- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
281

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I förskansningen. -ed- - Ninette. Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i-t) rötta efter gårdagsmarschen slumra krigarne
så lugnt,

Blott en enda af dem vakar; pä en långt aflägsen punkt
Fäster han sitt skarpa "öga, sedan nattens skuggor
flytt, Och den gyllne dagens stråle lyser dalen upp
på nytt.

Yinlöfskransade ruiner höjas bakom spejarns rygg; Än
i går vid foten af dem Tillys här slog läger trygg;
Men i dag snömajestätet ifrån nordens fjerran land
Yill slå segervana svärdet ur »korpralens» hårda hand.

Hämnd för Magdeburgska morden nordens hjelte taga
vill, Derför, snabb som blixten, ämnar han ännu i dag
slå till. Här vid Leeh har gamle Tilly sig förskansat,
för att se Om ännu en gång ej lyckan vill emot hans
fanor le.

Han, som ännu aldrig tviflat på sin lycka, mörk i håg
Ligger han vid lägerelden, se’n han slutat dagens
tåg. Hemska skri af barn och mödrar, spetsade på
krigarns spjut? Skära dystert i hans öra, der han
se.r i natten ut.

Om han här i dag blir slagen, öppet ligger landet då,
Bajerns rika land, för skaran med de fanor, gula, blå;

Men så skall det icke blifva! Krossad, kringströdd,
liksom sand, Skall han bli, den Ma hären ifrån nordens
fjerran land.

Och hans veteraner sofva, drömma om sin segerfärd,
Drömma om hur helga jungfrun signar blodbestänkta
svärd, Om hur byte till dem hopas, om hur oskuld
sudlas ner Och hur mord och plundring sköfla Tysklands
rika jord allt mer.

Men den unge spejarn vakar, färdig att sin trumma
slå; Skogens bryn vid dalens ingång fäster han sitt
öga på! Blixtra vapen ej i töcknet? Glittra icke
pikar der? Och hvem är den ljuse ryttarn, som den
hvita hästen bär?

Hvirfveln ljuder: »Upp, kamrater! Upp en hvar
att svensken slå! Se, i morgonsolens strålar lysa
skärpen, gula, blå! Upp, kamrater, låt oss bringa
ludna björnarna på fall; För vår eld snömajestätet
innan qvällen smälta skall!»

Trummor hvirfla, vapen blixtra, snart i strömmar utaf
blod Tillys veteraner kämpa, kämpa med förtviflans
mod; Men när qvällens skyar fårgas utaf solens
sista glöd,

Då är Tilly slagen, särad och hans krigarära död.

-ed-

TSinette.

Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard
Gustafsson.

I.

x trappor Tipp.

^orgonsolen stiger upp borta vid horisonten och jagar
bort mörker och dimma. Strålarna tränga in mellan
husen i den stora staden, liksom ville de säga: nu
har du sofvit nog. Men de flesta fönstren äro dolda
af spalier-luckorna, hvilket betyder att invånarna
ännu icke hafva vaknat.

Der öppnas det första fönstret. Sex trappor upp
vid bulevard d’Enfer. Hvem är så tidigt uppe? Det
är Ninette, den lilla hattsömmerskan, som sedan en
vecka bor deruppe.

Hvem är Ninette? En fader- och moderlös flicka,
hvilkens hela rikedom består af ett godt hjerta,
sjutton år, rosiga kinder, svarta lockar, och ögon,
som tala om oskuld och förstånd.

Ninette bor ensam derför, att hon är ensam i
verlden. Ingen varelse älskar henne, om icke
möjligtvis sparfvarna, som bo i takrännan utanför
hennes fönster. Men det är blott kort tid hon varit
så öfvergifven; det är icke mer än två veckor sedan
hon följde stoftet af sin far till kyrkogården.

Ninettes far hade varit snickare, men sjukdom hade
tagit krafterna från honom och de sista åren lefde han
nästan uteslutande i overksamhet, men aldrig i verklig
nöd, ty Ninettes fingrar arbetade med förvånande
färdighet, och som hon var en skicklig arbeterska,
var hon alltid säker om sysselsättning.

Efter faderns död flyttade Ninette upp i den kammare,
der hon nu bor. Hyran är billig, men förnämsta orsaken
att hon flyttade är, att hon från sitt nuvarande
fönster ser öfver kyrkogårdsmuren ända fram till
den lilla grönskande kulle, der fadern hvilar under
peiiekransarne.

Septembermorgonen är mild och en sakta vindfläkt
smeker Ninettes anlete när hon öppnar fönstret. Hennes
kinder täfla i purpur med morgonrodnaden, och mången
skulle föredraga strålarna ur hennes öga framför
solens strålar.

Ninette ser ut och hennes blickar stanna vid ett hörn
af kyrkogården. Hon böjer knä på fönsterbrädet och
de svällande läpparna röra sig sakta. Hon gör sin
morgonbön och ser upp till den blåa himmelen med
blickar, som om hon såge deruppe

de kära, hvilka lemnat henne ensam qvar. Efter en
stund stiger hon upp och går fram till sin byrå,
öfver hvilken det lilla krusifixet hänger. Hon gör
korstecknet och kysser bilden, hvarefter hon stannar
tankfull.

Det prasslar derute på taket och till sist låter det,
som skulle någon krafsa på fönsterbrädet. »Kip, kip!»
ljuder det, och så prasslar det igen.

Ninette vaknar upp ur sina tankar och ett småleende
leker på hennes läppar, w Mina sparf var ropa på
frukost», säger hon för sig sjelf och går till skåpet
och framtager ett stycke bröd.

Då Mnette kommer fram till fönstret, mångdubblas
sparf-varnas skrik. De hoppa och flaxa med vingarna,
liksom ville de helsa god morgon. En af de djerfvaste
flyger upp och tager bröd ur Ninettes hand.

*Det är en hel sparffamilj, far och mor. och en
stor mängd ungdom. Första morgonen Ninette öppnade
sitt fönster upptäckte hon dem och gaf dem bröd,
hvarefter bekantskapen för hvar morgon blef allt
förtroligare. Ninette känner igen dem alla. Han,
som hoppar i spetsen och ser så grayitetisk ut, är
gammelfar, och den spensliga sparfven, som viker
undan för alla de andra, kan icke vara annat än
modern. Den, som tog brödet ur Ninettes hand, var en
djerf, oförvägen ungdom.

Nu är brödet slut och sparfvarna äro mätta. Den
gravi-tetiske sparfven hoppar några gånger fram och
tillbaka på takåsen och flyger sedan ned i ett träd
på bulevarden. Familjen flyger efter honom, utan att
visa det ringaste tecken till tacksamhet mot Ninette,
som står och ser efter dem.

"Otacksamma små kräk", säger Ninette och hotar dem
med fingret. »Men nej, de äro tacksamma nog, då de äro
nöjda och qvittra af glädje i stället för af hunger.»»

Ninette gör i ordning sin egen lilla frukost,
och sedan hon spisat, framtager hon sitt arbete,
en liten grå hatt, klädd med törnrosknoppar. Han är
nära färdig, och för att bättre se huru han lyckats,
sätter Ninette honom på hufvudet och går fram till
spegeln. Den koketta hatten gör Ninette dubbelt
tjusande och hon småler åt sin egen bild, som nickar
emot henne.

Sv. Familj-Journ. 1877.

36.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free