Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 / 149 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikingabol och konungaborg. A.-E.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det var Johan III, som, genom sina italienska
byggmästare Johannes och Dominicus Parr, dock med
bibehållande af slottets förra egenskap som fäste,
återupprättade Borgholm ur dess djupa förfall. Han
gjorde deraf en prydlig hofgård, den han skänkte åt
sin drottning Jagellonika till blifvande lifgeding,
hvilket döden dock gjorde för henne obehöfligt,

Den gamla fiendskapen mellan Sverge och Danmark
uppflammade, som bekant, snart igen och om
Borgholms besittning började man åter kämpa. Dess
befästningsverk voro nu likväl så litet motsvarande
tidens fordringar, att då danska konungen Kristian
den 8 Augusti år 1611, sedan han lyckats bemäktiga sig
Kalmar, berännde Borgholm, det redan dagen derpå måste
gifva sig. Det blef en af den unge kronprinsen Gustaf
Adolfs första framgångsrika härförarebedrifter,
att en månad derefter återtaga Borgholm och
Öland. Aret derpå, den 13 Juni, blef emellertid
Borgholm återtaget af danskarna efter en följd af
blodiga och förbittrade strider, derunder svenske
borghöfdingen Peder Michaelson Hammarsköld genom
kraftfulla åtgärder, aldrig tröttad omtänksamhet och
ett okufligt mod åt sig förvärfvade en ärofull plats
i vårt lands historia. De stackars öländingarna, som
knappast hunnit göra annat än svära tro och huldhetsed
åt än den ene, än den andre eröfraren, illa behandlade
af alla, men värst dock af danskarna, fingo nu dyrt
plikta for den hjelp, de året förut lemnat Gustaf
Adolf. »Från by till by och socken till socken gick
mordengeln fram under dannebrogens baner, plundrade
landet och mördade allt mankön öfver nio år»,
såsom man erfar af en samtida dansk uppgift. Efter
freden i Knäröd har Ölands förening med Sverge varit
okränkt, och nu närma vi oss Borgholms mest lysande
och romantiska tidskifte, hvilket inföll med Carl X
Gustafs tillträde till regeringen efter Gustaf Adolfs
fallna dotter.

Såsom tronföljare tillbragte Carl Gustaf i ett slags
förvisning tre år (1651-1653) på Borgholm,
hvilket han jämte ön fått i förläning och der han
förde ett muntert lif bland sina förtrogna, der han
smidde planer, hvilka ej blefvo utan inflytande på
drottning Kristina och riksstyrelsen, men der han
äfven, med den honom egna kraften och raskheten,
egnade sig åt sin ös och sina under-hafvandes
angelägenheter, hvilken verksamhet medförde åt Öland
flerfaldiga välgerningar, hvarom ännu i dag många
minnen tala.

Framsidan af Carl XV:s minnessten.

Carl XV:s minnessten vid Borgholms slottsruin. (Teckning af C. S. Hallbeck.)

Ett af hans storverk der - fastän det mest förgängliga
- blef Borgholms nya slott med dess trädgård. Kedan
som tronföljare hade tanken på slottets ombyggande
uppstigit i hans planrika hufvud, men först som
konung kunde han med allvar tänka på att genomföra sin
afsigt. Han hade dervid lyckan att till bistånd äga
en sådan man som Nikodemus Tessin, den sedan berömde
skaparen af Drottningholms slott. En fullständig
ombyggnad af hela slottet, hvarigenom det skulle
te sig som ett regelbundet, stilfullt, tre våningar
högt byggnadsverk, blef nu beslutad och omedelbart
påbörjad. Dess egenskap af fäste
upphörde; det skulle för framtiden endast blifva
ett kungligt lustslott.

Denna den gamla sjöröfvareborgens nya bestämmelse blef dock
aldrig verklighet, oaktadt den var två konungars
älsklingstanke. Carl X Gustaf fick för mycket
annat, som tog hans tillgångar och korta regeringstid
i anspråk. Carl XI, som ville fullfölja sin
faders påbegynta verk, var emellertid så njugg
i anslagsväg, att arbetet gick ytterligt långsamt,
och Carl XII fick ej tid, om han ock hade lust,
att egna sig åt slottets fullbordande, hvilket
nu, visserligen till det yttre nära färdigt,
men delvis alldeles oinredt, öfverlemnades
åt »tidens gnagande tand», hvaraf följderna
snart också visade sig. Allt mer bristfälligt,
användes slutligen några af de bäst bibehållna
rummen i norra och vestra flygeln samt
kungshuset till klädesfabrik, då elden den 14
Oktober 1806 förstörde, hvad tiden skonat.
Den ende, som då bodde i det storartade slottet och
som kan sägas på visst sätt hafva varit dess
sista borgherre, våren - torpare! »Så sjönk»,
anmärker Sylvander, »Borgholms nya slott - redan från
början i sitt ofullbordade skick en herrlig ruin,
men ännu skönare och herrligare i dess tankes
skapelse, i dess snillrika ide - som, ehuru det
endast genom ritstiftet och grafstickeln lyckades
erhålla fullständig gestalt, dock genom sitt
läge och sin storartade murbyggnad med dess på
en gång väldiga och luftiga stenmassor, dess
harmoniskt sköna och stilrena former väckt samtidens
beundran och framkallat dess mästares rättmätiga
beröm.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>