Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvarför gifter inte farbror sig?" Skiss af Abel Sylvester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Farbror Jeremias är omkring 50 år, har studerat i
Upsala, der han efter många års studier med heder tog
sin - studentexamen. Sedan öfvertänkte han grundligt
i flera år, hvilket vitse genus han skulle välja,
men som hans inkomster och kredit voro slut innan
han gjort sitt val, blef han nödsakad antaga plats
som lärare vid en elementarskola uppåt landet. Då
han varit der omkring tio år, erhöll han helt
oförmodadt ett stort arf, återvände till Upsala och
uppträdde äfven i Stockholm med den glans, som guldet
skänker. Sedan flyttade han hit ner till Skåne,
der han i grannskapet af Lund ägde en egendom. Som
han likväl fann lifvet på landet allt för enformigt,
bor han om vintrarna i Lund, der han genom sin rikedom
och sina fina middagar fått många vänner. Nästan alla
kalla honom för farbror.
Om aftonen på utsatt tid kom jag upp till farbror
Jeremias, och då vi i hans trefliga hvardagsrum
fått eld på våra cigarrer och smuttade på de fyllda
punschglasen, började han sålunda sin berättelse:
»Sedan jag erhållit mitt arf och lemnat min plats som
skollärare, reste jag tillbaka till Upsala, efter tio
års frånvaro, för att söka upp gamla akademikamrater,
men de flesta voro som bortblåsta af vinden åt alla
håll och kanter och en ny generation hade uppstått i
den eviga ungdomens stad. -Hos de få, som funnos qvar
af gamla, stammen, hade nya intressen eller ett eget
hem förändrat både deras vanor och tycken. Då jag för
en af dem suckande beklagade mig öfver den olikhet,
jag fann i Upsala nu emot förr, höjde han på axlarna
och sade leende: ’Kära bror, man kan ju inte förblifva
student i all sin tid, men du, som är rik, bör skaffa
dig ett trefligt hem - gift dig, det är mitt råd.’
5 Jag började verkligen fundera derpå och då, ett par
dagar derefter, samme vän, Harald B., inviterade mig
på supé, emot-tog jag med nöje hans inbjudning. ’Gör
nu ditt val i afton’, sade han, ’bland flickorna,
som komma hem till oss-, den som är så rik, som du,
behöfver ej frukta någon korg.’
5Jag klädde mig med mycken omsorg och gjorde min
entré under stark bjertklappning och hade ej mod att
tala med någon af de unga damerna, utan satte mig vid
ett spelbord. ’Det här duger icke’, sade Harald till
mig, då jag tog afsked, ’kom till mig i morgon på en
hvardagsmiddag, så har jag ett förslag att göra.’ Jag
undrade hvad det kunde vara och infann mig på utsatt
tid, då jag af min vän infördes till hans hustru
och svägerska, hvilka båda voro mycket trefliga och
tillmötesgående. Den unga frun var vacker och liflig,
spelade väl piano och sjöng rätt täckt; hennes syster,
ett par år äldre, var mycket intressant, talade med
samma ledighet och sakkännedom i alla ämnen och hade
ett minne, som var förvånande, och jag tror nästan
att hon kunde alla Shakespeares tragedier utantill,,
ur Byrons poemer reciterade hon långa stycken och då
vi talade om Goethe och Schiller, var det på enahanda
sätt. Äfven i de döda språken var hon hemmastadd
och läste till och med filosofi. Hon uttryckte sina
tankar med mycken lätthet och föreföll mig vara ett
både angenämt och lärdt fruntimmer. Under omvexling
af musik och konversation gick dagen mycket fort,
och då Harald om aftonen följde mig hem, frågade
han, hur jag funnit mig. ’Utmärkt väl’, svarade jag,
’din hustru är så innerligt älskvärd, att jag riktigt
af-undas dig.’
»’Ja, henne kan du inte få, men hennes syster Carola
skulle just passa åt dig, som är en studerad man. Det
syntes mer än väl, att hon fann nöje i ditt sällskap,
derför tänk på saken och välkommen hem, då det roar
’dig.’
-Jag helsade ofta på och blef alltid lika välvilligt
emot-tagen, men hade svårt för att fatta ett
afgörande beslut. Om det varit Haralds förtjusande
fru, som varit ogift, skulle jag ej tvekat en minut,
men Carola med all sin lärdom saknade det behag,
som systern ägde i rikt mått.
"’Skall du inte fria snart?’ frågade Harald mig en
dag, ’folk börjar prata så mycket om dina visiter
hemma, så att du snart får bestämma dig.’
.Jag lofvade att med allvar tänka på saken och tyckte,
att jag ej gerna kunde gå dit förr, än jag fattat
mitt beslut,
derför tillbringade jag flera aftnar på Flustret,
hvarest jag af-hörde de unga studenternas sånger,
men saknade Haralds trefliga hem. En vacker dag gick
jag derför med en ny guldring i fickan, allvarsam och
högtidlig, vid visittimman emellan tolf och ett, för
att få mitt öde afgjordt. Salongsdörren var stängd,
men nyckeln satt i till Haralds rum, derför gick
jag dit in, för ätt fråga om damerna voro hemma,
men träffade der helt oväntadt Carola sittande vid
skrif bordet. Hon steg upp och bad mig hjertligt
vara välkommen. Hennes syster och Harald hade rest
hem till hans föräldrar dagen förut, berättade hon,
emedan hans mor insjuknat mycket häftigt. Jag
kastade en blick omkring i rummet, som saknade
den vanliga prydliga ordningen, böcker och papper
lågo på soffan och nästan på hvarje stol var något
uppskräpadt. På skrifbordet stod en kaffebricka med
en till hälften tömd kaffekopp, hvetebullar och en
smörgås. Carola sjelf var sig ej heller lik och hade
mycket negligerat sin toalett, gick med nedkippade
skor, nedbläckade manschetter och fingrar och en om
halsen virad ylleduk, korte-ligen, hon såg tio år
äldre ut än vanligt. Carola ringde och begärde in en
flaska sherry med bakelse; vi drucko och klingade med
hvarandra, som kamrater. Ifrån boklådan hade kommit en
del nya böcker, utländsk litteratur, som vi båda roade
oss med att skära upp och genombläddra, under det vi
utbytte våra tankar om deras värde, hvarvid Carola
uttryckte sig med mycket intresse och en sakkännedom,
som vittnade om stor beläsenhet.
»Efter en timmas tid inkom en piga och frågade
halfhögt, när fröken önskade att middagen skulle
serveras.
»’Det är tids nog, behöfs ej, stör mig nu inte
vidare’, svarade Carola häftigt. Jag tog min hatt och
ville aflägsna mig, men hon tillät det ej. ’Magistern
kan gerna stanna qvar’, sade hon, ’jag är rätt glad,
att ha fått någon att tala med, och vi ha ännu flera
böcker att se igenom.’
»Som jag fann mig road, blef jag qvar. Carola gick
fram och tillbaka på golfvet och talade outtröttligt
i flera timmars tid; emellanåt drack hon ett
glas sherry, troligen i distraktion, ät ibland
en hvetebulle, stundom en bakelse, utan att synas
tänka derpå. Hastigt tycktes hon ha fått en ny idé,
ringde och befallde pigan bära ut kaffebrickan med
den tömda hvetebrödskorgen.
»’Magistern vill väl inte ha en kopp till?’ frågade
hon i förbigående; jag endast skakade på hufvudet
och smålog.
»Då pigan var utgången, tände Carola en vaxstapel,
tog fram en låda cigarrer och frågade: ’Skall det
inte vara en god havanna ofvanpå kaffet och middagen?’
»Frågan gjordes helt allvarsamt, då den lärda damen i
sin distraktion tog för gifvet, att vi intagit en god
måltid, men för mig, som ej, liksom hon, ätit mig mätt
på bullar och bakelse, föreföll den nästan hånande.
»’Nu, min bäste magister, skall jag läsa upp några
kommentarier, som jag skrifvit öfver Hegels filosofi’
- hvarefter hon, utan att afvakta mitt svar, tog fram
sitt manuskript och började läsa.
»Om Hegel kunnat stiga upp ur sin graf och
afhöra henne, tviflar jag på, att han med all
sin djupsinnighet begripit hennes filosofiska
kommentarier. Af artighet beslöt jag att sitta qvar
en liten stund, men föredraget var så sömn-gifvande,
att innan jag visste ordet af, hade jag insomnat och
vaknade ej upp förr, än hon slutat med läsningen och
frågade: ’Nå, herr magister, hvad säger ni härom?’
»’Ypperligt, utmärkt!–––––-men nu får jag taga
afsked.’
»’Vill inte magistern stanna qvar till supén? -
Jag har äfven författat några poemer.’ . .
»Att få hårdsmälta kommentarier öfver Hegel till
middag och poemer öfver sol, måne och stjernor till
supé, det var mera än jag kunde stå ut med, derför
fattade jag min hatt i största hast och med ett:
’tusen tack, bästa fröken, jag har fått mer än
tillräckligt af middagen’, skyndade jag på dörren
och bad himmelen bevara mig ifrån att få en sådan
blåstrumpa till fru.
»För att undvika ett obehagligt sammanträffande
med min vän, Harald B. -åtminstone för det första
- reste jag till Stockholm, der jag lefde ett
toujourt ungkarslif, hade mina spelpartier, besökte
teatrarna, kaféerna och flanerade omkring, som en
äkta dagdrifvare. Men snart nog blef jag mätt på
alltsammans, kände en dödande tomhet och ledsnad
samt bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
