Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt van Rijn. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
rådsherre i Friesland. Hon medförde en icke obetydande
förmögenhet, så att man väl har skäl antaga, att
Rembrandts ekonomiska vilkor vid denna tid voro
ganska glänsande. Hans talrika beställningar voro
icke hans enda inkomstkälla, äfven såsom lärare
i målning och kopparstickarekonst förtjenade han
betydligt. Hans vid Breedstraat (Bredgatan) belägna
hus, som han med sin hustru ägde och bebodde,
pryddes efterhand med en mängd konstverk och
hvarjehanda föremål, vapen, smycken, klädedrägter,
husgeråd m. m., hvilka kunde vara honom till nytta
vid hans arbeten. Denna samling, öfver hvilken ett
noggrannt, rättsligt upprättadt inventarium blifvit
till våra dagar bevaradt och i senare tid uppdagadt,
var särdeles rik och mångfaldig. Den bevisar till
fullo, att Rembrandt ingalunda var den obildade
själ, hvartill hans lef-nadstecknare gjort honom;
den bevisar vidare, att han icke, såsom man påstått,
varit någon trångbröstad girig-buk och gnidare,
äfven om han i sitt borgerliga lif var enkel och icke
älskade onödiga utgifter för vällefnad. Rembrandts
anseende och ära stego med hvarje år. Han var nu så
öf-verlupen, att man knappt för pengar och goda ord
kunde få en tafla af honom. Då han 1642 fulländat
sitt berömda Skyttegille i Amsterdam, för hvilket
han skall hafva blifvit betald med 4,000 brabantska
thaler, stod han vid fem och tretio år på sin äras och
lyckas middagshöjd. Äfven i sitt husliga lif syntes
han gå en leende och lycklig framtid till mötes. Sedan
det första barn, som hans hustru födt honom 1638,
hade dött, skänkte honom Saskia 1641 en andra son, som
erhöll namnet Ti-tus. Men endast
en kort tid fick mästaren njuta denna fulla
lefnadslycka. Saskia dog år 1642, och med henne
förlorade han mer än en öm maka och en omtänksam
husmoder. Ty efter allt hvad vi om Rembrandts senare
lefnadsöden hafva oss bekant, synes det som om hans
första fru öfvervakat hans affärer och sörjt för, att
hvad han förtj enade icke blef förskingradt. Måhända
tyder äfven den omständighet, att hon testamenterade
sin förmögenhet åt sonen och åt maken öfverlät endast
nyttjande-rätten, på det misstroende hon hyste med
afseende på sin makes egenskaper såsom hushållare. Den
bouppteckning, som upprättades efter hustruns död,
visade en förmögenhet af 40,750 gulden.
Utan tvifvel förstod sig Rembrandt slätt på
affärer. Hans otroliga arbetsförmåga och hans rykte
voro snarare i till- än aftagande. De höga pris,
han satte på sina oljemålningar och raderingar,
betaltes villigt. Hans lefnadsvanor voro enkla, hans
kost skall oftast hafva bestått af en sill och en
bit ost. Hans vurm för konstsamlingar, dyrbarheter
och kuriosa, en vurm, för hvars tillfredsställande
han visserligen kunde underkasta sig utgifter, som
gingo ända till dårskap, är icke nog för att under
sådana förhållanden förklara, huru han inom loppet af
tio år kom i sådan förlägenhet, att han var nödsakad
att på skilda håll upplåna icke obetydliga summor
mot hypotek. Flera orsaker synas hafva samverkat,
att bringa Rembrandt ur ett trångmål i ett annat,
till dess han år 1656, sedan han låtit i
sitt hus inteckna sonens förmögenhet, icke fann
annan utväg öfrig, än att åt konkursdomstolen
öfverlemna gods och gård, löst och fast. Hufvudsakliga
anledningen till denna olycka synes hafva varit den
kris, hvari Holland vid denna tid befann sig, på
grund af kriget med England, medan samtidigt de gamla
stridigheterna med Frankrike, Spanien och Portugal
fort-foro. Krediten var förstörd och all egendom hade
sjunkit i vanvärde, på grund af penninge-brist. Den
sorgligt ringa behållningen efter försäljningen
af Rembrandts hus med dess dyrbara sam-lingar är
härpå ett tillräckligt vittnesbörd. Man känner icke
tidpunkten för och de närmare omständigheterna
vid Rembrandts andra giftermål, men troligt är,
att denna förening medfört den under ofvannämnda
förhållanden o-lycksbringande för-pligtelsen, att
utbetala sonen Titus’ mödernearf, en uppgörelse,
som af ännu bevarade qvittenser bekräftas. Denna
andra hustru var troligtvis den bondflicka, hvarom
äldre lefnadstecknare tala. I detta äktenskap hade
Rembrandt två barn, om hvilka man icke har sig något
vidare bekant. Sonen Titus dog före fadern.
Ensam och öfvergifven tillbragte Rembrandt den
återstående delen af sitt lif. Äldre lefnadstecknare
berätta, att han öfver-gifvit Amsterdam för att
dö i en undangömd landsort. Det är dock numera,
genom ofvannämnda arkivforskningar, bevisadt, att
så icke var förhållandet. Då han efter försäljningen
af sitt hus vid Breedstraat flyttade från Amsterdams
judeqvarter, der han under förtroligt umgänge studerat
de hebreiska typer,
Saskia, Rembrandts hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
