Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’land de många väldiga gestalter, som
uppträdde på det tretioåriga krigets blodiga
och vidsträckta skådeplats, är Wallenstein en
af de allra märkligaste. Genom sitt krigaremod
och fältherresnille, sin äfven-tyrslystnad och
äregirighet, sitt egendomliga, nästan skräckinjagande
väsende, sin lycka och olycka, sin vidskepliga tillit
till stjernornas makt öfver menniskans öden, samt
äfven genom det dunkel, som till någon del hvilar
öfver hans oroliga själs sista tankar och planer, och
således också öfver den vigtiga frågan, om han mot sin
kejsare och herre var eri förrädare eller icke - genom
allt detta måste hans storartade personlighet i alla
tider ådraga sig, om än icke kärlek eller beundran,
dock åtminstone liflig uppmärksamhet och sällsam
häpnad. Han var, såsom skalden och historieskrifvaren
Friedrich v. Schiller i föresången till det stora,
tredelade drama, hvilket bär Wallensteins namn,
målar hans bild:
"En karakter af hejdlöst öfvermod; En skapare af
modiga arméer; En lägrets afgud, folks och länders
gissel, Och för sin kejsare ett stöd, en skräck; En
lyckans son, en äfventyrets gunstling, Som upp till
ärans högsta tinnar raskt Sig svingade, men - stads’
omättlig- föll Ett offer för sin vilda ärelystnad."
Med all den korthet, som är möjlig med hänsyn
till det stora och svåra ämnet, skola vi försöka
framställa den i många hänseenden utomordentlige
mannens vexlande öden.
Albrecht von Wallenstein (egentligen Waldstein)
föddes i Prag 1583, en ättling af en gammal böhmisk
adelsslägt. Hans föräldrar bekände sig till den
evangeliska läran, i hvilken äfven sonen blef
uppfostrad. Kedan som gosse röjde han ett vildsint och
obändigt lynne. Efter föräldrarnas död blef han af en
slägting satt i en jesuitskola i Olmiitz (i Mähren),
och der öfvertalade man honom att öfvergå till
katolska religionen. Då han här emellertid ej visade
någon lust att studera, lät man honom antaga tjenst
såsom hofsven hos markgrefven af Burgau i Innsbruck
(i Tyrolen). Här hände honom detsamma, som hände en
af hans samtida, en af tretioåriga krigets svenska
hjeltar, Johan Baner, i dennes ungdom på Hörningsholm:
den unge Wallenstein hade nämligen en dag insomnat i
ett öppet slottsfönster (enligt andra på bröstvärnet
kring ett torn) på slottet Ambras nära Innsbruck
och från en mycket betydlig höjd oskadd nedfallit
på marken. Denna händelse gjorde på honom ett djupt
intryck, och jesuiterna i hans omgifning försummade
icke att framställa hans räddning såsom ett underverk
af den heliga jungfrun, hvilken sålunda utkorat honom
till sin kämpe. Dock blef W. aldrig en rättrogen
katolik af det vanliga slaget: han var en fritänkare,
som litade på sina stjernor och på sig sjelf, och
vid tillsättandet af befälhafvare-platser frågade
han aldrig efter personens »catechismus», icke heller
efter börden, blott efter anlagen och dugligheten.
I unga åren gjorde W. vidsträckta resor iJ Tyskland,
Holland, England, Frankrike och Italien. I det
sistnämnda landet studerade han vid akademierna
i Bologna och Padua några vetenskaper, men mest
den af många samtida högt ansedda astrologien
(stjerntyderiet), och här stadgades hans öfvertygelse,
att den timme, då han föddes, stått under inflytande
af sådana stjernbilder, som bebådade en hög
bestämmelse och en ärorik framtid.
Efter hemkomsten ingick han i kejsarens tjenst och
kämpade i Ungern med utmärkelse mot turkarna. Sedan
förmälde han sig med en bedagad och mycket rik enka,
och efter hennes snart inträffade död var han ägare
af många gods och ofantliga rikedomar: han var en af
Böhmens och Mährens allra rikaste män. Kort derefter
blef han utnämnd till öfverste och upphöjd i grefligt
stånd samt ingick nytt gifte med en fröken Isabella
v. Harrach, af en förnäm ätt, som vid kejsarhofvet
hade stort inflytande. - Sedan många år tillbaka
hade kyrkliga och politiska strider rasat i hans
fädernesland Böhmen: detta land, der år 1618 den
första gnistan hade tändts till tretioåriga kriget,
hade affallit från kejsaren, valt sig en egen konung,
och der voro de talrika bekännarna af evangeliska
läran föremål för den grymmaste förföljelse. Men i
denna sina olyckliga landsmäns kamp emot förtrycket
stod Wallenstein troget på kejsarens sida och gjorde
denne utmärkta tjenster såsom krigare, hvarför han
(år 1623) belönades med det betydliga herregodset
Friedland (i norra Böhmen) och ej långt derefter med
hertiglig värdighet.
Af verldshistorien är det bekant, huru hela
Tyskland vid denna tid var våldsamt upprördt. De
tyska riksfurstarna voro delade i tvenne partier:
»Unionen», som bildats af de protestantiska furstarna,
för att skydda sig mot katolicismens växande makt,
och »Liganw, som omfattade de katolska furstarna. I
spetsen för Unionen stod kurfursten Fredrik af Pfalz,
utvald konung i Böhmen, hvilken nya värdighet denne
oduglige furste innehade blott en vinter, hvarför han
på spe blef kallad »vinterkonungen». Efter Fredriks
och några för Unionen kämpande, tappra men olyckliga
partigängares besegrande, blef Unionen upplöst,
Böhmen på det hårdaste straffadt för sitt affall
och protestantiska läran der utrotad. Ligans
angelägenheter leddes af den tappre hertigen
Maximilian af Bayern, och i spetsen för
Sy. Familj-Journ. 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
