Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur fångenskap - i jern. Liten krigsbild, tecknad af Johannes Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
De solbrända kinderna och de knubbiga armarna
vittna om helsa och kraft. Det lingula håret,
kammadt, men oflätadt och icke synnerligen långt,
faller ned på hvardera sidan om det ovala ansigtet;
ögonen äro mörka och skuggas af ögonbryn, dunklare än
håret. Denna egendomlighet, att förena ljust hår med
ett i öfrigt brunett ansigte, är ingalunda sällsynt
hos qvin-norna i några delar af Wiborgs län.
Måltiden är slut och den gamle fiskaren kastar en
spejande blick genom den lilla fönsteröppningen.
"Hör du, Katri», tilltalar han sin sondotter, »»jag
ror nu ut att vitja ryssjorna. Skulle under tiden
’wihalliset’ (fienderna) komma hit, så säg att jag
icke återkommer förr än i qväll, men då har jag
bestämdt fisk. Förstår du?»» Och den gamle kastade
en listig blick på den unga flickan.
»Jag skall säga dem det, om tolken följer med-, men
är han inte med, så gömmer jag mig i buskarna. Den
der röd-skäggige båtsmannen är nog finne, han, liksom
tolken, fast han inte låtsar om det, och honom kan
jag inte tåla.»
»Gör som du vill", återtog den gamle misslynt, »men
betänk, att jag kommer hem med mycket fisk i qväll.»
»Fisk?» sade den unga flickan skrattande; »säg hellre,
Ukko (farfar), rent ut: bränvin.»
»Nå, nå, flicka, Paawo på Biskopsö har lyckats
öfverkomma tjugo kannor och han har lofvat hälften
åt mig. Yet du, att fienderna betala fisken dubbelt,
om de först fått litet bränvin! Dessutom kommer tolken
säkert i qväll, ty det var just han som gaf mig pengar
till bränvinet.»
Den gamle gick sin väg.
»Så ung», sade Katri för sig sjelf, »och redan så
begifven på bränvin! Men jag har aldrig sett honom
full ännu, och han är för öfrigt en så städad gosse.»
Yi böra här nämna, att på engelska flottan funnos icke
så få finska sjömän, som dels rymt ur tjensten, dels
blifvit »pressade» i engelska hamnar, och hvilka nu
fingo tjenstgöra såsom tolkar, ofta äfven som lotsar.
Sedan Katri röjt undan resterna af måltiden, gick
hon ut och satte sig på en sten vid stranden samt
började med sin tränål knyppla på ett förut påbörjadt
nät. Då och då kastade hon en blick utåt sjön,
öfver det mellan Tuorsaari och Biskopsön belägna
sundet. Fängslade de fem eller sex stolta brittiska
ångare, som lågo för ankar i detsamma, hennes själ
eller hvad tänkte den unga Björköflickan på?
Engelska krigsfartyg voro en vanlig syn för henne
och engelska örlogssjömän också. Nej, hon tänkte
bestämdt på något annat föremål, och det af mindre
likgiltigt slag, ty en viss oro i hennes väsende
och en blott svårt återhållen otålighet vid arbetet
förrådde känslor af annan art än nyfikenhetens.
»Yoj!» utbrast hon slutligen och slängde sitt arbete
åt sidan, »sådan toka jag är. Yacker är han och
hurtig, det är sannt; men han är ju en fiende och,
hvad värre är, blir väl snart en hel ’herreman. Ja,
ja, engelsmännen betala bra!» Hon tystnade, men
fortfor sedan half högt, ty ingen kunde ju höra henne:
»Dessutom bryr han sig alldeles inte om mig!»
»Huru vet du det, Katriseni (min Karin lilla)?» ljöd
plötsligt en ungdomlig stämma på finska, och en rask
arm lades frimodigt om den unga flickans lif.
»Gustaf!» utropade flickan smått skrämd, »är du här
igen - och allena?»
»Nej, du, inte allena. De andra komma nog efter, men,
ser du, jag sprang förut för att råka dig.»
»Är det passande för en herreman och tolk, att springa
efter bondflickor?» frågade Katri och gjorde sig lös
från den unge sjömannens arm.
Gustafs anlete förmörkades. Efter en stunds besinning
tog han dock till ordet och sade häftigt:
»Herreman är jag inte, ty min mor är torparenka;
och tolk vill jag inte längre vara, ty mitt hem är
i Nykarleby.»
»Hvad säger du?» utbrast Katri, »vill du inte längre
vara tolk hos engelsmännen, som betala så bra? Men
det är sannt, de äroofiender.»
»Åh, strunt i det i det stora hela», svarade
Gustaf, »men, ser du, min gamla mor sörjer
deröfver. Engelsmännen äro
bra nog, och gifva god kost och lön, men mamma der
hemma är bättre ändå.»
Katri såg på den unge mannen med en underlig blick.
»Hör du, Katri!» började denne åter, såg sig
omkring och sade hastigt: »Du är en så snäll
flicka^. Katri, säg, vill du hjelpa mig att rymma?»
.
Han drog ett djupt andetag.
»Yi... vill du rymma?» sade Katri förvånad. »De skola
skjuta på dig när de se det...»
»Hör!» sade Gustaf ängsligt. »Der komma redan de
andra. Yill du hjelpa mig?»
»Blir du finne igen?» frågade Katri.
»Ja», svarade den unge sjömannen. »Säg, vill du
hjelpa mig?»»
»Bara jag kan», svarade bondflickan, »men säg hellre
till åt farfar...»
»Nej, nej,» sade Gustaf ifrigt, »det duger inte. Blott
du kan hjelpa mig, du allena. Men du måste vara slug.»
»Tycker du om mig då?»» frågade Katri.
»Det gör jag visst», svarade sjömannen, »men hör nu,
har ni bränvin?»
»Bränvin - fy! Yill du återigen ha bränvin?»» sade
Katri nedslagen.
»Jag låtsar bara dricka, men, ser du, de der
kamraterna måste få sig ett rus i qväll; då går det.»
»Farfar medför i qväll flera kannor», svarade
flickan. »Jaså, du sjelf dricker inte?»
»Nej! Seså, smäll nu till mig rätt dugtigt», hviskade
ynglingen, »medan jag försöker kyssa dig, så tro
kamraterna, som komma der borta, att jag sprungit
förut, för att få en kyss. Seså, nu ta’r jag den -
gif mig en örfil.»
»Den skall du få», svarade Katri. Och örfilen fick
Gustaf ganska riktigt, men kyssen blef det intet af,
oaktadt han äfven velat utföra denna del af sin rol.
De engelska sjömännen, utgörande en del af
besättningen å en mathemtningsbåt och hvilka åsett den
sednare hälften af förhandlingen, kommo nu skrattande
fram till gruppen.
De klappade Katri vänligt, såsom gamla bekanta, på
kinden och axlarna, dock föreföll intet som störde
ärbarheten, och den unga flickan fördrog tåligt de
något hårdhändta smekningarna, medan Gustaf med väl
spelad förargelse gned sig om kindbenet,
»Nå», frågade en af sjömännen på engelska den unge,
så. grundligt afspisade tolken, »har du haft bättre
lycka med fisken än med kärleksaffären?»
Gustaf fortfor att gnida sin käk, men svarade likväl,
ehuru i vresig ton:
»Danm! Flickan har slagit käken ur led på mig! Fisk
och det andra fås i qväll. Gubben är ute.»
»Finns intet hemma?» sporde de törstiga albionssönerna
åter.
Tolken framförde frågan, och som denna gång den
»röd-skäggige båtsmannen», som Katri misstänkte vara
en finne, icke var med, svarade hon frimodigt:
»Jo, jag vet, att Ukko har bränvin gömdt under ugnen.»
»Yery wellN utropade Gustaf på engelska. »Här finns
bränvin, men flickan vill ha pengar.»
Inom en handvändning lågo tio engelska shillingstycken
i Katris hand. Hon log skalkaktigt åt sjöbussarna,
knöt näfven åt Gustaf och försvann för att snart
återkomma med en känn-butelj, fylld med bränvin. På
uppmaning af Gustaf, som genast bemäktigade sig
flaskan, stego de likväl in i kojan. Att förmå dem
dertill behöfdes blott, att den unge mannen gjorde
dem uppmärksamma på skeppens närhet.
I stugan börjades nu ett muntert dryckeslag. Med
mycken skicklighet, hvilket bevisade att han öfvat
sig i konsten, visste Gustaf ställa så till, att han
icke behöfde förtära synnerligen mycket af den lömska
drycken. Snart kom fiskargubben hem, medförande en
liten ankare af den utlofvade drycken samt en ansenlig
börda färsk fisk, den sednare mera för syns än saks
skull. Glädjen stod högt i tak och Björkögubben,
som inkasserade en mängd blanka silfver- och äfven
ett och annat
40*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
