Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikingabol och konungaborg. A.-E. - Den första konvaljen. Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
hän som kunglig egendom under sitt hägn, och som
den männen ej var att leka med hvarken i smått eller
stort, utfärdade han så drakoniska straffbestämmelser
för hvarje angrepp på de kära rådjuren, att man
slås med häpnad. Böter af ända till hela -hemmans
värde och högsta kroppsstraff, i svårare fall
lifstidsfängelse, stadgades för öfverträdelse af
fridlysningen. När bönderna, gripna af förtviflan
öfver att se sin späda sades-brådd afbetad och
således hela skörden förstörd af rådjuren, trots
dessa straffbestämmelser ncdsköto skadegörarna,
hittade kungen på att fråntaga öländingarna deras
bössor, hvilka förvarades a Borgholms slott, tills
de behöfde användas mot yttre iiender.
Carl XV jagade ofta på Öland, och till minne af honom
hafva hans jagtkamrater - VCarl XV:s jagtklubb» - i
förening med Ölands befolkning upprest den sten, som
å sid. 149 finnes aftecknad. Han står på en konstgjord
kulle, ej långt från den storartade slottsruinen.
Mr inan från sjön nalkas stranden och betraktar
den al’ ruinen krönta höjden, beredes man två
öfverraskningar, den ena deraf, att slottet ligger
så långt från vattnet, den andra deröfver, att det
mellanliggande landskapet är en ordentlig skog. Är
det en stilla, halfskum sommarnatt, då skuggorna
så lätt gifva ett främmande tycke åt de bäst kända
ställen och föremål, liksom drömmen på sitt område
så lätt öfverför och med sina bilder bortblandar
verklighetens, så kan man lätt fantisera sig in
i någon af de tilldragelser, som haft afgörande
inflytande på Borgholms öde. Så kan man föreställa
sig slottet belägras än af svenska, än af danska
härmassor, man kan tro sig se en Hemming Gadds,
en Kristian ll:s, en Arvid Wcst-götes, en .Anders
Sinclairs, en Gustaf Adolfs skaror klättra upp på
branterna för att öfvcrraska skildtvakten och sätta
sig i besittning af borgen.
Lyckligtvis är det icke en blodig, utan endast
en grönklädd verklighet; lyckligtvis är det ej
hatfulla menniskor, som här storma upp mot den branta
fjällväggen, med en säker död närmare för ögonen, än
en segers fröjder, utan ett seglifvadt och ihärdigt
följe af växtverldens vägbrytande jättar: skogens
träd, som föresatt sig att göra, hvad ingen
menniska förmått: storma slottshöjden från den
nästan lodräta, nitio fot höga bergväggen. Nere på
strandsluttningen står hufvudstyrkan, packad och nära
nog ogenomtränglig. Närmare fienden, det otillgängliga
kalkberget, stå mindre flockar utposterade, liksom
till betäckning åt de öfvennodiga. tiraljörer och
blankare, hvilka på bergväggen sugit sig last för att
göra den inbjudande för dem, sorn tåga efter. Ända
upp i öfversta skärpningarna hålla de sig qvar och
föda sig, himmelen vete hvarmed, ty ej ens solsken
och vackert väder hafva de der till daglig kost.
Ja, ser man rätt efter, sä hafva dessa
belägringstrupper för längesedan intagit borgen,
hoppat öfver dess vallar, klättrat upp för dess
trappor och slagit sig ner i de forna kungasalarna,
hvilka gifva sig i fogningarna för handkraften af
dessa eröfrares mjuka, späda och smidiga rötter. Der
taken smulats och försvunnit, der hafva träden följt
sin natur och sträckt sig upp till nästgränsande
våning, men der taken bibehållit sig, der hafva de
böjt sig mot den kära dagern, mot solen, och smugit
sig ut genom fönsterna, för att på den vägen, om än
till fötterna bundna vid samma mörka plats, åtminstone
få blicka bort till andra rymder och sträcka armarna
mot friheten och ljuset.
Så har det blifvit nytt lif i denna dödens
och förgängelsens boning; så har detta grusade
menniskoverk, denna jättelada för dödens mogna skörd,
blifvit en lifgifvande amma åt naturens blida barn,
sedan det fallit från bestämmelsen att skydda mot
menniskolystnadcns vildheter ., så hafva dessa
salar, byggda -till prakt, till flärd och ståt,
blifvit såsom skogarnas aflägsnaste skräpvrår,
der träden endast af gunst och nåd rotfasta sig-,
så halva dessa lasta, murade hvalf, ämnade för
ångstens fasor, för krigets förbannelser och för det
enskilda hämndbegärets gräslighetcr, stilla och tåligt
efter seklers blodiga drömlif förvandlat sig till en
färgrik och högst intagande trädgård, der en ny tids
menniskor lustvandra, för att njuta af det herrliga,
som lifvet ger i så många former, för att fröjdas och
kanske äfven för att föra med sig hem härifrån en och
annan hclsosam och fruktbärande tanke på, hvad som
är verkligen stort och verkligen litet här i verlden,
hvad som är förgängligt och hvad som är oförgängligt!
A.-E.
J3eti för&ta konvaljen.
(Tillhör ill. aid. 152.)
frisk står skogen, så frisk och grön, Står hög mot
himlen med djupblå färgen, Och fåglarna sjunga sin
morgonbön, Och solstrålar titta upp bakom bergen,
Och vinden, han sofver i björk och al, Och ängen är
daggig och luften sval.
Det lockar, det drager med makt dit in Djupt under de
skimrande hvalfven gröna. Det lockar, det fängslar
bad’ håg och sinn5, Som funnes der något att mödan
löna, Der måste de rikaste fröjder bo, Der måste de
fagraste blommor gro!
Och modern tager den yngsta på arm Och leder den
äldsta vid andra handen, Så går hon på ängen, solig
och varm, Och hvilar vid bäcken, på blommiga stranden;
Men längre och längre det lockar ändå, Till skogen,
den djupa, dit måste hon gå.
Och nu på den mossiga stigen hon står I skogens tysta,
ensliga kammar, .Och göken ropar och trasten slår,
Och solsken glänser på bruna stammar, Och »liten»
kommer och räcker glad Små doftande blommor med
hvita blad.
»Hvad är det? Den första konvaljen det är! Du
älskade lilla, och du har den funnit! Du vet icke,
du, hur jag håller den kär, Hvad en gång med första
konvaljen jag vunnit! Det var, icke gods och det var
icke guld, Det var blott ett hjerta, en. vän så huld!
»Han hade den brutit och jag den fick, Och troget
ännu jag den blomman gömmer; Jag gaf tillbaka - en
vänlig blick - Han säger, han aldrig den blickfen
glömmer; Ock sedan .- jag vet ej rätt hur det var -
Han tog mig i famnen och jag - blef qvar.
Och våren kommit och blommor strött Se’n dess,
som fordom, i gröna lunden, Och vårai-flyktat
och blommor dött, Som förr i skönaste
blomningsstunden;.. Konvaljen blommar blott hvarje
vår: Vår kärlek alltid i blomma står!»
Mathilda Langlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
