till
flykten, och min far var lika ung och tokig, som någon
tjugotvååring i verlden. Han tycktes aldrig vilja
släppa lilla Elin ur sin famn, och när farmor med
glädjestrål ande blickar nedkallade Guds välsignelse
öfver de unga, rusade han upp som en femtonåring,
slöt gumman i sina armar, sprang från henne till
Elin och så till modern igen, i det han ropade så
det hördes vidt omkring den lilla gården:
’O min Gud! min Gud! hvad jag har varit blind!’
V.
Och nu blef den lilla gården, som han sjelf odlat och
ordnat, ett sannskyldigt paradis för min far. Ett år
derefter hemförde han den vackra Elin som sin hustru,
och farmor måste, trots alla sina bemödanden att
få komma till en gammal slägtinge i närmaste stad,
likväl bo qvar på torpet, der nu en liten tillbyggnad
gaf tillräcklig plats åt de båda unga och deras
stilla lycka.
Det var en lång och envis, men i all sin envishet
uteslutande kärleksfull strid emellan mor och son om,
huruvida den gamla skulle stanna qvar i huset eller
ej. Sjelf ville hon det nog gerna; men det sade
hon aldrig. Tvärtom sökte hon öfvertyga min far om
det orätta i att behålla sin mor i hemmet, när man
ditförde en ung hustru, och att ingen äktenskapslycka
kunde bära ett sådant påhäng utan att antingen ge tö
j den eller brista i tu.
’Det må vara sannt när det gäller andra mödrar, men
inte när det är fråga om dig!’ svarade då min far; ’da
är inte en sådan mor, som förstör dina barns lycka.’
’Det gör ingen mor med afsigt’, svarade farmor, i
det hon smekte hans kind, som hon ännu fann lika mjuk
och fin som när han var gosse, fast skägget började
växa på den och blifva sträft; ’men ofta nog går det
så ändå! De gamla tänka och se olika med de unga,
och jag skulle bara blifva er till besvär.’
’Om du säger ett enda ord till i sådan anda, så gifter
jag mig aldrig!’ sade då min far och försökte att se
ond ut.
’Åh, det sörjer nog Elin för, att du inte kan sätta
den hotelsen i verket. Hör mig, Arvid! låt mig flytta
till kusin Malla; jag vill inte att du en dag skall
ångra dig öfver att du behöll din mor i huset.’
’Tänker du då blifva så elak och svår hädanefter?’
’Nej, men lika barn leka bäst! Du får lof att tänkav
på Elin och så på de små, som väl skola komma.’
’Om jag också får stugan full, så nog blir det
ändå alltid en vrå öfver för farmor. Och hvem
skall pyssla om dem och lära dem abc, om inte du!’
,
’Det skall deras mor, Arvid! Ser du nu hur lätt
du glömmer hennes rättigheter, för att värna om
mina? Mannen skall öfvergifva fader och moder, heter
det! Låt mig fara.’
’Nej, mamma! Jag bryter aldrig mitt löfte . . . Jag
gaf det åt en döende far och det måste vara heligt
för dig som för mig. Du stannar hos oss, och aldrig
skall du med en blick, ett ord, en halfdragen anda
påminnas om att du är oss annat än en glädje! Elin
vill som jag, tänker som jag; vi hafva länge sedan
uppgjort den saken oss emellan och du måste stanna,
om du vill eller inte.’
Och dervid blef det. Farmor stannade qvar, och under
de tio år hon lefde efter den dagen behöfde hon aldrig
ett ögonblick ångra, att hon gaf efter. Mera vördad,
mera af hållen har säkert ingen gammal moder varit
af barn och barnbarn, än hon var. Hon var hemmets
goda engel och hjelp, och huru full än stugan blef,
ty vi voro åtta syskon och år och barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
