Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under karavanfärden. Skildring af Peregrinus. (Forts. från sid. 264.) - En amatör på äplen. Fr. Barthelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 ––-
till. Det synes för honom vara af ganska stor vigt,
att ni hörsammar denna hans uppmaning,»
"Vigt, bah!» Georg skrattade högt. »Nå, får gå,
jag följer väl med er då; men våra hästar behöfva
sannerligen pusta ut j se, huru de skälfva!"
»I närheten finnes en bäck», sade jag, som otaliga
gånger dragit här fram, »låt oss leda de stackars
djuren dit.»
Vi stego af hästarna och förde dem vid betslen
långsamt framåt. Den smala vattenfåra, som nu började
synas, blef allt bredare, och snart flöt öfver den
steniga marken ett klart vatten, som i nyckfulla
bugter och krökningar ringlade fram mellan yfviga
busksnår, medan till höger om oss en tät skog bjert
afstack mot den högblåa, molnfria himmelen.
Här i skuggan af dessa träd släppte vi våra hästar
lösa och lägrade oss under några färgträd. Georg
började, liksom om ingenting passerat, tala med mig
om föregående dagars jagtnöjen.
Wersters ansigte bok-stafligen sken af förnöjelse-,
han såg nästan ut som en ungdomlig, lycklig älskare
i en operett-, dock var han fåordig. Troligen tänkte
han på den öfver all förväntan lyckliga utgången
af sin beskickning och den belöning, som väntade
honom. Hans blickar hvilade på landskapet. I rik
och vexlande skönhet utbredde det sig framför oss,
med skarpa dagrar och hjerta färger, med glödande
solstrålar och dunkla skuggor, och glänsande kolibri
och fjärilar svärmade kring brokiga blommor. Det var
en tafla, som väl öfverensstämde med lyckliga tankar
och glada känslor, och den omätliga skogens sus manade
till fortsatta drömmar. Här i denna leende ödemark,
flera dagsresor skild från den han älskade, tänkte
han sig i detta ögonblick måhända det leende, hvarmed
Amy Samson skulle helsa honom, när han efter väl
uträttadt uppdrag skulle återvända, då Georg Samson
plötsligt afbröt sitt samtal med mig och sade,
vändande’sig till Werster:
En amatör
(Teckning af T. E. Rosenthal. - Se
»Har ni varit i en urskog? Icke? Nå, här är godt
tillfälle, i händelse ni har lust att se en sådan på
närmare håll.»» Med dessa ord steg han upp och gick
några steg framåt. P$t väj Idart, att Werster och
jag följde honom.
»Ingen vegetation kan jemföras med dessa
ogenomträngliga skogar. Der finnes den största
omvexling, och de bestå icke af ett eller ett par
slags växter, såsom hos oss. Ja, tror ni icke jag
minnes mitt hemlands skogar från mina gossår?»
Så ungefärligen fortfor han att prata, medan vi kommo
allt närmare och närmare den plats, som var målet
för vår vandring. Snart sågo vi gungande lianer,
hvilka i brokiga girlander slingrade sig uppför de
högstammiga träden, sammanflätande dessas grenar,
eller hängande i nyckfullt virrvarr i luften.
Georg vandrade, som sagdt, ett litet stycke framför
oss, skyndade in bland detta virrvarr, slet våldsamt
sönder ett nät af späda girlander och var inom några
få sekunder ur sigte . . .
Ett högt skratt ljöd tätt invid oss, braket af
några krossade grenar hördes i samma ögonblick,
derpå försjönk allt åter i djup tystnad.
Werster och jag stodo ett ögonblick och betraktade
hvarandra, fuUa af häpnad. Var det Georg Samsons
mening, att locka oss in i skogen, för att gäcka
vår förföljelse? Var det hans mening, att vi,
väl inkomna, icke skulle finna någon återväg,
medan han måhända sjelf kände en så an? Jag
vet det icke-, men jag höll Werster tillbaka,
i det jag föreställde honom fruktlösheten af
att der söka ertappa flyktingen, på äplen.
Med uttryck af den
poemet af Fr. Barthelson sid. 270.)
högsta förtviflan ka-
stade Werster sig till
marken. Hoppet, som föregycklat honom sina mest leende
drömmar, tillintetgjordes nästan i samma ögonblick
det uppstått, och tanken på en förening med Amy Samson
försvann ur
hans SJäl.
(Forts, och slut sid. 270.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
