Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
dess krigshärar stod Tilly, denne utmärkte fältherre,
som skrytsamt yttrat om sig sjelf, att han aldrig
druckit vin, aldrig fallit för kärlekens retelser
och aldrig förlorat ett fältslag. Ferdinand II,
som 1619-1637 innehade kejsaretronen, var en modig
och ståndaktig man, men, uppfostrad af jesuiter och
beherrskad af ett dystert hat mot protestanterna,
ville han, enligt hans egna ord, hellre herrska öfver
ödemarker, än öfver länder, uppfyllda af kättare:
han kämpade nu icke blott för den katolska kyrkans
upprätthållande och den protestantiska religionens
utrotande öfverallt i Tyskland, utan han ville ock
begagna sin ställning till att upprätta ett kejserligt
envälde öfver alla de tyska staterna. Men då han i
detta hänseende icke kunde påräkna understöd af ligans
trupper, hvilka voro besoldade just af de furstar,
han ämnade kufva, och då dessutom mot honom nya faror
uppväxte, när danske konungen Kristian IVj som var i
förbund med England och Holland samt understödd af
Frankrike, uppträdde såsom försvarare af de tyska
protestanternas sak och (år 1624) blifvit vald till
de nedertyska ständernas kretsöfverste, så måste
kejsaren se sig om efter en egen och för ändamålet
tillräckligt stark krigshär. Att skaffa krigsfolk,
var under dessa oroliga tider ingen svår sak: alla
land hvimlade af lösdrifvare, som läto sig värfva af
den, som kunde betala. Men hufvudsaken var att få en
duglig fältherre. Äfven detta lyckades för kejsaren
öfver all förväntan.
Ty då (år 1625) framträdde Wallenstein och erbjöd
sig att på sin bekostnad uppsätta en här, med vilkor
att han finge öfverbefälet och hölls skadeslös med
de länder, han kunde eröfra. Kejsaren gick villigt
in på den lika rike som djerf ve äfven-tyrarens
vilkor och önskade af W. en krigshär, dock endast af
20,000 man. Men W. afslog detta med förklaring: »den
här, som här behöfves, måste lefva på brandskatter;
20,000 man kan jag icke föda på detta sätt, men med
50,000 fordrar jag allt hvad jag vill." Och kejsaren
måste samtycka.
Nu började W. att i Böhmen, i Franken och Schwaben och
flerestädes samla folk. Yärfningstrummorna hördes i
stad och by. Hans lysande namn och lika lysande löften
drogo ofantliga skaror till hans fanor. I ett krig,
der allt slags plundring och brandskattning voro
tillåtna, hägrade för krigaren lefnadsnjutning och
rikedom, medan bonden och borgaren, osäkra om lif och
egendom, lefde i nöd och elände. Och W:s frikostighet
mot sina soldater var vidt bekant. Äfven män af
hög rang erbjödo honom sin tjenst. Med säker blick
utvalde han alltid de dugligaste till befälhafvare,
och den stränghet, hvarmed han öfvervakade det hela,
införde en förundransvärd ordning i de från olika
håll, af alla slags menniskor sammanrafsade massorna.
Så fick W. med lätthet den stora armé, som han
önskat. Liksom romaren Pompejus kunde han sägas hafva
stampat fram krigshärar ur marken.
W. skildras såsom en man af reslig, men mager
kroppsbyggnad, med gulblek hy, kortklippt, rödaktigt
hår, lifligt glänsande ögon och med ett dystert
uttryck i de skarpt tecknade anletsdragen. En
orygglig vilja, djerf förslagenhet, utomordentlig
både klokhet och äregirighet voro för hans herr
skarelynne utmärkande. Han var för det mesta tyst
eller fåordig: de ord, han yttrade, voro alltid
afmätta och vigtiga. Han skrattade aldrig och var icke
begifven på njutningar och nöjen. Mot ingen visade han
hjertlighet, ej ens mot sina mest tillgifna vänner. I
sitt förhållande till soldaterna var han visserligen
ytterligt sträng, men han sörjde ifrigt äfven för de
lägstes behof. Med belöningar och befordran utmärkte
han alla tappra och trogna; med döden straffade han
alla fega och trolösa. Vid den minsta ohörsamhet
var det hans stående ord, som gällde lika mycket som
en krigsrätts "dorn: "låt hänga den besten!« I hela
hans väsen låg något sällsamt och hemlighetsfullt:
den stolthet och slutna förbehållsamhet, som röjde
den myndige öfverfältherren och den försigtige
statsmannen, öfver-gåfvo honom aldrig. - Han bar
vanligen kappa och benkläder af skarlakansrödt tyg;
hans ryttarerock var af elgskinn, halskragen skuren
efter spanskt snitt. På hatten vajade en röd
* Nativitet eller horoskop betyder profetia om en
menniskas andra vid hennes födelse.
plym. När han på qvällarna visiterade vakterna,
när den långa, magra gestalten i den välbekanta röda
kappan ljudlöst skred fram genom gatorna i lägret,
genomilade en hemsk rysning äfven de käckaste krigare.
Efter talrika framgångar i Neder-Sachsen och
Schlesien, och sedan Tilly i grund besegrat den
danske konungen, ryckte Wallenstein mot Holstein, som
eröfrades, och trängde genom Slesvig upp mot norra
Jutland. Sedan vände han sig mot de båda hertigarna
af Mecklenburg, som understödt konung Kristian, intog
deras stater och utnämndes af kejsaren till hertig
af Mecklenburg. Äfven Pommern öfversvämmades af W:s
krigsskaror, hvilka i norra Tyskland foro fram med
sin vanliga skoningslösa grymhet. Bonden måste för
dem uppduka sina bästa förråd, och ändå fordrade de
ofta, att en thaler eller gulden skulle ligga under
hvarje tallrik.
Under ’det att allt böjde sig under den stolte,
segerrike Friedländaren (såsom Wallenstein kallades),
var Stralsund i Pommern den enda stad, som vågade
göra honom motstånd och som också, med understöd af
danska och svenska trupper, tappert af var j de hans
anfall. W. hade dock svurit, att om staden äfven med
diamantkedjor vore bunden vid himmelen, så skulle
han rycka den till sig/ Af kejsaren utnämnd till
"general öfver de oceaniska och baltiska hafven",
hade han i Wismar upprättat en örlogsstation för en
spansk-kejserlig flotta, och alldenstund Stralsund
jemte Wismar var liksom en nyckel till Östersjön från
tyska sidan, hade han varit så ifrig att försöka
eröfra äfven Stralsund. Dessa W:s hotande rörelser
und-gingo icke den som statsman och fältherre
lika snillrike Gustaf II Adolf, hvilken betraktade
sistnämnda stads räddning såsom en lifsfråga för sitt
land, öfvertygad som han var, att förr än kejsarens
makt vore aflägsnad från kusterna af Östersjön, var
Sveriges sjelfständighet icke säker. I Wallensteins
nämnda uppträdande i Pommern - "landet med de 28
goda hamnarna" - och hans der utvecklade planer till
vinnandet af "dominiummaris baltici" (herraväldet
öfver Östersjön) har man en af de vigtigaste
anledningarna till Sveriges deltagande i det stora
kriget. Anteck-ningsvärdt är, att W. redan tidigt i
Gustaf Adolf anat sin blifvande farligaste fiende,
och mer än en gång hade han rådfrågat stjernorna om
den svenske konungens framtid och lycka.
Såsom nämndt är, W. måste upphäfva belägringen af
Stralsund, hvilken varat i 10 veckor och kostat honom
10,000 man. Sedan W. såsom hertig af Mecklenburg
erhållit en sjelfständig furstes ställning, hade
hans nit att befordra kejsarens envålds-planer öfver
Tyskland betydligt svalnat.
Men emellertid hade från många håll allt mer högljudda
klagomål höjt sig öfver det rysliga förtryck och
den gräsliga grymhet, som öfverallt utöfvades af W:s
krigshärar, hvilka nu räknade 160,000 man och voro
talrikare, än någon krigsstyrka sedan romarnes tid,
öfver hans krigsöfverstars utpressningar och öfver
hans egna despotiska mått och steg. På riksdagen
i Augsburg (1630) blef derföre kejsaren till den
grad bestormad af både protestantiska och katolska
furstars, och isynnerhet af den pä W. afundsjuke
Maximilians af Bayern, yrkanden, att han måste förmå
sig till beslutet att afskeda sin tappre fältherre
och upplösa större delen af dennes krigsskaror.
När kejsarens sändebud kommo till W. för att meddela
honom nyssnämnda beslut, hade han redan i hemlighet
blifvit underrättad om allt, som på riksdagen sig
tilldragit. Han mottog sändebuden vänligt, och när de
skulle börja att framställa sitt oangenäma ärende, tog
han några pappersblad från sitt skrifbord och sade:
"dessa papper innehålla kejsarens och kurfurstens
af Bayern nativitet*: af dem kunnen I se, att
jag redan känner ert uppdrag. Dessa här tecknade
stjernbilder visa, att kurfurstens spiritus (ande)
dominerar kejsarens spiri-tus. Det gör mig ondt,
att kejsaren hyser så litet deltagande för mig;
men jag skall tåligt lyda hans höga vilja.w
Skenbart lugn drog sig W. tillbaka till sina gods:
han var fullt förvissad, att den tid skulle komma, då
kejsaren åter behöfde honom. Stjernorna hade förkunnat
honom detta, och på deras tysta språk litade han.
öden, grundad på himlakropparnas ställning i
förhållande till hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
