Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- S:t Petri kyrka i Malmö. E-g.
- Perlbandet. Saga af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rasade 1442 —, har en höjd af ett hundra femton
fot. Predikstolen och altartaflan äro af svart
marmor, den senare försedd med tre målningar,
föreställande nattvarden samt Kristi lidande och
uppståndelse. Danske konungen Kristian IV har skänkt
kyrkan dessa prydnader. Orgelverket, invigdt 1807,
räknar tretiofyra stämmor och har för sin tillkomst
att tacka en af Malmö stads borgare, handlanden
Tullström, död 1782, hvilken dertill anslog ett
större kapital. Bland kyrkans många minnesmärken
efter aflidna framstående personer räknas som det
märkligaste ett, hvilket, bärande årtalet 1564,
erinrar om Conrad zu Pappenheim, »det heliga» romerska
rikets arfmarskalk och antagligen farfader till den
bekante fältherre med samma namn, hvilken, såsom
befälhafvare öfver en af de katolska härarna, deltog
i tretioåriga kriget och fann döden samma dag, som
Gustaf II Adolfs glänsande och följdrika hjeltebana
plötsligt slöts, och på samma slagfält som han.
S:t Petri kyrka hade småningom, dels genom klumpigt
utförda reparationer och dels genom den bekanta
»tidens gnagande tand», blifvit så vanställd och
förfallen, att hon tedde sig såsom allt annat än en
prydnad för sin plats. Då beslöt
församlingen att återställa den herrliga byggnaden
i sitt ursprungliga skick, och lyckligtvis fanns
också då i landet en man, som förstod sig på den
saken, nämligen den berömde kyrkorestauratören,
professor C. G. Brunius, under hvilkens ledning Malmö
återfick sin af ålder förnämsta prydnad. Samtidigt
erhöll kyrkan ny, tidsenlig inredning af ek samt ett
nytt golf, detta dock af tegel och lagdt ofvanpå det
gamla, som till en del, efter vanligheten, utgjordes
af grafstenar.
Till S:t Petri kyrka knyter sig ett på visst sätt
historiskt minne från Gustaf Wasas tid. Denne konung
infann sig i Malmö den l September 1524, för att
der sammanträffa med danske konungen Fredrik I, att
med honom bilägga åtskilliga tvistefrågor mellan
de begge rikena. Första mötet mellan monarkerna
skedde nämligen i S:t Petri kyrka — och i sammanhang
härmed må slutligen äfven erinras derom, att fem
år efter detta, möte, eller med slutet af 1529, var
Malmö, efter hårda strider och till och med våld, en
evangeliskt-luthersk stad, den första i Danmark, som
slöt sig till den nya läran, hvarigenom den nuvarande
»sydsvenska hufvudstaden»» beredde sig en framstående
plats i reformationens historia. E-g.
*
Perlbandet.
Saga af Richard Gustafsson.
[1]
I den stora staden, högt uppe i en trång vindskammare,
bodde en man, som hette Nils. Han var ännu helt ung,
men sorgen hade i förtid fårat hans panna, ty han hade
förlorat så oändligt mycket i lifvet. Rikedomar och
timliga ägodelar hade han visserligen aldrig ägt, ty
af fader och moder hade han endast fått välsignelser i
arf, men i striden mot nöden hade hans rena barnatro
gått förlorad, och barnatron och hjertats frid
äro ju det dyrbaraste vi föra med oss, då vi från
fädernehemmet vandra ut i den stora verlden.
En afton satt Nils vid fönstret i sin kammare och
blickade ut öfver hustaken, som lågo framför honom i
ett oöfverskådligt virrvarr, tegelröda och svarta,
bruna och grå, Öfverallt möttes hans öga af dystra
färger, hvilka liksom återspeglades i hans själ,
der också allt var mörkt och stelt.
Djupa suckar stego upp ur Nils’ hjerta, och då
han till sist lät sitt hufvud sjunka, trängde tårarna
fram och föllo ner på några skrifna blad, der han
nyss hade läst, hvad han en gång som yngling skref:
För mig är lifvets väg ej mörk och trång,
Och jag ej känner tviflets bittra smärta,
Ty jag har glädje nog uti min sång,
Som qväller fram utur mitt fulla hjerta.
Den ljufva friden, från min barndoms vår,
Bevarar jag, hur långt jag än må vandra,
Och all min längtan till det målet står,
Att med min barnatro få glädja andra.
Nu var dock denna barnatro förlorad, och friden hade
lemnat plats för mörka tvifvel. Sångens gåfva hade
Nils visserligen qvar, men när han nu sjöng, var det
blott om saknad och förtviflan. Mången afton hade
Nils suttit som nu, men aldrig förr hade han kännt
sig så öfvergifven och utan hopp.
Då Nils efter en stund såg upp och hans blickar på
nytt irrade omkring, stannade de plötsligt vid ett
föremål, som han förut icke märkt, Det var en liten
styfmorsblomma, som hängde ut öfver takåsen på ett
af de närmaste husen. Något mull hade samlat sig
i en skrymsla, och slumpen hade fört dit ett frö,
det var alltsammans. Men blomman hade något att
förtälja. Den sade att våren var kommen, och det
hade Nils icke märkt förut, under alla de gånger han
suttit och stirrat ut öfver hustaken. Nils öppnade
fönstret och kände en ljum fläkt komma emot sig. Hans
öga sökte ett träd, som han visste skulle synas långt
bort mellan hustaken. Der stod det,
och Nils tyckte sig skönja, att trädet hade börjat
grönska. Ömsom betraktade han sedan blomman och
trädet och till sist tyckte han, att de båda vuxo
allt högre och högre. Blomman blef hög, som ett träd,
och strålade af de skönaste färger; trädet sträckte ut
sina grenar, så att de öfverskuggade hela staden. Och
från blommans kalk blickade fram ett lockigt hufvud
och Nils hörde en klingande röst, som sade:
»Sök, och du skall kanske finna, hvad du saknar!»
I ett nu tyckte Nils, att Styfmorsblomman blad togo
formen af vingar, och den klingande rösten hördes
allt mera fjerran:
»Sök, och du skall kanske finna, hvad du saknar!»
Nils skyndade ut från sin trånga kammare och gick
åt det håll, der han trodde sig höra den underbara
rösten, som manade honom att söka. Han nästan sprang
fram öfver gator och torg, och när han till sist
lemnat staden långt bakom sig, sjönk han uttröttad ner
vid foten af en liten berghäll, som bildade krönet
af en grönskande kulle, der en grupp björkar stod
i sin ljusa vårskrud. Natten hade redan bredt sin
mantel öfver skog och fält, men det var dock så ljust,
att Nils tydligt kunde se allt omkring sig. Och som
han der satt, märkte han att något rörde sig vid
kullens fot. Först trodde han det var nattdimman,
som sänktes och höjdes af vinden, men snart såg han
en fager gestalt, höljd i en skimrande slöja, så ljus,
som om den varit väfd af månens silfverskir. Anletet
var det samma, som Nils sett i Styfmorsblommans kalk,
och rösten var också den samma, som Nils tyckte sig
höra, då han stod i sin kammare. Den sköna gestalten
sträckte en blomsterspira mot kullens topp och talade
till Nils:
»Hvem är du?»
»En olycklig», svarade Nils.
»Hvarifrån kommer du?»
»Från tviflets mörker.»
»Hvem söker du?»
»Gud!»
»Då är du på rätta vägen. När morgonen gryr skall du
börja att söka. Gå dit känslan bjuder dig, och när
du ser en skön perla i din väg, så tag upp henne och
bevara henne väl, ty på hvarje perla står ristad en
bokstaf, som skall synas dig otydlig till den stund,
då du finner den sista, den himmelsblåa perlan. Då
skall du foga dem samman och se, hvar du kan finna
den Mäktige, som du söker!»
Den sköna gestalten försvann, och i detsamma for
Nils med handen öfver ögonen. Då han nu såg upp,
lyste
[1] Ingår i tredje samlingen af förf:s sagor, som
utkommer till instundande jul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0346.html
