Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ooli
Novell af Emilie Flygare-Carlén.
XVI. I>et vill icke arta sig.
* er än en vecka hade den blifvande bruksherrn nu
varit i det gamla hemmet, och det fanns ej en själ på
hela godset, som icke blifvit lyckliggjord genom hans
besök, hans solvarma väsende och rika gåfvor till
flickbarnens sparböcker för en vacker hemgift och
till gossarnas lifstidsräntor för kommande år. Gamla
och unga blefvo ihågkomna, men nu voro gåfvorna
ej så nödvändiga, som den tiden, då "ungherrarna"
handhade sjukvården och för sina besparingar köpte
snus, tobak och kaffe. Alla berättade för herr Anton,
att ryttmästaren satte in penningar för hvart enda
barn, som föddes på egendomen, och att han sjelf i
alldeles egen person kom till dem och sysselsatte sig
med allt, som rörde dem. Ja, det var säkert, att en
sådan husbonde blefve att leta efter, och hennes nåd,
och fröken Lilly och den kära engeln, fröken Laurence,
alla gjorde ronden kring de underhafvandes hem och
införde arbetsamhet, ordentlighet och’ gudsfruktan -
att inte tala om det, som de gjorde i skolan.
Allt detta var förträffligt, och far och son utbytte
de mest solida samtal om alla slags förbättringar
till höjande af folkbildningen och till höjande af
arbetsklassens lycka och trefnad. Men någonting
var det i alla fall, soin kändes som ett visst
tomrum. Detta kom icke af brist på god vilja å
alla sidor. Victorine och hennes styfson hade en
den uppriktigaste benägenhet att dyrka hvarandra,
Laurence återfann i Anton den mest svage bror för enda
systern, han skulle burit henne med sig öfverallt,
om hon tillåtit det, och hvad beträffar småherrarna,
så voro de liksom fastlästa vid Antons sida: sådana
gymnastiska öfningar, som han kunde tillställa,
voro omöjliga för någon att göra efter.
Men då det med en person inom en familj icke
råder förtrolighet, så sprider sig svalkan i detta
förhållande likt ett litet luftdrag, hvilket alla
känna, men till hvars undvikande man icke har något
fönster att draga igen. Lilly och Anton kommo icke
fort med hvarandra. Hon var alltid vänlig, han alltid
artig, men öfver denna temperatur hunno de ej,
och diet oaktadt den unge mannens ,blickar nästan
ständigt följde den lätta gestalten, och hennes ögon
begrundande och studerande hvilade på honom, då han
talade - med andra.
Nu kom den stora festmiddagen till sonens ära. Vid
denna högtidlighet fick Anton tillfälle att se, huru
uppburen Lilly var af ortens alla unga herrar. Två af
dessa (rika godsägare) gjorde henne sin uppvaktning
i egenskap af friare, och Anton beundrade den lätta
samtalston och fina bildning, hon ådagalade under
det otvungna samspråket med dessa.
Men Anton blef snart indragen i ett allvarsamt
och sakrikt resonnemang öfver grufvor och
grufbefolkningarnas förhållanden i allmänhet, hvaruti
han, såsom en berest och i denna gren högst kunnig
man, talade med en på samma gång liflig och färgrik
ton och dock med denna blygsamma måtta, som anger,
att den talande icke på något sätt vill göra sig till
den beräknade medelpunkten i konversationen. Hans
manliga, något höga, klangfulla stämma, hans redliga,
varma vilja för det goda, gjorde honom emellertid till
denna medelpunkt, och huru det gick, blefvo Lillys
friare allt mer och mer öfvertygade, att de hittills
aldrig anslagit det mest underhållande -ämnet, ty nu
märktes r;Jtydligt, hvad som intresserade henne.
Morgonen efter denna festlighet fann Lilly, då hon
utkom från drifhuset (der hon haft öfveruppsigten
vid växternas åter-bärande från matsalen till dess
bestämda platser), att en fin cigarrlukt närmade
sig henne. Hon stannade, tvekande om hon skulle gå
fram eller draga sig tillbaka, då Anton i en elegant
morgonkostym trädde emot henne och bad henne gå ett
slag med sig i allén. - "I går morgon hade du ej^
tid", sade han.
"Naturligtvis icke. Då var så mycket som fordrade
eftersyn."
(Eftertryck förbjudes.)
"Men nu är ståten öfver och derför tänker jag
åvägabringa en liten repetition af fordna tiders
förtrolighet. Har du något deremot?"
"Visst icke! Hvad skola vi nu tala om?"
"Om dina friare, till exempel."
"Nej, slipper jag det ämnet, tills jag begär goda råd,
men det behöfver jag ej."
"Du har troligen redan gifvit dig sådana sjelf/’
"Kanhända! Jag inser ej, att det för qvinnan är
nödigt, att innan hon fyllt nitton år kasta sig in i
så utomordentligt vigtiga, och på samma gång ovissa
förhållanden. Frieri och äktenskap äro ämnen, som
jag tills vidare lägger åsido."
Under det hon talade, fanns icke hos henne en
tillstymmelse till denna koketta, retande och skälmska
ton, hvaruti unga qvinnor förstå att kläda sina ord
när de beröra den ifrågavarande brännbara punkten. Hos
Lilly låg ett tydligt allvar.
"Min afsigt var icke att erhålla din trosbekännelse
i detta ämne, bästa Lilly, men den ingifver mig
både högaktning och beundran. En ung qvinna, som
så i grund ser äktenskapet från den realistiska
sidan, bör en dag tillföra den man, hon väljer, ett
lyckligt inbegrepp af alla solida förmåner . . . Men,
för att komma till ändamålet med detta mellan fyra
ögon, så ville jag erkänna för dig, att jag nu vet
mig stå i en helig skuld hos dig, och af den orsak,
önskar jag för dig nedlägga en uppriktig tacksamhet."
-
"Jag tror, käre Anton, att du uppgaf ett fullkomligt
oriktigt ord, då du lät min åsigt om äktenskapet
gälla som realistisk. Men hvad menar du med den gåtan,
att du till mig skulle äga en helig skuld?"
"Det skall du strax förstå. För ett par dagar sedan
gjorde jag lilla Laurence den frågan, huru hon kom på
tanken att skrifva det älskliga lilla brefvet. Vet du,
hvad hon då svarade?"
Lilly såg åt sidan, men förblef stum. Dock syntes en
stark rörelse på hennes ansigte.
"Efter du tiger, skall jag säga, hvad barnet
meddelade, mig. ’Lilly’, sade hon, ’hade ämnat sig
in, men då hon fick se pappa, så, som vi aldrig sett
honom, vinkade hon mig sakta till sig och så sade hon:
Laurence, om du älskar Anton, så skrif ett litet bref
och säg honom hvad du nyss såg. Ingen bör se det
lilla brefvet utom du och han, och ingen i verlden
bör veta, att du talar om för honom, att hans far
gråter för hans skull!’ Detta, Lilly, sade mig min
lilla sanningsälskande syster, och du bör fatta,
hvilket djupt intryck jag dervid erfor. Huru kunde
du - sjelf så ung – fullkomligt riktigt bedömma,
att blott ett barns berättelse, på tre rader, skulle
verka mer än alla de bästa föreställningar?"
"Derpå kan jag ej svära dig, Anton. Förmodligen finnes
stundom i både unga och gamla menniskors lif något,
som kallas ingifvelse, och om den, jag då hade, varit
dig till gagn, hvarom jag icke vet något, så står
du ej derför i ringaste förbindelse hos mig. Långt
ifrån att värdera sådana der ögonblickets foster,
hvilka ej ha en genomgående och grundlig tanke till
sin upprinnelse, misstror jag dem l allmänhet och
följer dem sällan."
"Detta var i sanning ett grundligt resonnemang af
en ung flicka, och jag kan lugna dig med att du har
vunnit det beräknade ändamålet, att af kyla värmen
i mina känslor. Men låt mig veta, hvarför min öppna
tacksamhet är dig motbjudande."
"Det är mig alltid obehagligt om någon anser sig stå
i skuld hos mig. Hvarje skuld är tryckande."
"Har du lärt dig den åsigten i vårt hus?" frågade
han häftigt, och vid det han stolt uppreste hufvudet
böljade det ljusa svallet af hans lockar kring den
höga pannan, och en förebrående blick ur de eldiga
ögonen träffade henne likt en blixt."
Sv. Familj-Journ. 1878.
16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
