Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Klims underjordiska resa, af Ludvig Holberg. (I förkortning framställd af Karl Wetterhoff.) (Forts. o. slut fr. föreg. häfte, sid. 214.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<Uils jjlims nnåevjavåizkn retw, »f f nä vig jjölberg.
(I förkortning framställd af Karl Wetterhoff.)
f edan postfågeln, såsom förut nämndt är, satt mig
i säkerhet, omringades jag af en hel mängd apor,
hvilka hos mig injagade stor fruktan, då dessa djur
på planeten Nazar ständigt varit min största plåga.
Min bestörtning tilltog, då jag hörde dem
konversera med hvarandra och såg dem promenera med
afmätta steg i kläder af olika färger. Jag drog
deraf den slutsats, att de måtte vara inbyggarna i
detta land. Mig emottogo de med utsökt artighet
och mycken ceremoni, men jag märkte snart, att dessa
inbyggare voro ett lättsinnigt, nyfiket, pratsamt
och fåfängligt slägte. Jag blef till en början
upptagen af ortens borgmästare och fick lära mig
landets språk. Sedermera fick jag följa honom till
rikets hufvudstad Martinia, hvaraf hela landet fått
sitt namn*. Det var en stor, välbyggd och folkrik
stad, säkert föga mindre än Paris. Med möda kunde
vi genom folkträngseln bana oss väg till den del af
staden, der presidenten i stora rådet bodde, ty det
var till honom, som min värd ville föra mig.
I Potu fick jag namnet Skabba, på grund af min
allt för snabba uppfattning 5 här kallade man mig
Kakidoran, för att dermed beteckna långsam uppfattning
och tröghet i förståndet. Efter anställd pröfning fann
man muskelstyrka vara min mest framstående egenskap
och jag blef derför hos presidenten anställd såsom
lakej och bärare.
I denna förnedring grundade jag ständigt på huru
jag skulle kunna bringa mig upp i verlden, och
jag kom slutligen på den tanken, att begagna mig
af mar-tinianernas löjliga svaghet för nya moder i
klädedrägten. Jag drog mig för sådant ändamål till
minnes alla de mest dåraktiga påfund och konster i
Europa -och efter mogen öfverläggning beslöt jag
att göra försök med det slags hufvudprydnader,
som vi kalla peruker. Jag såg att i detta land
fanns en myckenhet getter, af hvilkas hår man kunde
göra peruker, och då min salig förmyndare utöfvat
denna profession, var jag icke helt och hållet
okunnig i konsten. Jag förfärdigade mig alltså af
gethår en peruk och framträdde i denna prydnad för
presidenten. Han studsade vid denna nya och ovanliga
syn, frågade mig hvad det skulle betyda, tog peruken
af mitt hufvud, satte den på sig och sprang fram till
spegeln, för att se huru den klädde honom. Han fann så
stort behag i att se sig sjelf med denna nya prydnad
på hufvudet, att han ropade högt af glädje: »Ha, jag
är gudarna lik!» Han lät nu tillkalla sin gemål och
hon blef icke mindre glad än mannen, omfamnade honom
och försäkrade, att hon aldrig i sina dagar sett något
vackrare. Derpå vände sig presidenten till mig och
sade: »O, Kakidoran! Om denna uppfinning kommer att
behaga rådet lika mycket som mig, kan du göra dig
hopp om de största hedersbevisningar af staten.’»
Då jag senare kom inför
(Ports. o. slut fr. föreg, häfte, sid. 214.)
rådet, reste sig den äldsta markattan och tackade mig
i nationens namn. Man gaf mig till biträde några i
handarbete öfvade apor, och innan kort såg man hela
rikets adel uppträda i allongeperuker.
Men äfven det lägre folkets begär till denna prydnad
var så stor, att man snart fann för godt att upphäfva
det adliga privilegiet, och sålunda hade jag före
min afresa från detta land den verkligen nöjsamma
synen, att se alla dessa markattor utpyntade i
ståtliga allongeperuker. Så högt skattade nationen
denna uppfinning, att man efter densamma införde en
ny tideräkning,
nämligen »perukåldern», såsom den kallades i de
martinianska krönikorna. Jag blef nu upphöjd till
adlig .värdighet och i stället för Kakidoran skulle
jag hädanefter kallas Kakidorian.
Så lefde jag nu i glans och herrlighet ända till dess
jag störtades i olycka genom ett äfventyr, påminnande
om Joseph och Potifars hustru. Presidentskan hade
nämligen till min person fattat ett orent begär,
och för att rädda mig undan den försmådda kärlekens
hämnd - hon hade falskeligen anklagat mig för
just det brott, jag vägrat att begå - nödgades
jag med tacksamhet mottaga den furstliga nåd, som
förvisade mig till Mezendore eller Yidunder-landen,
martinianernas Indier.
Jag fördes ombord på ett handelsfartyg. Genom ett par
peruker, som jag händelsevis medförde, ställde jag
mig så väl med kaptenen, att jag såväl ombord som i
de hamnar, vi besökte, njöt all möjlig frihet. Hvad
jag under denna resa såg i fåglarnas, i svinens, i
ismenniskornas och de bakifrån talande menniskornas
land, med flera underliga länder, må här förbigås,
såsom allt för vidlyftigt och allt för osannolikt för
att vinna tilltro, alltnog att jag slutligen vid ett
skeppsbrott var den enda af alla ombord, som räddades,
i det jag på en spillra af vraket dref i land på en
klippig kust.
Martinianar e.
(Efter ett kopparstick i första - latinska - upplagan
af "Nils Klim".)
Till min stora glädje fann jag detta land bebodt
af varelser med fullkomligt mensklig skapnad, men i
ett naturtillstånd, som nästan ställde dem i bredd
med oskäliga djur. Talgåfvan hade de emellertid,
och då jag lärt mig deras språk, fick jag öfver
dem ett alldeles oinskränkt inflytande. Jag fick nu
besanna ordspråket, att den enögde är ett ljus bland
de blinda. Hvad jag berättade om min härkomst och om
mina äfventyr ville man icke sätta tro till, utan höll
mig för en inbyggare från solen, hvarför man kallade
mig Pikil-Su, det är Solens sändebud. Ryktet om mitt
namn och mina fullkomligheter utbredde sig innan kort
öfver alla provinser, och från denna tid företogo
sig inbyggarna intet utan att rådfråga mig såsom ett
orakel. Kejsaren i Kvama, så hette landet, skickade
sändebud för att inbjuda mig till det kejserliga
residenset. Med undran och helig vördnad inträdde
dessa sändebud i det hus jag låtit upp-
* Man torde märka, att Holberg med Nils Klims
skildring af Martinianerna åtminstone delvis åsyftar
en satir öfver fransmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
