Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
"I dina föräldrars hus", svarade hon med fasthet,
"har för mig varit rätta stäUet att lära känna detta
förhållande. Deras obeskrifliga, kärleksfulla godhet
har lockat många tårar från mina ögon derför, att jag
icke hade någon utsigt att löna dem igen. Förstår du
ej det?"
"Jag förstår allting, som man förklarar för mig, och
jag förstår nu så mycket tydligare, som jag sjelf
börjar erfara sanningen af dina ord. Gud vet dock,
Lilly, att mitt hjerta och mitt sinne ej är skapadt
att känna så."
Hon svarade ej.
Då ryttmästaren strax derpå från fönstren såg de
båda unga återkomma så allvarsamma, yttrade han med
en menande blick på sin fru:
"Det vill icke arta sig."
XYII. IEtt oförklarligt tillstånd.
Efter den eleganta middagen började återbjudningarna
att ordentligt nedregna öfver familjen på Stora
Hallaryd. Yictorine kunde omöjligt förmås att lemna
Laurence, men Lilly, ehuru hon sökte att tigga sig
qvar hemma, måste ut, och då hon vid sin farbrors
arm syntes i hela sin glänsande skönhet, på en gång
så värdig och behagfull, tänkte Anton, att det nog
borde vara en förtjusande triumf, att få stoltsera
med en sådan hustru. Men dervid gjorde han ändå den
välvisa anmärkningen, att en mindre anspråksfull
dam bättre torde anstå honom. Också sökte han i
tankarna uppställa för sig "miss Ketfys" bild,
morfars och mormors kandidathjeltinnas. Hon var af
engelska förfäder och ägde en hel serie små oskyldiga
behag att erbjuda som garantier för valet. Derefter,
då han gaf akt på den glädtighet och otvungenhet,
Lilly visade i sin konversation med andra personer,
började han harmas öfver att han ensam skulle vara
utesluten från värmen af hennes tjusningsförmåga,
han, som qvinnorna hittills visat och ännu i dag
visade den mest påfallande ynnest.
"Jag bryr mig ej om den der damen, hon var mig långt
kärare i egenskap af wrskogsba/rn? Detta var ord,
som han hvarje morgon och afton upprepade för sig
sjelf, och ändå, det måste han grubbla öfver, stod
hon oupphörligt för honom.
"Det kan väl icke vara så olyckligt", sade han
slutligen i mycket nedstämd ton, då han en afton glömt
sig qvar i månskenet ute i allén. "Nej, det kan ej
vara så förskräckligt illa, att jag är förälskad i
henne! Men sanningen är, att jag befinner mig i ett
oförklarligt tillstånd. Jag har kurtiserat och låtit
kurtisera mig, men kär har jag aldrig varit, och
skulle min närvarande sinnesstämning stå i samband
med kärleken, så är det, min själ, ingen vinst att
fröjdas åt. Nog skulle jag, förstås, bli förälskad
en^ gång, men då borde det vara glädje upp i skyn, då
detta /deremot är ett harmfullt, mörkt, misstänksamt
och i högsta grad otillfredsställande tillstånd. Jag
är ju rent af borttappad."
Dagen efter alla dessa reflektioner sade han, under
en af sina förtroliga-promenader med fadern - de voro
alldeles som tvänne bröder:
"Var pappa lycklig, då pappa var kär?"
"Ja, första gången, det vill säga, då jag som en
tjugoettårs, frimodig pojke friade till Amelie
Hornberg, din mor:"
"Men andra gången?"
"Då var jag allt annat än lycklig. Det var vid
slutet af enklingsåret, som jag första gången såg
Victorine. Jag kände genast, att min allvarliga stund
var kommen. Men vördnaden för min hustrus minne kom
mig att misstro min känsla, och i aUa fall ville jag
ej tillstå den. Jag kände mig till och med blygas
deröfver. Och så reste jag utrikes, för att lemna
mig tid till besinning. Då jag öfvertygat mig, att
jag ej förfördelade henne, som var i himmelen, genom
att njuta af jordens lycka medan jag var qvar der,
återreste jag full af hopp, men fann henne nyligen
gift."
"Det var ett hårdt slag, pappa."
"Det var det, ty för hvarje dag, jag varit skild från
henne, kände jag tydligare, hvad hon kunde bli för
mig. Jag upp-
och då hon blef enka voro
hörde aldrig att älska henne vi lyckligtvis ännu
unga nog."
"Älskade hon pappa från början?"
"Det gjorde hon. Men intet ord band henne och
föräldrarna visade henne, att min bortresa var
tydligaste beviset på, utt jag afstod från henne."
Anton syntes mycket grubblande.
"Jag är ej lycklig, pappa. Jag känner mig, alltsedan
jag beträdde hemmet, ha kommit in i ett främmande
farvatten. Och om det är morfars förslag, som spökar
hos mig, eller att min stund vid tjugosju år är
kommen, allt nog... jag tror att jag är kär."
"Det tror jag också, min son."
"Men hvad hjelper det? Hon ser icke ut som om hon
ansåg mig värd att sträfva efter henne."
"Om jag skulle tro Yictorine, och henne tror jag
alltid, så är just Lillys tillbakadragenhet bevis
på motsatsen. Hvad värde äger den qvinna, som möter
oss på halfva eller hela vägen? Men som hon sjelf,
är begåfvad med djupa och varma känslor, så kan du
vara säker på, att hon begär lika tillbaka. Tror du
att en så hastigt uppvuxen böjelse kan vara så säker,
att du vågar fullt lita på den? Ees, utan förklaring,
och kom igen till julen."
"Det törs jag icke. Då kunde kanske morfar ha... Nej,
låt oss icke tala om det! Jag skall dröja ännu fjorton
dagar - det blir en hel månad!"
"En ringa tid, min son."
Vid återkomsten hem möttes de af den underrättelsen,
att bref inträffat från Herman, som nödgats uppskjuta
sin resa. Laurence var förtviflad, fast äfven hon
erhållit ett litet bref, och ville att Anton genast
skulle komma till henne.
Anton skyndade in i "husgudarnas" rum och fann sin
lilla syster storgråtande.
"Se här, Anton, du får läsa brefvet, ingen annan
än du"
Och Anton, som med största deltagande emottog barnets
förtroende, läste följande:
"Min lilla älskling!
Du får nu visa mig, att du är den förståndigaste af
alla mina små patienter. Jag har blifvit hindrad att
resa så tidigt, som jag hoppades. Men före slutet af
September kommer jag, och till belöning, för att du
tager denna lilla pröfning med ditt vackra tålamod,
så lofvar jag dig, att stanna fyra dagar i stället
för de utlofvade tre.
Din gamle tillgifne kusin Herman."
"Nå, men, min lilla Laurence, är det tid för dig att
gråta, då du fått ett sådant bref! Minsann Herman
skulle slösat så många vänliga ord på någon enda af
sina andra flickbarns-patienter!"
"Tror du det?" Laurences ansigte uppklarnade genast.
"Jag är alldeles tvärsäker derpå,’ och jag vet också
något annat, som fullkomligt skall trösta dig."
"Ack, säg, snälle Anton!"
"Jo, då han har varit här de tre först utlofvade
dagarna, då tänker du på att du aldrig fått den
fjerde på köpet, om icke det här uppskofvet ägt rum,
och sedan hinner du nu bli så frisk, att du kan göra
långa promenader med honom ända ut i skogen."
"Tack, snälle Anton, jag är nu alldeles tröstad,
men du ser ej glad ut sjelf. Har Lilly förargat dig?"
"Lilly, mitt barn?"
"Ja, du behöfver inte se så förvånad ut. Inte är Lilly
så vänlig mot dig som hon var mot Herman, och ändå,
kan du tänka något så löjligt, så tokigt, tycker hon
icke, att Herman är så vacker som ^w."
"Det är ett missförstånd å din sida, liten! Tänker du
att den allvarsamma Lilly kunde haft ett så enfaldigt
yttrande."
"Ja, nog var det enfaldigt, för icke kan väl dina
ögon liknas vid Hermans? Men hvad det beträffar,
att Lilly är så allvarsam, så har hon just blifvit
det sedan du kom hem."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
