Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under karavanfärden. Skildring af Peregrinus. (Forts. och slut från sid. 268.) - Barns uppfostran genom barn. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 271
Tror ni nu, att William Werster förståndigt återvände
till herr Samson? Nej! Betagen, som af en fix idé,
sade han kort och bestämdt till mig:
»Ni må göra huru ni vill, Meton; men jag vill söka
att tränga in i skogen här. Jag vill göra allt, för
att åtminstone till en del söka infria mitt löfte
till herr Samson; han har bedt mig handla i sitt
ställe, han skulle icke lemna denna plats, der hans
son försvunnit, utan att . . .»
»Jag vill säga er en sak, Werster, ni handlar som
en dåre . . . Georg Samson är borta, hvad gagnar
det till, att ni utsätter er för mödor, faror och
obehag ...»
"Men jag har beslutat att söka, tills jag åtminstone
finner den unge mannens qvarlefvor.»
Kanske gyeldade hoppet ännu sina bilder för min
stackars vän, alltnog, intet förmådde honom att ändra
föresats. För min del jagade jag der i trakten lika
bra som annorstädes och på ett litet nybygge några
mil från skogen funno vi ett gästfritt hem och de
förnödenheter, som voro oss oumbärliga.
Månad efter månad försvann. Werster genomsökte skogen;
men fastän han påstod sig så noga veta stället,
der Georg Samson försvunnit, upptäckte han dock icke
det ringaste spår efter honom. Den ångest, som från
Georg Samsons försvinnande hade betagit honom, vek
icke ur hans själ och hans oupphörliga fråga var:
»hvad skall jag säga hans far?»»
Jag gjorde emellertid långa Utflygter i grannskapet
och sökte äfventyr och förströelser; men jag kunde
icke helt och hållet öfvergifva min stackars vän,
som nu icke längre såg ut som förste älskaren i en
operett, utan som den vildaste sälle i en stor opera,
och jag svär, att om jag mött honom på en ensam väg,
hade jag lagt handen på min revolver, och med all
respekt för Amy Samsons trofasta kärlek - den skulle
vacklat
om hon sett honom nu, i händelse hon icke blifvit
helt och hållet botad för sin stora passion.
Nå, jag kunde berätta er mycket om Wersters
uthållighet och de verkliga faror, han utsatte sig
för; men jag ser att det ljusnar i öster och jag har
således inte lång tid på mig mera. Kort och godt,
en dag, öfver ett halft år efter det vi för första
gången beträdde denna skog, var jag i Wersters närhet,
då han ropade mitt namn med en ton af den djupaste
fasa. Böjande undan lianer och palmlika växter,
såg jag några stora flugor och fjärilar kretsa öfver
hans hufvud, hans ansigte var vändt emot mig och hans
blick, full af förskräckelse och ångest, stirrade
ner på marken, der kring hans fötter lågo spridda de
skelettlika lemningarna efter en mensklig varelse.
Ögonblicket derpå sjönk William Werster nästan
vanmäktig ner, då hans krampaktigt slutna hand stötte
emot något hårdt föremål, som doldes under några
breda, fuktiga blad. När han åter upplyfte sin hand,
höll han i densamma en röd saffiansportfölj.
Ja, det var icke något tvifvel: vi hade funnit den
olycklige Georg Samsons qvarlefvor.
Jag har nu icke stort mer att berätta. Firmans ära var
räddad, den unge brottslingens bana var slutad och,
vare det nog sagdt, den gamle, hårdt profvade fadern
begrät hellre den döde, än den förlorade sonen.
William Werster är nu kompanjon med herrar Iwring &
Samson, hans trofasthet fick denna belöning, Amy
Samson är hans lyckliga hustru och åt mig har firman
anslagit en pension, på hvilken jag godt kan lefva,
utan att behöfva störta mig i några spekulationer.»
Min reskamrat tystnade. Röda skyar bådade den
uppgående solen, kring vagnstälten hade börjat ett
rörligt lif, och vår karavan satte sig åter i rörelse
mot okända äfventyr.
uppfostran genom
or någon tid sedan besökte jag min vän L., som är
skollärare i M. En dag, när läsningen var slut,
hörde jag ett fasligt väsen från skolbacken. Jag
hörde skratt, hvisslingar och rop. Midt i detta
larm urskilde jag tydligt orden: » Under Mc
intet svek! Intet svek under leld», hvilka på
det mest oharmoniska sätt utslungades af en mängd
skrikhalsar. Jag skyndade fram för att se, hvad
som var på färde, och träffade då på min vän L.,
som redan en lång stund genom trädgrenarna betraktat
barnskaran. När han hörde mig komma, gjorde han tecken
åt mig att nalkas utan buller.
Under oss sågo vi en liten flicka, som kunde
vara omkring tio år, stående med ryggen stödd mot
klippväggen. Hon höfi armen framför ansigtet, såsom
barn göra, när de antingen frukta ett slag eller när
de skämmas öfver någonting, som de gjort. Ett halft
dussin af de andra barnen stodo omkring henne och
ropade i alla möjliga tonarter: v Under lek intet
svek! Intet svek under lek!»
Vid minsta rörelse, som den lilla delinqventen
gjorde för att bereda sig tillfälle att fly, slöt
sig kretsen närmare omkring henne och omöjliggjorde
försöket. När hon tog armen en smula från ögonen,
såg hon en mängd lifliga ansigten, som snarare hade
ett gycklande än ett hotande utseende, och märkte en
massa pekfingrar riktade mot sig, hvarvid den unga
skaran ropade ännu ifrigare.
En af gossarna, som balanserade på kanten af en gammal
stenmur, skrek värre än alla de andra och tycktes
hafva ett obeskrifligt nöje af allt detta oljud. Två
små flickor meddelade hvarandra sina tankar angående
föremålet för de öfrigas spe och de tycktes säga:
»Jag skulle inte vilja vara i hennes kläder.»
»Skall du ej gå emellan?» frågade jag min vän.
»Nej», svarade han, »det aktar jag mig för. De hvarken
träta eller slåss med hvarann. Visserligen skulle
de kunna hålla mindre oväsen, det medgifver jag,
men sådana vi nu se dem, hålla de antagligen på att
göra den lilla Mari en stor tjenst.»
När gossarna tröttnat att skrika, gingo de sin
väg. Sedan den siste gått, smög sig den lilla flickan
äfven bort. Vi
sågo, huru hon först misstroget tittade sig omkring,
derefter vände hon om hörnet och fortsatte sedan sin
väg, smygande tätt intill väggarna.
»Förklara mig nu, hvilken tjenst dessa små bråkmakare
hafva kunnat göra flickan!»
»Det finnes fall, då jag icke så ogerna ser,
att barnen sjelfva taga sig till något liknande
det, vi nyss bevittnat. Bland barn påträffar man
nämligen ibland karakterer, på hvilka endast skammen,
den riktigt tydliga och påtagliga skammen, förmår
göra någon verkan. Barnen äro, liksom de fullvuxna
menniskorna, ja, kanske ännu mera, den allmänna
opinionens ödmjuka slafvar. Men för dem är den
verkliga allmänna opinionen den mening, som deras
kamrater hysa. Jag vet, att denna allmänna mening
kan bedraga sig och att den ofta gör sig skyldig till
grofva misstag, men just derför öfvervakar jag den,
som du sett, och när den träffar riktigt, på samma
gång som den träffar hårdt, så uträttar den vida
mera, än den vältaligaste och visaste lärares alla
tal och förmaningar. Och i detta uppträde med Mari
är det allmänna meningen, som har rätt, och flickan,
som har orätt. Denna lilla flicka har ett styggt
sinne och ett ofördragligt högmod. Detta fel kan,
om det får gå till ytterlighet, leda till andra
fel och laster, till hvilka man icke lätt kan tro,
att högmodet varit första upphofvet, just derför,
att de i hög grad nedsätta det personliga värdet. Om
denna flicka begår ett fel, så, i stället för att
öppet bekänna, uppdukar hon en mängd osanningar, dem
ingen kan tro på. Hon vet, att hon ljuger; hon ser,
att man icke tror henne, men af högmod håller hon
icke desto mindre i sig. Hvarken böner, förmaningar,
hotelser eller straff kunna förmå henne att taga
tillbaka hvad hon sagt. Om hon icke kan sin lexa,
så vidhåller hon ändå, att hon lärt sig den. Om hon
leker med de andra barnen, så vill hon icke för allt
i verlden erkänna, att någon af kamraterna är vigare,
skickligare eller klokare än hon. Hon ställer hellre
till oreda i en påbörjad lek, än hon vill tillåta en
kamrat att njuta af en triumf, som han vunnit öfver
henne. - I dag på morgonen hade barnen ställt i \ ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
