Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIII.
"af " JEmilie
det innersta rummet af den våning, som Anton och hans
unga hustru bebodde, finna vi en half timma senare
Laurence liggande på en liten soffa, med hufvudet
begrafvct i dynorna och med sin hand sluten i Lillys,
som satt bredvid. Ännu hade ingendera med minsta ord
vidrört det ämne, som så mäktigt verkat på Laurence.
"Svägerskor, om de älska hvarandra, kunna ju vara
lika förtroliga som systrar?" sade hon slutligen
helt sakta.
"Isynnerhet då de från barndomen delat så många dagar
och äfven långa nätter tillsammans", svarade Lilly
hjertligt. "Minns du, när Herman och jag vakade hos
dig, det var första gången både jag och du såg honom."
"Ö, tack! Du visste genast, hvad som för mig var
bäst att tänka på. Ja, jag vill alltid minnas huru
god och uppoffrande han , varit och är mot mig. Jag
är ständigt for honom det sjuka barnet."
"Åh, du är vida mer för honom." .
"Ja", svarade hon i en ton midt emellan en harmfull
och en förtviflad snyftning, "jag är min mors dotter."
"Laurence!" utbrast Lilly förebrående.
"Hade du hört något förut om det tant Elsa
berättade? Anton har säkert icke kunnat hålla något
hemligt för dig?"
"Hvad i all verlden då för hemlighet?" Lilly tog en
ton och min af gränslös förvåning. "Kallar du det
der lapprit, att en ung man råkar mystifiera sin dam
i en fransäs för något, som behöfde hemlighållas?"
Den .bleka grunden på Laurences kinder upptog en liten
sminkning af förtrytelsens röda färg/ "Jag frågar dig,
om Anton omtalat alltsammans för dig?"
"Ja, han har några gånger’ skrattande berättat mig,
att han kom just helt lägligt in i balrummet,\ för
att blifva sin fars vis å vis. Det der var säkerligen
Hermans första och enda pojkaktighet."
"Det uttrycket^ har säkert aldrig kunnat passa in
på Herman. Då han kunde begå en sådan oskicklighet
mot en aktningsvärd dam, låg orsaken i en upprörd
sinnesstämning, och för att lian, äfven vid den
åldern, skulle kunna blifva så upprörd, att han ej
kunde motstå begäret, att förödmjuka henne och så
öfver höfvan reta sin farbror, fordrades att han
måtte . . . måtte älskat henne häftigt." De sista
orden uttalades helt tyst och med möda.
"Min lilla Laurence, du är ännu "ett sådant barn,
att jag knappt vet, huru jag skall kunna förklara
för dig, att det i hvarje tjugoårig ynglings lif
finnes någon liten roman, han må i öfrigt vara hur
stadig och allvarsam som helst. :H<érmän hade en liten
ungdomsfantasi, han, som andra, och, ofantligt .kort
blef den. Året derpå skref han till Anton - jag tror
brefvet ännu finnes i behåll - , att han svarat en
rik, men något excentrisk flicka, som låtit honom
förstå, att hon icke skulle blifva allt för svår
att besegra, i fall han ville offra henne den del,
en läkare kan disponera af sitt lif: ’Efter som vi
händelsevis råkat in på ett af de djupsinnigaste ämnen
för mensklig forskning - nämnligen kärleken, så nämner
jag. exempel vis, att jag haft någon erfarenhet af
denna sjukdom och att jag sannerligen icke skulle
hafva råd, att snart genomgå den der febern om
igen. Dessutom antager jag, att rätta blomningstiden
för denna passion icke är första ungdomen. Vid fyrtio
eller några och fyrtio års ålder, .när jag uträttat
en hel hop arbete, skall jag kanske tänka på att
’skapa ett hem åt den uttröttade arbetarens . .’ Så
Ungefär, naturligtvis icke ordagrannt, yttrade han
sig . . . och, det var sannt, han tillade, att hon,
som skulle blifva skapa-rinnan af detta hem, kanske
ännu icke ens då var född."
Aldrig hade Laurencö varit skönare, än medan hon,
lutande sig på ena armen, blyg, förskräckt för sina
inre rörelser, glödande af oro och undran, lyssnade
på Lilly.
"Hvad jag i dag litet förstår mig sjelf", ^ade
hon. "Jag lider af något, som jag aldrig förut erfarit
- jag har saravetsqval."
Flygare-Carlén. ,
* . _
- (Eftertryck forbjndes.)
"Hvarför då, du tyckes vara nöjd nu?"
"Långt derifrån, jag begriper ju icke, hvad det är
för hårda känslor, jag erfar mot mamma, men i stället
begriper jag, lirarför hon så starkt rodnade och ej
svarade Herman, då han på balen i går kom att föra
mig till dansen. Sannolikt hade han ej förut erinrat
sig det ganrfa, ty sanningen är, att äfven han då
rodnade. Säkert hade han ej dansat sedan den aftonen."
"Nå, hvad drager du för slutsats deraf?"
"Att bådas minnen vaknat."
"Än sedan? ..." :.
"Jo, nu inser jag, hvarför mamma alltid haft liksom
en afundskänsla för den vänskap, han visat mig..."
"Kära, lilla barn, akta dig!"
"Ja, jag bäfvar verkligen för det område jag kommit
in på, Jag är rädd att återse mamma, och det är denna
fruktan, som ger mig samvetsqval. Men, Lilly, låt
mig för Guds skull stanna qvar hos dig, tills mamma
och pappa gått på spektaklet, då skall jag skynda
mig hem och lägga mig och säga, att jag är så trött
... att ... att det blir bäst att ingen stör mig."
"Min lilla Laurence, allt detta gör mig mycket
bedröfvad, jag, som är så bedröfvad förut ... Men
huru blir det, om Herman kommer hit?"
"Ack, släpp honom icke in till mig, icke Anton
heller! Jag vill sofva, bara sofva, för att glömma
denna obegripliga hemlighet i mitt hjerta, som jag
ej kan förklara . . .Stackars pappa! . . O, hvad
jag älskar honom!..:. Någon går der ute ..’. Släpp
ingen in!"
"Det är Anton." Lilly skyndade till förmaket.
XXIV. .J?å teatern oclx på/
På dramatiska teatern befunno sig i en första radens
sidologe ryttmästaren Blumenhaal med sin eleganta
fru. Om hon med all heder bar sina fyrtiotvå år,
så bar hennes man ännu mera förvånansvärdt sina
femtioåtta, Han hade alltid varit, som frasen lyder,
"en grann karl", men nu med sitt högresta, gråsprängda
hår, sitt långa, vackra, krusiga skägg och sina långt
ifrån vaxade mustascher, hvilket allt förlänade
hans manliga ansigte ett ståtligt krigareuttryck,
syntes han ännu präktigare. Och hans stora gestalt
tog sig oändligt väl ut vid sidan af Victorines fina,
ännu elastiska figur.
.. Pjesens första akt var passerad och, lutande
sig intill sin hustru, frågade han leende: "Vill du
icke hafva en påse konfekt? Oiri det också antages
att endast landsortsdamer tycka öm, att fördrifva
mellantiden med en sådan liten förfriskning, så
är det bara förtal . .".Se ner, vandrar ej der en
gargon omkring, och har han ej strykande afgång på
sina varor?"
"Tack, min vän, skicka du upp en glace, jag skall äta
den med god smak. Men, dyre Lorenz, blif inte länge
och tag för all del ingen främmande med dig hit. Jag
vet icke rätt hvad som kommer åt mig i afton, det är
precis, som jag skulle vara orolig öfver något.. Jag
hoppas våra gossar må bra."
"Ja, derom hade vi ju bref i förrgår, och Laurence
har säkert mycket trefligt hos Lilly. Du är en
liten smula nervös sedan i natt - osynligt förstås",
tillade han artigt.
"Ja, deri har du nog rätt, Men blif icke länge,
om du också träffar någon."
"Bevars, jag är helt stolt. Min hustru längtar ännu
efter mig."
"Ännu? Längtar kanske icke du efter mig? Merthar
du träffat Anton sedan i morse? Han tycktes ej tro
pär Lillys hufvudvärk. Men hvad kunde eljest vara
åt henne?"
"Ja, sådant der veta endast fruntimren sjelfva,
Men farväl nu på tio minuter, dem får du skänka mig
för den händelse, att jag träffar någon, som gör mig
sällskap vid ett glas punsch . . ."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
