Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder ur Lule Lappmark. Tecknade af Fredr. Svenonius. II. - Bayeux-tapeten. F. Heurlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
hela natten. Sofva vågade jag ej af fruktan att
antända den täta skogen; också var natten temligen
kall, så att jag ständigt måste ändra läge och göra
helomvändning, ty så snart ena sidan var genomvärmd,
var också den andra genomkyld.
Tiden förflöt emellertid angenämt nog - åtminstone
i jämförelse med förra natten. Än betraktade jag
med kikaren månen, som svagt framskymtade genom den
fördragna jordskuggan, än fullständigade jag mina
dagboksanteckningar eller genomgick de sista dagarnas
för mig temligen ovanliga äfventyr. Att jag möjligen
hade mindre pålitligt sällskap i grannskapet, kom jag
alldeles icke att tänka på, oaktadt de besynnerliga
spår jag för några timmar sedan sett i myren. Men
två dagar senare varseblef jag, sysselsatt med
några malmstuffer i branten af Routi-vare, en knapp
fjerdingsväg härifrån, en väldig nalle på omkring
sex stegs afstånd, synbarligen lifligt intresserad
för geologiska undersökningar. Då jag i brist på
skjutvapen ej kunde på lämpligt sätt salutera honom,
måtte han hafva funnit det högljudda rop, hvarmed
jag helsade honom, mindre belefvadt, hvarför han
snart vände mig ryggen och i full fart satte af
uppför berget.
På något sådant sällskap tänkte jag emellertid ej nu,
der jag låg vid elden på Njåtso-jocks strand. Då
morgonen började gry, släckte jag elden och gaf
mig i väg, men hade knappt gått tusen steg, då
jag träffade min i förväg afsände reskamrat, tungt
sofvande vid en slocknad stockeld. Det hade gått
honom alldeles som mig. Månförmörkelsen öfverraskade
honom långt från målet, han tog sitt parti, tände en
eld och lade sig att sofva, sedan han likvisst först
uppätit återstoden af vårt för dagen knappt beräknade
gemensamma matförråd - en förmån, som jag kännbart
nog nödgades undvara.
Efter att på det behagligaste hafva hvilat ut i
Qvick-jock, gaf jag mig en söndagsmorgon åter i väg
mot fjälls i det vackraste väder. Färden gick delvis
på den undersköna Kama-jocks våg, och här nådde mig,
som en sista helsning från det »Nordens paradis»,
jag nyss lemnat, den dallrande klangen från kapellets
klocka, som nu kallade den fåtaliga församlingen
till gudstjenst.
»Endast den gudomligt sköna naturen här kan försona
mig med det något bistra medvetandet af att åter
vara på väg mot vildmarker och strapatser», skref
jag i dagboken en stund förrän jag lemnade båten på
Kama-jock. Och snart började åter vildmarkslifvet
på allvar. Några timmar senare ägde det nyss nämnda
sammanträffandet med björnen rum. Natten var allt
annat än behaglig. Eegn och snö nedstörtade i
massor. Någon eld kunde ej underhållas, och inne i
tältet lågo vi omgifna af små sjöar, hvilka ej funno
aflopp genom den täta tältbottnen.
På morgonen vardt det något drägligare. Vi öfvervadade
Njåtso-jock och uppstego på Tjårres. Här hade
snöat under natten, så att vi vandrade i djup snö;
stundtals snöade det ock nu. Tysta marscherade
vi hela förmiddagen. Det .var derför med så mycket
större glädje vi, just då magarna började kraftigast
påminna om middagen, både funno tillräckligt bränsle
för en eld och vederqvicktes af en stunds vänligt
solsken. Vi kommo i samspråk om hvarjehanda lappska
förhållanden, och bland annat berättade min kunnige
följeslagare Nila följande sägen om liuru renen va/råt
mennniskans tjenare:
Långt fore menniskan funnos djuren, särskildt
renen. Han lydde då under »jordiskarna» (»Sawok,
Saivo-olmak»} och ägde liksom de andra djuren
talförmåga. De lefde alla ett herrligt lif i ett slags
oskyldighetens tillstånd, tills det slutligen vardt
dem uppenbaradt, att menniskan skulle blifva herre
öfver alla landets djur. Då sammankommo barkarna
(hanarna) till öfverläggning, huruvida de skulle
föredraga att blifva hafsdjur, framför att förlora
sin frihet, ty beroendet af »jordiskarna» synes hafva
varit föga tryckande. Redan har större delen be-
slutit sig för det förra, och hafstång (hornen)
börjar redan utväxa på deras pannor (renen är ock,
som bekant, mycket stark simmare). Men vajorna
(honorna) klaga öfver det hårda öde, som då hotade,
att, medan deras kalfvar voro späda, både de sjelfva
och kalfvarna skulle blifva hafsodjurens rof, då
de ju ej kunde lemna dessa värnlösa och rädda sig
sjelfva. Så besluta ock barkarna att öfvergå till
menniskans tjenst.
Nu träffa de menniskan och omtala sitt beslut,
dervid lemnande noggranna föreskrifter om huru de
skulle skötas, vetande att de med .sin frihet äfven
skulle förlora talförmågan. Vajorna »jojka» (sjunga)
de mest rörande förmaningar tilllapp-qvinnorna,
som de kalla med smeknamnet systrar. De skulle ej
bränna deras (renarnas) hår, ej hopsamla kalfvarnas
affallna horn, ej omtala deras antal och framför allt
ej somna på sin vakt! För att riktigt förvissas om den
sista varningens efter-lefnad jojka de små kalfvarna
till flickorna, att, om de riktigt fullgjorde detta,
skulle kalfvarna villigt gifva dem af sin knappa
»näst» (renmjölken). Härkarna förmana vajorna att väl
hålla sig samman, eljest »skulle deras hår lysa kring
alla buskar» (d. v. s. de skulle blifva sönderslitna
af röfdjuren). Slutligen förmana de menniskan, att
ordentligt gifva jordens makter deras skatt i horn
och oskadade ben, hälst »Höfben».. De tillägga ännu en
gång en uppmaning, att akta allt som tillhört dem för
elden, »emedan», som Nilas något mystiska förklaring
ljöd, »uti renens skapelse intet brändt ingått».
Denna uppmaning äro ock alla lappar synnerligen
måna om att efterlefva. Kommer en härom okunnig
svensk in i kåtan och förfar oförsigtigt med renhår,
hornspånor och dylikt, så tiga de väl i det längsta
och söka kanske oförmärkt hindra, att något kommer
i »äran» (eldstaden), men är vårdslösheten allt för
stor, kan man få en tillrättavisning, (Jämför det
norrbottniska bruket att, om mjölken kokar öfver,
kasta några saltkorn i elden, »eljest små korna».) -
Vid rådplägningen mellan renarna framställde någon det
spörsmålet, om de ock skulle låta sig förvärfvas af
Stalo’arna (= svenskarna eller nybyggarna!). Härtill
voro de i allmänhet ej böjda. Vajorna tillstyrkte
det dock, ty »eljest skulle de blifva stulna och
illa handterade af dessa»! - Till sina förra herrar,
»jordiskarna», lemna de sjelfva ännu skatt af hår
och dylikt.
Hvilken betydelse denna äkta lappska myt möjligen
har för den svårutredda frågan om renens ålder som
husdjur, må erfarnare män afgöra. Egendomligt är dock,
att lappen här ej tyckes fatta sig såsom ett ensamt
stående folk. Han har redan gjort bekantskap med
svenskarna, om än ej denna in-gifvit honom synnerligt
förtroende för dem, såsom tydligt visar sig både af
benämningen »stalo» och af det skäl, som slutligen
bestämde renarnas beslut. - Huruvida myten förlägger
tiden för sjelfva öfverläggningen till före eller
efter menniskans skapelse, framgick ej med säkerhet
af sagesmannens ord; derpå torde ock ringa vigt ligga.
Så fortsattes vandringen mot Parte-fjällen. Men
läsaren är säkerligen redan trött af besvärligheterna
i vildmarken. Måtte han dock ej af dessa skildringar
låta skrämma sig tillbaka från att en gång besöka
vårt nordiska Schweiz! Färden till Qvick-jock är den
allra beqvämaste, går helt och hållet genom bebodda
trakter, der man hvarje natt får sofva i goda sängar
och ingalunda löper fara att träffa odjur. Derifrån
kommer man på mindre än två dagar förbi Sulitelma
till den sköna Langvandsdalen i Norge. Den, som reser
endast för att se och beundra en skön och storartad
natur, behöfver ej uppsöka de mest otillgängliga
och vilda trakterna, ej heller dröja längre än han
behagar på hvart ställe, då han ju ej qvarhålles af
några tidkräfvande göromål.
Och nu ;tiU fjälls! Orro
Bayeux-tapeten.
taden Bayeux i Normandie i Frankrike har trenne
Denna sistnämnda, som kanske mer än de båda andra
märkmärkvärdigheter att uppvisa: sin götiska domkyrka,
var digheterna bidrager till stadens namnkunnighet,
är en af de sin spetstillverkning och den ryktbara
bayeux-tapeten. l egendomligaste och mest intressanta
lemningar från medeltiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
