Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornromerskt ungdomslif - Några drag ur våra nomaders lif. I. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
honom genom sina böner att upphöra med belägringen och
anträda återtåget, för hvilket hon, lika väl som han,
visste att volskerna skulle dömma honom till döden
såsom förrädare!
Och hvilken ädel qvinnokarakter visar oss ej Cornelia,
de högsinnade Gracchernas moder? Hon hade gifvit
sina bägge söner - hvilka tidigt förlorat sin
fader - en bildad uppfostran och i deras hjertan
upptändt patriotismens heliga eld och medkänsla för
de undertryckta folkklassernas frihet. När Tiberius
Gracchus dukat under för patricierna och hans broder
tio år senare, förtviflande om den rättvisa sakens
seger, stött svärdet i eget bröst, utropade Cornelia
med oböjd stolthet: »De hafva nu åt sig upprest sådana
grafvårdar, som de förtjenat!"
En så storslagen qvinnokarakter, som Cornelias, var
ingalunda sällsynt hos romarfolket, och ynglingarna
fingo af sina mödrar hqs sig inplantade den icke
minsta delen af de republikanska dygderna. Dessutom
förmildrade moderskärleken det i den faderliga
uppfostran och förskaffade barnen i smyg
Skolor med af staten aflönade lärare tillkommo först
under kejsartiden. Den äldre tidens romare brydde sig
icke mycket om skolor och lärare-, de ansågo lifvet
ensamt för sig vara den bästa skolan. Derför kallade
de skolorna ludi, hvilket är detsamma som lekar,
alldeles som om vetenskaplig sysselsättning endast
vore ett tidsfördrif. Och i skolorna lärde man sällan
annat, än hvad som var af vigt för det praktiska
lifvet, såsom läsa, skrifva, räkna och kanske något
litet geografi. Den store skalden Horatius erinrade
sig ännu på gamla dagar den tid, då han vandrade’
till skolan och huru han fick stryk af läraren för
sin ouppmärksamhet. På den tiden sutto de romerska
gossarna i eländiga skjul, hvilka voro uppförda
vid torgen, och mottogo undervisning af en slaf,
hvilkens kroppssvaghet gjorde honom oduglig till annat
arbete. Uppläsandet af utantill inlärda stycken ur
latinska författare, stafnings-öfningar och skriken,
som följde på bestraffning, hördes mycket väl af de
förbigående. På vaxtaflor inristades bokstäfverna
efter lärarens förskrift med ett metallstift, som
ofvantill var
Renhjord.
(Tillhör art. "Några drag ur vara nomaders Ii S!",
si-3. 330.)
månget nöje, som den praktiske romaren ansåg leda
blott till veklighet.
Liksom hos oss ynglingen längtar efter
konfirmationsdagen, på hvilken han undfår
sjelfständiga personliga rättigheter, så längtade
den romerske ynglingen efter den dag, då han skulle
tilldelas den »manliga togan», hvilket vanligen
inträffade under det femtonde lefnadsåret. Då
bortlades purpurblusen och i dess ställe ikläddes
ynglingen mannens hvita drägt; det långa håret
afklipptes och gossen förklarades vara fullt
tillräknelig för alla sina handlingar. Ett år derefter
inträdde han i hären.
Man bör likväl icke tro, att den romerske ynglingen
med togans iklädande vuxit ifrån all vidare
uppfostran. Icke mindre strängt, än under gossåren,
öfvervakades hans uppförande med hänsyn till allvar,
måttlighet, ordentlighet och sedlighet. Läraren - ofta
nog en slaf - följde honom som ett slags guvernör,
lärde honom att iakttaga ett godt och anständigt
uppförande, öfvervakade hans studier och hade
rättighet att straffa honom, om han visade olydnad.
platt och hvarmed man kunde utplåna det skrifna. En
sådan vaxtafla kunde nyttjas i flera år, och derigenom
kunde man umbära det dyra, från utlandet införskrifna
pergamentet. Någonting motsvarande våra läroböcker
hade skolynglingarna icke, ty på den tiden, då
boktryckerikonsten ännu icke var känd, voro lärda
arbeten så dyra, att mången, hvilkens inkomster icke
tilläto honom att förskaffa sig ett sådant arbete,
som han längtade att få läsa, stundom fick vänta
i flera år, innan han kunde till låns bekomma
detsamma. Läraren uppläste för gossarna sådana
ställen, som han ansåg värda att läras utantill.
Ferierna, dessa skollifvets gladaste tider,
voro mycket knappt tillmätta för deri romerske
ynglingen. Under firandet af saturnalierna,
den fornromerska karnevalen, samt vid frukt-och
vinskörden, hade de några dagars ledighet, och
vi kunna vara förvissade om, att Horatius talar
sanning, då han säger, att gossarna icke förlorade
ett ögonblick, för att i frihet kunna njuta af dessa
glada stunder.
lj -Jonrn. 1877.
42.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
