Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vägvisare. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
och en, som derpå gifver akt, bevittnar ju ännu i dag,
om ej dagligen, det stora Guds under, att ibland,
när i det torftiga fjället ett menniskobarn födes
till verlden, deröfver rinner upp en klar stjerna,
som sedan blir ett vägledande ljus för kommande
slägten och sekler.
En sådan stjerna, ja, vi skulle väl kunna säga
en dubbel-stjerna, upprann i detta sekels början
inom vårt land, som i sin fattigdom dock lemnat ett
rikt tillskott till antalet af jordens store män -
upprann öfver en ringa mans oansenliga boning långt
upp i det skogiga Verm-land. Den boning, hvars yttre
är återgifvet i första illustrationen å föregående
sida, skall säkerligen tilldraga sig våra läsares
odelade intresse då vi upplysa, att derinom föddes
bergsmanssonen Jolin Ericsson, hvilkens namn nu
kringstrålas af ett odödligt verldsrykte, och hans
broder Nils Ericson, hvilken åt sitt namn för alla
tider beredt ett hedersrum i sitt fäderneslands inre
odlings- och utvecklingshistoria. Långbans-hyttan i
Fernebo socken, Filipstads bergslag, en ort, af ålder
känd för idog och samhälls-nyttig verksamhet, har
dock såsom dessa båda mäns barndoms- och föräldrahem
fått sitt största intresse.
Om det här också är obe-höfligt, att teckna dessa mäns
lefnadssaga - den är för väl känd, att här behöfva
upprepas - så må vi dock till det redan sagda knyta
den anmärkningen, hvilken är lika gällande för alla,
som förtjena en sann beundran, att vi för deras
storhet som förebilder och vägvisare hafva att tacka,
icke allenast de ovanliga naturgåf-vor, med hvilka
de blifvit välsignade, utan jemväl det bruk, de
gjort af dem, den omvårdnad, de egnat det himmelska
utsädet i sin själ, den viljekraft, med hvilken de
förstått att besegra hindren i sin väg, och den klara,
o villade blick, hvarmed de sökt sitt säkert utstakade
lefnadsmål - h var förutan allt ingen sjelfständig
bana brytes och ingen fruktbar lifs-gerning utföres.
En sådan bana, som deras, omsusas af en mer än vanligt
stärkande och lifgifvande luft. Själen inandas, så
att säga, deraf helsa och kraft, viljan värmes af
stora föresatser och blickens synvidd mångdubblas.
Öfver allt tveksamt missmod reser sig sådana mäns
lifsgerning som en strålande vägvisare, i ledningen
af hvilken ingen kan skrida in på villovägar, ingen
kan vara villrådig om sitt lifs uppgift och pligter.
Hvad mer, om krafterna också ej räcka till
att följa den eldade viljans ansatser? Hvad
mer, om de ögonblickliga resultaten ej motsvara
förhoppningarna? Hvad mer, om målet, som man föresatt
sig, ej hinnes?
Har odlaren någon rätt att fordra, någon säkerhet
att hoppas, att det frö, han myllar ner, skall gro,
spira upp och slutligen gifva honom frukt? Han
myllar ner det likväl och hoppas! Han svikes,
men han myllar ner det på nytt och hoppas ! -
Millioner och åter millioner koralldjur bygga
från hafvets botten grundmurarna till den ö, som
slutligen höjer sig öfver vattnet med bördiga fält,
der grödor mogna, med skuggiga lundar, der lyckan
bor! Det är icke framgången allena, som bevisar en
menniskas storhet eller sanna värde, icke framgången
allena, som har rättmätiga anspråk på beundran, fastän
verlden i allmänhet är sådan, att hon jublar åt dem,
hvilkas segel alltjemt fyllas af förliga vindar. Hon
glömmer så lätt den dagliga erfarenheten, att samma
vindkast, som påskyndar den ena farkostens resa,
bereder den andras undergång, fastän bägge kanske
föras lika skickligt och omsorgsfullt, hafva samma
last och söka samma hamn; hon glömmer så lätt, att
i en kapplöpning ej alla kunna blifva pristagare,
men att redan deltagandet deri är all aktning vardt;
hon glömmer, att det är medlen och sättet som adla
framgången; hon glömmer, att det, när uppsåtet
pröfvas och krafterna mätas, kan vara gagn nog,
att blott hafva lagt en enda sten till den byggnad,
som stiger mot ljuset - och att det är ära nog!
När så alla icke kunna blifva sådana stormän, hvilka
på ett utomordentligare sätt i sin lifsgerning visa
menniskans uppgift och bidraga till skapel-.sens
fullkomning, så böra dock de, som blifva sådana,
för alla de andra vara manande vägvisare, efter
hvilkas ledning de staka ut sin lefnads mål och
väga tyngden af sina pligter. Denna uppfattning
har ock, på ett lika enkelt som betydelsefullt
sätt, tagit sig uttryck i inskriptionen på en vid
Lång-banshyttan upprest vägvisare. På dess ena sida
lemnas upplysningen, att der var bröderna Ericssons
barndomshem, och på den andra visas vägen till det
prydliga folkskolehuset. Och under bröderna Ericssons
namn läsas följande ord:
»Deras vag genom arbete till kunskaper och
oförgängligt rykte står Öppen för hvarje svensk
yngling.»
Anderson-Edenberg,
Vägvisare vid Långbanshyttan. *
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
* Den lyckliga tanken, att vid bröderna Ericssons
barndomshem uppresa ett äreminne åt dem i form
af en vägvisare till folkskolan- på monumentet
framför boningen, der de föddes, läses endast: "John
Ericsson föddes här den 81 Juli 1803" -, uppstod
hos och utfördes af nyligen framlidne brukspatron
Ekman. Vägvisaren, tresidig och af jern, är omkring
fyra alnar hög.
Sv- Familj-Journ, 1877.,
47,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
