Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Klims underjordiska resa, af Ludvig Holberg. (I förkortning framställd af Karl Wetterhoff.) (Forts. o. slut fr. föreg. häfte, sid. 214.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
föra - ett hus hade kvamiterna ännu aldrig sett -
och med icke mindre undran bestego de med mig de
första hästar, som här blifvit tämda och hvilka nu
med en för inbyggarna förvånande snabbhet förde
oss liksom på ett triumftåg genom landet fram
till dess herrskare. Kejsaren sjelf höll sig vid
vår ankomst af förskräckelse undan i sitt tält och
vågade sig icke ut, förr än ett af sändebuden stigit
af hästen och förklarat honom hemligheten. Kort
derefter blef jag högtidligen och med stort följe
införd i kejsarens tält. Kaaba satt der på en matta,
omgifven af sitt hoffolk. Då jag allerunderdånigst
hade tackat för den mig bevisade kejserliga nåden,
reste hans majestät sig upp och frågade mig huru
solens monark, stamfadern till hans familj, befann
sig. Då det var mig nödvändigt att underhålla denna
hos kvamiterna inrotade villfarelse, svarade jag,
»»att jag af solens monark blifvit sänd till detta
land, för att genom goda lagar förmildra kvamiternas
råa seder och lära dem de konster och vetenskaper,
genom hvilka de icke allenast kunde motstå deras
stridbara grannar, utan äfven utvidga sitt rikes
gränser, samt att det blifvit mig ålagdt att för
alltid här qvarstanna»; Kejsaren fann mycket behag i
detta tal, lät genast åt mig uppresa ett tält bredvid
sitt eget, gaf mig femton tjenare till min uppassning
och visade mig från denna stund icke en öfverherres
myndighet, utan behandlade mig som en vän. Från denna
tid gingo alla mina sträfvanden ut på att omdana
detta land och isynnerhet att undervisa ungdomen
i krigsväsendet. Genom hästars tämjande skapade
jag ett rytteri och genom tillverkning af krut och
skjutvapen gaf jag kvamiternas här en öfverlägsenhet,
som innan kort genom några på hvarandra följande
lyckliga krig grundlade detta förut så föraktade och
förtrampade folks herravälde öfver alla grannfolk i
allt vidare och vidare utsträckning. Från de eröfrade
folken samlade jag i kvamiternas nybyggda, glänsande
hufvudstad alla konstens och vetenskapens skatter.
Sedan de kufvade grannfolken i lång tid hållit sig
stilla, ingick plötsligen underrättelse om att tre
af de mäktigaste och stridbaraste ingått förbund,
för att genom en gemensam kraftansträngning afskudda
sig kvamiternas ok. I egenskap af gene-ralissimus
öfver Kvamas stridskrafter träffade jag genast
nödiga anstalter, men lät nu, liksom i föregående
krig, kejsaren till skenet behålla öfverbefälet och
äran - en klokt beräknad sjelf-försakelse, som icke
vållade mig någon minskning hvarken i makt eller
glans. Midt under den segerrika drabbningen stupade
emellertid kejsaren för en förgiftad pil och det blef
min sorgliga lott att härom underrätta trupperna, då
jag efter stridens slut helsade dem med ett glänsande
tal. Jag slutade med dessa ord: "Och då prins Timuso
nu såsom den förstfödde bestiger sin faders tron,
är det i hans namn jag kommenderar hären, och honom
är det, som vi alla skola svärja trohet och lydnad!»
Men nu ropades från alla håll liksom med en röst:
»Vi vilja hafva Pikel-Su till kejsare!» Då jag hörde
detta, blef jag helt förskräckt och bad enträget och
med tårar i ögonen, att man icke skulle glömma den
trohet, man var skyldig det kejserliga huset. Jag
lofvade att i alla fall icke såsom privatman
undandraga staten min tjenst, men jag uträttade intet
med mina föreställningar. Lägret genljöd fortfarande
af samma entusiastiska rop. Jag betäckte mitt hufvud,
gick in i mitt tält och förbjöd vakten att insläppa
någon; men officerare och soldater bröto in med
våld och satte kronan på mitt hufvud. Derpå förde
de mig ut ur tältet och utropade mig under pukors
och trumpeters ljud till kejsare af Kvama, konung
i Tanaki, Arktonien, Alektonien och storhertig af
Kispusien. Då jag nu såg att det icke kunde blifva
annorlunda, satte jag mig icke längre emot min lycka,
utan följde med strömmen; och jag tillstår uppriktigt,
att denna höga vifdighet icke var mig så alldeles
emot, ty ett kejsardöme med tre kungariken och ett
storhertigdöme är något, som väl kan vattnas i munnen
på en och hvar. Jag skickade sändebud till prinsen
med underrättelse om hvad som skett och bad honom
häfda sin ärftliga rätt, men jag föresatte mig dock
tillika, att icke så lätt låta
gå mig ur händerna mitt erbjudna kejsardöme. Prinsen,
som var en klok yngling, fogade sig tills vidare i
sakernas gång. Härens exempel följdes af hufvudstaden,
der jag sålunda, omgifven af min generalstab och
helsad af folkets omätliga jubel, i triumf höll mitt
intåg. Af lätt begripliga statsskäl förmälde jag
mig nu med den aflidne kejsarens dotter, prinsessan
Kalak, och betraktade mig från denna stund såsom
grundläggare af den femte verldsmonarkien, hvars välde
nådde sin fullkomning genom ett segerrikt sjökrig,
som lade äfven de martinianska konungarikena under
min spira. Dessa fåfänga apor fingo nu veta hvem
de stungit hade. Emellertid råkade jag slutligen
genom alla dessa oerhörda framgångar liksom
i en svindel. Jag blef despotisk och grym och,
isynnerhet sedan prins Timuso fallit ett offer för
min misstänksamhet, drefs jag liksom af en hemlig
makt framåt på förderfvets väg. Detta oskyldiga
blod hvilade på mig liksom en förbannelse, folkets
sinne vände sig mer och mer ifrån mig och giftiga
flygskrifter undergräfde tron på min sändning från
solen. Under dessa omständigheter beslöt jag att
lägga hand på den ännu lefvande prins Hikoba. Jag
uppenbarade min storkansler detta anslag, ty för
honom hade jag mesta förtroende. Han lofvade väl att
tjena mig i allt och gick strax bort liksom för att
fullborda min befallning, men i sitt hjerta afskydde
han mitt anslag och yppade allt för prinsen. Båda
förfogade sig till stadens fästning, sammankallade
de garnisonerade trupperna och framställde för dem
på ett bevekande sätt sakernas läge; den olycklige
prinsens tårar gåfvo talet ökad kraft, alla grep
o till vapen och lofvade att våga lif och blod
för honom. Efter en svår inre strid beslöt jag
att fly från hufvudstaden och samla en härsmakt i
provinserna. Den unge prinsen förklarade mig nu såsom
en trolös usurpator formligen krig och lät mig tillika
veta, att min gemål och jnin son voro i fängelse. Då
det kom till en afgörande drabbning blef min här i
grund slagen. Med knapp nöd lyckades jag rädda mig
genom flykten och fann slutligen ett gömställe i en
bergshåla. Här måste jag stanna ett ögonblick för
att hemta andan. Derpå kröp jag in på magen som en
orm, och då jag märkte att hålan var mycket djup
och nedåtgående, ehuru icke brant, beslöt jag att
tränga så långt in som möjligt. Men då jag kommit
omkring hundrade steg framåt, störtade jag plötsligen
ned från ett brant ställe och tumlade med blixtens
hastighet igenom ett tjockt mörker, till dess jag
slutligen blef. varse likasom ett svagt ljus. I den
mån som detta ljus tilltog minskades äfven min fart,
så att jag utan ansträngning, liksom flytande på ett
vatten, kom oskadad upp emellan några klippor, och
jag såg till min stora förundran, att jag befann mig
på samma ställe, hvarifrån jag för några år ’sedan
störtat ned i underverlden.––––
Så långt hafva vi nu följt Nils Klims egen
berättelse. Utan att vidare anlita hans efterlemnade
manuskript, kan man göra sig en föreställning om den
häpnad och vidskepliga bestörtning, som hans plötsliga
återkomst i den kvamitiska kejsarskru-den skulle
framkalla i hans hembygd. Den förste, som igenkände
honom, var hans lärde vän Abelin från Bergen,
hvilken en gång uppmuntrat hans forskningsifver med
afseende på den märkvärdiga grottan. På inrådan af
denne åldrige, bepröfvade vän beslöt Nils Klim att
icke vidare under sin lifstid för någon omtala sin
underjordiska resa. Deremot nedlade han dessa minnen
i ett manuskript, som, försedt med ett tillägg af
Abelin, sedermera blef utgifvet. Nils Klim blef
klockare i Bergen, gifte sig med dottern till en
ansedd borgarefamilj och blef fader till tre söner
(summa fyra, prinsen af Kvama inberäknad).
Abelin yttrar i sitt tillägg, att Nils Klims
ostraffliga och gudfruktiga vandel gjorde honom älskad
af alla. Dock blef presten i Lars församling stundom
smått vred på honom för hans stora allvar, hvilket
denne tydde såsom högmod. Men den, hvilken såsom
Abelin kände till hvad mannen upplefvat, kunde icke
annat än undra öfver den blygsamhet, den ödmjukhet
och det tålamod, hvarmed han, som varit monark öfver
så många riken, nu förrättade ett så ringa embete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
