Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Petrowitz Kulneff. Ett minnesblad, tecknadt af J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakolb
Ett minnesblad, tecknadt af J. O. Åberg.
Jet kan, så förmoda vi, icke vara ur vägen, att den
svenske läsaren, som med berättigad förkärlek och
stolthet följt de tjusande taflor, hvilka Runeberg i
sin »Fänrik Stål» upprullat för honom, blifver närmare
bekant med den man, som i den svensk-finske skaldens
yppersta diktsamling intager ett så betydande rum. Vi
mena här den man, hvilkens namn står som Öfverskrift
på denna lilla minnesteckning.
Hade Runeberg icke diktat sin »Kulneff», skulle »Ståls
Sägner» måhända icke ännu fått spridas i Finland,
ty de voro helt enkelt förbjudna att införas. De
trycktes nämligen först i sin helhet i Sverige.
Så hände det en dag, att ministerstatssekreteraren för
Finland, grefve Armfelt (antagligen en brorson till
Gustaf IILs gunstling, Mauritz A.) mottog af Runebergs
ombud i Petersburg dikten »Kulneff» på ryska. Armfelt
gick upp med den tih1 Nicolaus I, och efter ett kort
samtal uppläste han dikten för »alla ryssars sjelf
herrskare». Då han slutat, satte sig Nicolaus genast
ned vid sitt skrifbord och tecknade endast detta ord:
»Petschataetsja» (tryckes)!
Derefter fingo »Ståls Sägner», utan att undergå
censur, spridas i Finland.
Möjligt är också, att Runeberg tecknat kossack-chefen
för gammal vänskaps skull, ity att Kulneff, då han
var i Jakobstad, tillbragte mycken tid i sjökaptenen
L. U. Runebergs (skaldens fader) hus, och der, såsom
en häfdatecknare säger, »inom kort blef hemmastadd
. . . och hittade vägen till väggskåpet, der han
fann materialier till Tmäppen’». Det är då barnets
rena och opartiska uppfattning af Kulneffs karakter,
som gör sig gällande i den vackra dikten.
I Pskoff, der steppens ljung bildar »vida öknar»,
der vargar vintertiden göra resorna osäkra och
der sommarfågelns qvitter i rönnbärsträden tolkar
steppsönernas längtan efter deras hemland, der föddes
Kulneff år 1763. Sin barndom tillbragte han, så att
säga, på hästryggen och blef år 1770 kadett »i en
adlig kadett-kår». Efter sistnämnda år steg han i
graderna och kom till Finland först 1808, då han såsom
kossack-chef utmärkte sig, åt hvilket håll han än
riktade sina anfall. Ingen rysk krigare har i nyaste
tider vunnit ett sådant erkännande, som han, och
hvad var det som bidrog dertill? Jo, hans menskliga
egenskaper; han var krigare och menniska i en person.
Se här ett par drag ur hans korta saga, ty hans lif
är ju i folkets haf der snart en saga!
På gatorna i Jakobstad syntes morgon, middag och
qväll, i regn och vackert väder, en undersätsig karl
i kossackuniform vandra omkring och med oförtrutet nit
vaka öfver ordningen hos sina underlydande. Invånarna
’Helsade’ alltid vänligt och äfven en smula förtroligt
på vandraren, som, då han i något fönster varseblef
ett rosigt barnansigte, gick närmare och icke så
sällan trädde inom tröskeln, objuden, men likväl
kärkom-men, för att gunga den lille verldsborgaren
på sitt knä. Och när han tog afsked, hviskade mången
moder under djup rörelse:
»Det var Kulneff, det var vår fiende.»
En vacker qvällstund, just i solnedgången, stod
Kulneff, åtföljd af tvänne officerare, på Jakobstads
vackra, lummiga kyrkogård. Den tappre krigaren lät
sina blickar vemodsfullt irra längs grafvarna,
och han läste på månget enkelt kors saknadens
utgjutelser. Hans följe vågade icke störa honom. Sedan
han en stund stått försjunken i sina betraktelser
öfver döden och lifvet, vände han sig till en ung man,
en favorit, och sade:
»Detta Finland är ändock skönt, och i synnerhet är
denna plats tilldragande. Den påminner mig om mitt
barndomshem
me1 sina rönnbärsträd. Petrowsky! finnes väl en
varmare käns - ’n den, som krigets son erfar,
när han läser sitt framtida ödo "afvarnas kors? I
drabbningens buller glömmer man lätt den..a känsla,
men fjerran ifrån de mörka scenerna känner man den
desto innerligare. Petrowsky, här skulle jag önska
att hvila, när det en gång är slut. Ser du trädet der
borta; hur fridfullt skulle jag ej kunna slumra under
dess löf-hvalf! Petrowsky, jag vill hvila derunder.»
Med dessa ord tog Kulneff sin förtrogne under armen
och gick bort till det utvisade trädet. Der sjönk
han ned i gräset och han tycktes med välbehag inandas
sommarqvällens lätta ångor. En suck smög sig sakta ur
hans bröst; gällde den sucken hembygden, eller det
främmande landet, der han önskade hvila? Han sade
det icke ens för sin förtrogne.
»Hör du, Petrowsky», fortfor Kulneff efter en stunds
tystnad, »hvad tyckte du om mamsell Roos på gårdagens
bal?» Favoriten rodnade lindrigt, men svarade det
oaktadt så likgiltigt som möjligt:
»Rätt bra.»
»Åh, hon var förtjusande», utbrast Kulneff och piskade
ifrigt sina stöfvelskaft med ridspöet; »den blir nog
lycklig, som en gång får henne till maka.» *
Favoriten svarade ingenting. Kulneff fortfor:
»Vinet gjorde mig upprymd i går, och som hyllning
åt den förtjusande flickan drack jag hennes skål
ur hennes egen sidensko. Det var befängdt gjordt»,
skrattade Kulneff högljudt, »men icke befängdare, än
att jag skulle kunna göra om det när som helst. Vet
du, Petrowsky, att Mars, Venus och Bacchus äro
mina gudomligheter.» Härvid skrattade den tappre
kossack-chefen ånyo på sitt glada och hjertliga sätt
och förtäljde derpå en mängd tilldragelser ur sitt
bragd- och händelserika lif. Skymningen hade redan
inträdt, då han bjöd till uppbrott. Men innan han
lemnade kyrkogården, vände han sig ånyo till Petrowsky
och sade:
»Kom ihåg hvad jag sagt er: här, om det är möjligt.»
Petrowsky ville svara, men en adjutant, som sprängde
fram, af klipp te tvärt hans anförande med dessa ord:
»Finnarna äro i trakten och göra hotande rörelser!»
Då förändrades med ens Kulneffs vemodiga drag; hans
ögon blixtrade af stridslust, dragen kring munnen
blefvo skarpare, och med hög stämma uttalade han
denna befallning:
»K’oruschioch (till vapen)!»
En stund efter besöket på kyrkogården sprängde
kossack-chefen med lösa tyglar i spetsen för sina
ryttare mot de an-ryckande finnarna.
Det var den 2.0 juli 1812. Napoleons armé var på
återtåg från Ryssland. En tung dimma .hade ända från
morgonen legat öfver skogen vid Drissa och gjorde att
de trupper, som der voro samman trängda, icke kunde
observera hvarandra.
I ett tält yM yttersta ryska flygeln sutto Kulneff och
Petrowsky; båda dystra till sinnes. Tänkte
de kanske på försvunna tider? ^!
Mot middagen lättade dimman; en ordonnans inträdde
i Kulneffs tält.
»Hvad är det fråga om?» sporde kossackchefen något
misslynt.
»General Wittgensteins ordres», svarade ordonnansen
och öfverräckte ett litet sammanviket papper.
Kulneff bröt den lätta förseglingen och ögnade igenom
skrifvelsen.
»Ut till striden!» ropade han och grep Petrowsky i
armen. »Men jag är orolig i dag.»
Striden var i gång; fransmännen voro de
anfallande. Napoleons grenadierer gingo med lugn,
kalla som sina bajonetter, emot ryssarnas eldgap;
moskoviterna drogo sig tillbaka. Då,
* Nämnde mamsell Roos, dotter till en handlande, blef
sedermera gift med en rysk officer Roth, hvilken dog
som generalmajor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
