Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder ur Lule Lappmark. Tecknade af Fredr. Svenonius. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
mot öster i stället för söder och att jag sjelf var
fullkomligt vilse! Detta var kring fyra-tiden. Ännu
ansåg jag dock ingen fara vara för handen, utan
ändrade kurs och vandrade med godt mod vidare, tills
jag efter en dryg timme fick syn på ett större träsk,
som jag dock omöjligen kunde känna igen. Än en gång
ändrades kursen, och jag fortsatte vandringen i flera
timmar under ständig snöstorm, stundom vadande i
snön till halfva benet. Till sist framkom jag till en
sjö under en brant fjällvägg. Men - ej heller denna
var Eove-jaur!
Hade jag kanske "i villan» förirrat mig söder om
Eove-jaur och kommit in i Pite Lappmark, öfver hvilken
jag ej hade någon karta? Min ställning var förtvinad,
och sjelf hade jag ock länge varit det. Snövädret
kunde fortsätta flera dagar, då det börjat hålla i
sig. Inom en halftimme skulle mörkret inbryta. Skulle
jag söka invänta följande dag i någon berg-skrefva
med fara att somna, kanske för evigt, till följd af
köld och trötthet? De skorpor, jag vid utvandringen
stoppade på mig, hade för länge sedan fyllt sin
uppgift. Jag beslöt dock ännu göra ett försök, att
samma afton komma till rätta, och skyndade, fastän
alldeles uttröttad, upp på en högre fjällspets och -
i detsamma lade sig snöyran så mycket, att jag med
kartans hjelp fick min ställning klar. Jag hade knappt
en fjerdingsväg qvar till tältet. . .
Lapparna hade varit mycket oroliga för mitt öde. De
hade under höga rop letat efter mig på det fjäll,
jag först bestigit, men snart insett fruktlösheten af
allt sökande medan ovädret fortfor. De hade beslutat
att, om de än skulle leta en vecka, icke gå ner till
Qvick-jock utan mig.
Från Kove-jaur afsände jag den ene lappen med saker
och renar i förväg till Routi-vare. Der Karna- och
Njåtso-jock förena sig, nära foten af detta i norra
Sverges bergmästarerelationer väl bekanta "Jernberg»,
skulle han tälta och om några dagar invänta mig. På
andra dagen derefter var jag uppe vid Alka-vare, hvars
silfveranledningar, liksom Silpak-vares, på 1600-talet
voro föremål för en rätt liflig, men ingalunda
lönande grufdrift, Sedan 1702 har intet egentligt
arbete blifvit utfördt der, men ett par år förut
lärer utbytet uppgått till 155 marker silfver och
15 skeppund bly. På fjällsluttningen är uppfördt ett
litet kapell, i hvilket förr gudstjenst förrättades
ett par gånger om året af presten i Qvick-jock. Om
detta lilla kapell kan man säga, att det på visst sätt
är fäderneslandets på samma gång högsta och lägsta
tempel. Aldrig nå den fulltoniga sången och orgelns
brusande toner från Upsala-domen så högt i skyn,
som de svaga rösterna från den handfull lappar, som
hit samlades från sina höstvisten, för att, äfven de,
uppstämma den Eviges lof, ty kapellet ligger omkring
tre tusen fot öfver hafsytan. Men det är så lågt,
att en karl af vanlig längd kan, stående på marken,
upplägga hela armen på dess tak. Det är visserligen
bygdt af sten, men - saknar både predikstol, altare
och golf - och fönstren hafva hvarken bågar eller
glas. Intet murbruk nyttjades vid dess byggande-,
de flata hällarna äro lagda löst på hvarandra.
Kan det således ej beundras för arkitekturens
prakt och omsluter det ej några målare- eller
bildhuggarekonstens mästerstycken, så ersättas
dock dessa brister rikt af den omgifvande naturens
storslagna skönhet. Knappt Norge torde kunna uppvisa
många taflor liknande den, som jag från kapellets
södra fönsteröppning i aftonsolens belysning hänryckt
beundrade. Några hundra fot under mig låg Alka-jaur,
ännu endast ställvis vid stränderna fördunkladt af det
isflor, som nattens köld inom en timme fullständigt
skulle framdraga öfver dess klara spegel. Badande
sin fot i träsket, höjde sig tvärbrant de tätt hopade
Sarves-fjällen, hvilkas från detta håll mjuka toppar
höljdes af snöfält, skönt purprade af den långsamt
sjunkande solens sista, darrande strålar. Litet längre
bort bildas dalens venstra sida af Yassja-paktes
snökolonner med om möjligt än skönare purpur. Fjärran
i söder aftecknade sig mot den klara himmelen Staikas
snöiga massa, lik en upp- och nedvänd sköld, der hon
ensam höjer sig öfver den breda dalens midt. - Staika
är näst Sulitelma Lapplands högsta fjäll, ty ej långt
bakom kapellet reser sig en topp från Alka-tuoddar
till 5,190 fot öfver hafvet, hvilken således intager
andra rummet i rangordningen bland bergen i Lappland.
Dock - glöden på snöfälten, som nyss smekt mitt öga,
kunde ej hindra, att vi denna natt fingo frysa mer
än någonsin förr under färden. Det lilla förråd af
ryp-ris, vi hopsamlat på fjället, räckte knappt
till en enda kaffe-eld, som vi voro hädiska nog
att anlägga midt på kapellets »golf», om man så får
kalla den jordfläck, som begränsades af väggarna. Yi
följde härvid blott andras föredöme, ty, medan här
predikades, plägade både prest och församling bo och
koka i kyrkan. Då elden nedbrunnit, nödgades vi krypa
ihop så tätt som möjligt intill den snart slocknande
glöden, för att möjligen kunna njuta några ögonblicks
sömn, medan vi inväntade dagningen. För lappen gick
detta någorlunda bra, ehuru äfven han ofta vaknade
och klagade jämmerligen öfver kölden. Sjelf njöt
jag troligen ej en qvarts timmes sömn under hela
natten. Också torde det för litet hvar hafva sig
svårt att sofva i åtta graders köld, då man utom
sina gångkläder blott har en tunn pläd att svepa
omkring sig!
Så snart dagen grydde, tog jag farväl af det lilla
kapellet, utan hvars gästfria skydd ju natten skulle
hafva varit ännu svårare. Emot aftonen började
jag skönja Kouti-vare, nedanför hvilket jag stämt
möte med Mia. Det tycktes blott vara omkring en
half mil qvar, då jag tillsade min följeslagare att
fortsätta ensam till mötesplatsen. Lockande tillfällen
till intressanta studier och - några öfverflödande
hjortronmyrar förledde mig att stanna efter. De skulle
ej oroas om jag än dröjde några timmar. Yägen kunde
ej vara svår att hitta; det var ju blott att följa
Njåtso-jock. Det tryggaste var, att det i qväll skulle
blifva fullmåne, och himmelen var .alldeles klar. Det
skuUe blifva en den herrligaste månskens vandring,
hvars like ej den mest svärmande älskare kunde drömma
om! Men det stod annorlunda skrifvet i stjernorna
eller åtminstone i kongl. svenska almanackan, hvilket
här vid lag kom på ett ut. För den 23 Augusti 1877
lästes der följande ord: »Månen är totalt förmörkad
fr. den 23 kl. 11* .31m e. m. till den 24 kl. .1*
16mf. m.»
Allt började’ emellertid mycket
ordentligt. Yisserligen syntes i hjortronmyren några
färska, besynnerliga spår, men deröfver reflekterade
jag ej då. Månen visade sig snart i all sin glans och
strödde rikligt sitt silfver öfver de fantastiska
fjällen, hvilkas snöfält vid denna belysning sågo
helt annorlunda ut än vanligt. Skönare än någonsin
tycktes mig fjäll-elfven, som jag följde, vare sig hon
störtade sig i ett vildt fall eller utbredde sig i det
lugna »selet» eller med smala grenar famnade en liten
holme, mellan hvilkens hvitstammiga björkar och gröna
lof glittret från den andra armens krusade yta mötte
ögat. Der en holme bildats, ökades strömmens fart,
och prasslet från det rinnande vattnet stod i skön
samklang med silfverglittret på vågen.
Jag hade nyss kommit ner i björkens område. Som
vanligt vardt landskapet der allt svårare, skogen
allt tätare. Ännu gick det dock rätt bra, fastän jag
ett par gånger plumsade omkull i af skuggor eller
tufvor dolda bäckar. På några ställen såg. det dock
»ufremkommeligt» ut, men efter något letande öppnades
alltid någon utväg.
Snart tycker jag mig märka att mörkret i skogen
börjar blifva större än hvad det egentligen borde
vara vid fullt månsken, och finner, då jag kastar en
blick .på månen, att han redan är till omkring J/s
förmörkad! Jag framtar ur plånboken min fick-kalender
för att se, huru långt förmörkelsen skulle sträcka
sig, och läser att den blir total! Detta var just
ingen angenäm upptäckt. Routi-vare, hvars mörka
massa jag ibland varsnade från någon höjd, tycktes
vara lika långt borta som förr. Jag fortsatte den
besvärliga vandringen en stund, fastän i kamp med allt
svårare terräng och mörker. Slutligen omöjliggjordes
allt vidare framträngande. På en hög klippa invid
ett vattenfall, som mörkret hindrade mig att se, men
hvars dån jag så mycket tydligare hörde, stannade jag,
nära gränsen mellan björkskogen och barrskogen. Liksom
förposter från den senare stodo här några torrfuror
bland björkarna. Dessas torra grenar och några
smala björkar, som jag kunde bräcka och med knifvens
tillhjelp skilja från roten, lemnade ämne till en
väldig brasa. Inom kort hade jag hopsläpat bränsle
tillräckligt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
