Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Som Lilly sjelf nu inträdde, retirerade Anton. Men
huru det var, kände han sig en smula lyckligare efter
samtalet med barnet, ty det, som hon i sin oskuld
förtrodde honom, öfverens-stämde med den förhoppning
fadern ingifvit honom.
De återstående fjorton dagarna flögo bort som en
dröm, ty nu hade han börjat att rida med Lilly,
som syntes sentera huru väl han satt till häst och
som sjelf under dessa promenader blef mera lifvad
och språksam. Men ej ett ord om kärlek talades under
hela tiden.
Så mycket mera talade morfar i sina bref om den
saken. Han påstod, att lilla Ketty var en så söt liten
varelse som någon kunde begära, och uppmanade Anton,
att för alla göro-målen, bruksköpet isynnerhet,
skynda sig hem.
"Ja", sade Anton, under sista öfverläggningen med
sig sjelf, "nu måtte jag väl vara tillräckligt kär,
för att kunna våga fria! Bara jag nu har mod! Det
skall ske i morgon, bestämdt i morgon när hon kommer
från sin skolinspektion...
Men hvad var det för ett dumt ord jag fick tag
uti? Är jag en man som saknar mod! Jag inser
icke heller, hvarför jag nu skulle sakna det. Är
jag icke en i botten hederlig karl? Har jag icke
ett utseende, som kan behaga fruntimmer? Har jag
icke god uppfostran... har jag icke ledighet och
verldsvana... har icke ungdomsblodet jäst ut, så att
jag kommit till full stadga... har jag icke ett godt
hjerta, som ärligt vill sträfva att bereda mina mänga
underhafvandes och en hel del andra menniskors väl, är
jag icke slutligen en berest man, en förståndig man,
en gladlynt man och en rik man? Min lif och själ jag
begriper, hvad som fattas mig! Men naturligtvis måste
det vara något, efter som ingen är fullkomlig. Vi
få väl se! I alla hänseenden afslutas i morgon det
oförklarliga tillståndet."
XVffl. JHLvad. som. fattad.es Anton.
"Min goda Lilly: Jag möter dig icke af en
händelse. Jag har haft den största svårighet, att göra
mig af med pojkarna, som naturligtvis icke begripa,
att jag har andra angelägenheter, än att rusta om
med dem. Får jag råda om din tid för en stund?"
"Skolan är verkligen mycket tröttsam", förklarade
Lilly, "under den här heta tiden; men då lärarinnan
är tålig, får jag som extra biträde ej beklaga
mig. Barnen ha nu dessutom sina fritimmar. Vill du,
att vi sätta oss på stättan vid ängsstigen?"
"Nej, får jag välja, så önskar jag en plats, der vi
icke sitta så till åskådning för alla kommande och
gående. Vill du ej gå till asplunden? Der ha vi en
treflig bänk."
"Allt för gerna."
Inkomna i asplunden, togo de plats bredvid
hvarandra. Anton såg upp på sin följeslagerska med,
så att säga, hjertat och frieriet på läpparna. Men hon
hade ett så retsamt, likgiltigt, glädtigt utseende,
att det innerligt förtröt honom.
"I öfvermorgon", sade han slutligen, "reser jag -
har du haft en enda tanke derpå, Lilly?"
"Var öfvertygad derom, min gode Anton! Frukost
blir kanske för tidigt att intaga. Men jag skall
egenhändigt servera ditt kaffe och lägga in den allra
magnifikaste matsäck, som skall smaka dig på vägen."
"Det är dig icke värdigt, Lilly, att så der behandla
och förvandla ett allvarligt ämne. Jag ville tala
med dig om något, som för mig utgör en lifsfråga."
"Nu förstår jag dig, bäste Anton - du vill förtro mig
det brydsamma dilemma, hvaruti din morfar ställt dig
mellan jernbruket och den så högst gunstigt ansedda
miss Ketty. Men kan du tvifla på den gamle herrns
säkra blick för denna - lifsfråga?"
Anton blef lika hvit i sitt ansigte, som den hvita
näsduk, hvarmed Lilly fläktade sig. Och det låg en så
fullkomlig värdighet i hans hållning och i den röst,
hvarmed han svarade henne, att hon knappt kunde taga
sina ögon ifrån honom.
"Om du hos mig, Lilly, finner något, som egnar sig
till skottafla för ditt skämt, så gör dig gerna det
till godo. Men försök ej att i sådant afseende vidröra
något, som står i sammanhang med min vördnadsvärde
morfar. En man, som haft så ofta öfverseende med
mina dårskaper och aldrig en minut betviflat, att jag
skulle godtgöra allt det der, ty han visste att min
heder, som också var hans, aldrig kunde fläckas, en
sådan man, som äger min djupaste kärlek och vördnad,
skulle jag låta försmädas? Aldrig!. .. Och äfven
den unga flickan i fråga bör kunna påräkna så mycken
grannlagenhet, att jag ej heller låter hennes namn
bli en lösen för gycklet. Lyckligtvis var det endast
min kusin, som så sårade mig. Om det varit min hustru,
hade jag hatat henne."
"Så der, min dyre Anton, älskar jag att se dig! Och
förlåt nu din ångerfulla kusin, att hon på prof
vidrörde ett så ömtåligt ämne! Jag skall ej kunna
trösta mig, om du ej förlåter mig." Och med en blick
och rörelse, som hänförde den unge mannen, räckte
hon honom sin hand, som han behöll och öfvertäckte
med kyssar.
"Ack, Lilly, hvad du har för makt öfver mig! -
Missbruka den icke! - Var uppriktig - du förstod nog
det, hvarom jag ville tala?"
"Ja visst! Jag förstod, att du icke ville blifva af
med jernbruket, men att du önskade lösa andra punkten
på annat vis."
"Nå, detta medgifvande var ändå en solstråle. Älskade
Lilly, säg mig nu, finnes i ditt hjerta någon känsla,
som talar för mig? ViU du bli min hustru?"
"Du gör mig der två frågor på en gång."
"Det är ju en och samma?"
"Visst icke, ty på den första kan jag svara ja,
men på den andra svarar jag nej."
"Oh, Lilly, hvad vill det säga? Du höjer mig mot
skyarna, och skickar mig sedan i samma andetag mot
afgrunden. Ditt hjerta talar för mig!"
"Det gör det, Anton, och om det ej så gjort, skulle
jag icke varit mot dig sådan, jag varit. Jag ville
återhålla din böjelse, emedan jag allt mer och mer
lyssnat till förståndets råd, som sagt mig, att jag,
om jag en dag skänkte bort min kärlek, skulle komma
att fordra långt mera än du hade att bjuda till
gengåfva."
"Hvad, i Guds namn, säger du nu! Tro mig, jag älskar
dig så ... ja, så högt..."
"Som du förmår, Anton. Ja, du älskar mig till och med
mera än du sjelf vet, ty du har varit mycket osäker -
icke sannt?"
"Visserligen, jag har aldrig varit kär förut och jag
hade för djup aktning för dig, att tala innan jag
kunde det med den sanning, en man i en sådan stund
bör tala."
"Väl svaradt, redligt och ädelt! Du söker icke
upprycka dig till en ståndpunkt, på hvilken du icke
skulle kunna hålla dig. Du har en förträfflig och
lycklig karakter. Men det är något som fattas dig."
"Kunde jag icke tro det! I går afton, när jag
mönstrade mina egenskaper, var jag ej menniska att
begripa, hvad det kunde vara som fattades mig, för
att dristigt våga söka ditt bifall. Men jag anade,
att det var något. Säg, hvad är det?"
"Det är djup i själen. Din är så grund. Aldrig skall
du behöfva, och aldrig skall du fatta behofvet
af en passion, som fyller upp en plats, hvilken
du ej disponerar öfver. En enkel, glad, huslig och
treflig äktenskaplig kärlek skall vara din lycka och
tillfredsställa alla dina anspråkslösa önskningar. Men
så är det icke för mig. Nej, Anton, jag skulle bli
olycklig med en make, som ej såg ett högre mål i
kärleken, Guds högsta gåfva till menniskan."
Anton satt stum. Han höll sina båda händer för
ansigtet.
"Ack, jag har sårat dig, jag vet det. Men du skall
glömma denna sommardröm."
"Jag skall aldrig glömma den. Du har beröfvat mig
något mer, än tron på min tillräckliga kärlek, du
har beröfvat mig aktningen för mig sjelf. En själ
utan djup - så grund, att de känslor, hvaraf Guds
högsta gåfva bildas, icke kunna lefva deri. Ack,
Lilly, förfärligt har du låtit mig .plikta för
16*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
