Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninette. Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Men småleendet försvinner och med en lätt suck
tager M-nette af sig hatten. Han kommer att pryda
en annans hufvud, icke hennes; han vore för dyrbar
för henne och skulle dessutom icke passa till hennes
öfriga toalett. Nog för att M-nette är väl klädd,
men någon verklig lyx har hon aldrig haft råd att
bestå sig. Hennes drägt är enkel, men ordnad med
den fina smak, som utmärker parisiskor. Då man
ser Mnette, tycker man likväl, att man aldrig
vill se henne i någon annan drägt, Den svarta
klädningen, den perlstickade koftan, den hvita
kragen och halsduksrosetten kläda henne så innerligt
väl. Hatt begagnar hon aldrig, liksom en stor del
af arbeter-skorna i Paris. Det rika, svarta håret är
hennes enda hufvud-prydnad, och blott under de riktigt
kalla vinterdagarna höljer hon sig med en mössa.
Mnette har en svaghet, som hon delar med de flesta
andra unga qvinnor: hon älskar lyx och drömmer ofta
om att den tid skall komma, då hon kan få pryda sin
egen hatt med plymer ocli blommor.
Frampå förmiddagen lägger Mnette den grå hatten i en
ask och tar sin kofta på, för att gå till butiken. Med
sin lilla skinnväska på armen och hattasken i hand
skyndar hon framåt bulevarden, förbi Luxemburgs park
och ned till S:t Michel, der den modehandlerska bor,
som gifver henne arbete.
Med förstärkt kassa begifver Mnette sig på hemvägen
och gör sina hushållsuppköp, innan hon åter stiger
sex trappor upp i höjden. Vid inträdet i sin
kammare stannar hon förvånad vid dörren, ty en ljuf
blomsterdoft möter henne. Hon blickar omkring sig
och hennes förvåning stiger än högre, då hon ser en
bukett violblommor på fönsterbrädet.
Mnette börjar darra, ty hon kan omöjligt förklara,
huru blommorna kommit dit. Dörren har varit stängd och
nyckeln har hon burit i sin ficka - således omöjligt
den vägen. Fönstret har visserligen stått öppet,
men taket är så brant, att någon mensklig varelse
icke skulle kunnat närma sig från det hållet. För
att ytterligare öfvertyga sig, springer Mnette fram
till fönstret och undersöker terrängen. Takåsen är
så smal, att knappast en katt skulle kunna gå fram
der. Hvarifrån hafva da blommorna kommit?
Mnette tager den mystiska buketten och står en
stund, betänkande om hon skall kasta blommorna ner
på bulevarden eller om hon skall behålla dem. De
dofta så Ijufligt och se så friska ut, att Mnette
icke kan motstå frestelsen att sätta dem i ett
glas vatten. Något ondt kan det heller inte vara att
behålla dem, ty Mnette skulle kunna tro, att de fallit
ner från himmelen, och allt som kommer ofvanifrån är
ju godt?
II. Upptäckten*
Hvarje gång Mnette gick ut under de följande dagarna,
låg der en ny bukett på fönsterbrädet när hon kom
hem. Hon försökte att stänga fönstret, men då satt
buketten i stället fäst vid fönstergallret. Mnettes
förvåning började öfvergå till nyfikenhet, och en dag
beslöt hon att spionera ut hvem den okända feen var,
som hvarje dag flög till henne med blommor.
Icke kunde det vara spar f varna, ty buketten var
för stor och tung, och dessutom hade de aldrig visat
några anlag till tacksamhet. Som sagdt, Mnette beslöt
att spionera och till hvad pris som helst skaffa
sig visshet.
Fram på eftermiddagen brukade Mnette vanligen gå ut
för att köpa hem något till sin middag. Det var den
tiden, som buketterna oftast plägade komma. Mnette
klädde sig, lemnade fönstret öppet och gick ner på
bulevarden. Men i stället att fortsätta färden, vände
hon tillbaka och smög sig efter husväggen åter in på
gården. Med tysta fjät steg hon uppför trapporna och
sedan hon så sakta som möjligt öppnat dörren, trädde
hon in i sin kammare. Ännu fanns der inga blommor
på fönsterbrädet. Feen hade således icke kommit ännu
och Mnette beredde sig att vänta. Hon hukade sig ner
bakom byrån och vågade knappast andas.
Länge satt Mnette orörlig, utan att höra eller se
någonting ovanligt. Till sist förlorade hon tålamodet
och steg upp, men i detsamma hörde hon ett ljud
utifrån och hon blef stående som en bildstod. Hjertat
klappade dubbelt fortare och ögonen stirrade mot
fönstret, der den väntade uppenbarelsen skulle
visa sig.
Efter några ögonblicks spänning såg Mnette ett föremål
komma flygande genom luften och sakta lägga sig på
fönsterbrädet. Det var en bukett violblommor, friska
och doftande. Buketten satt på spetsen af ett spö,
som nu lösgjorde sig och drog sig tillbaka.
Med ett hopp stod Mnette i fönstret och blickade
ut, för att se hvem som förde trollspöet-, men
lika fort, som hon kommit till fönstret, drog hon
sig tillbaka. Hennes kinder blossade och hjertat
klappade ännu en grad fortare. Hon hade sett den
blomsterrika feen, som såg ut ungefär så här: brunt,
lockigt hår, stora, blåa ögon, rak, grekisk näsa,
hög panna, välbildade läppar och ett par - vridna
mustascher. Hvad klädseln angår, hade Mnette tyckt sig
märka en liten svart sammetsrock och en fladdrande
blå sidenhalsduk. Trollspöet var ett metspö, långt
nog att räcka från grannens fönster fram till Mnettes.
Mnette hade sett detta ansigte förr, men aldrig så
noga som nu. Hon hade i trappan och på gården mött
en ståtlig, ung man med en spetsig svart filthatt
på sina långa lockar, men hon hade alltid sett ner
då hon passerat förbi honom. Mnette visste, att han
var porträttmålare och att han var fattig, som alla
unga artister. Portvaktens hustru hade till och med
talat om, att den unge målaren noga förfrågat sig om
hvem hans nya granne var.
»Jaså, ni spionerar, vackra granne!" hördes
en klangfull röst utifrån. "Tillåt mig då att
presentera mig, Alphonse Rossignol, porträttmålare,
och eftersom ni upptäckt min hemlighet, så hoppas jag
att ni hädanefter vill taga emot mina anspråkslösa
blomsteroffer genom dörren i stället för genom
fönstret.’»
Mnette stod ett ögonblick stilla, men sprang sedan
fram och tog buketten. Utan att se ut, kastade hon
blommorna ner på bulevarden och stängde hastigt
till sitt fönster. Då tyckte hon sig höra en suck,
som kom från grannens sida, och hon kände alldeles
som en samvetsförebråelse. Hvad hade väl den stackars
gossen gjort henne, att hon skulle kasta hans blommor
ner på gatan, der de säkert förtrampades af likgiltiga
vandrare? Hon hade ju vårdat de andra, hvarför skulle
hon kasta bort just dessa?
Mnette började ångra hvad hon gjort. Hon, som var så
öfvergifven, hvarför stötte hon tillbaka en vänlig
hand, som räcktes, hvarför jagade hon bort ett
småleende, som sökte tränga fram till henne?
Mnette stod en stund tankfull. Plötsligt
spratt hon till vid ett buller utifrån. Det var
Alphonse, som stängde sin dörr och gick ner för
trappan. Mnette lyssnade så länge stegen hördes och
gick sedan fram till fönstret, utan att sjelf veta
hvarför. Hon ställde sig så, att hon kunde se ner på
bulevarden. Efter några ögonblick såg hon Alphonse,
som gick öfver till andra sidan. Midt på bulevarden
stannade han och böjde sig ner. Mnette lutade sig
fram och såg honom taga upp violblommorna. Han stod
stilla en stund och såg på buketten, hvarefter han
kysste blommorna och gick.
Mnette kände hur blodet steg uppåt hufvudet och
brände på kinderna. Så länge Alphonse syntes, stod
hon qvar vid fönstret och sedan satte hon sig vid
sitt arbete. Men nålen ville icke löpa som förr och
oupphörligt slet hon af tråden. Hon ville ordna
några orangeblommor till en brudkrans, men alla
hennes försök strandade, och till sist lade hon
otålig sitt arbete ifrån sig. Hon hade alltid tyckt
att orangeblommor voro de vackraste af alla blommor,
men nu skulle hon föredragit en enda liten violetta
framför en hel krans af de dyrbaraste rosor.
Ingenting gick bra för Mnette den dagen. Arbeta
kunde hon icke, och hvad hon än företog sig, så flögo
tankarna åt annat håll. Flera gånger var hon nära att
blifva ond på sig sjelf. Hon stampade med sin lilla
fot i golfvet och började half högt en lång rad af
bannor; men hon hann aldrig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
