Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
öfverrockar samt syntes hysa ett vildt begär, att
liksom tränga genom märg och ben.
I det lilla rummet näst intill Vilhelm Levalls
atelier, huru annorlunda, huru stilla, huru varmt,
huru ljust - de tjocka mattorna på golfvet, de
glödande kolen i kaminen, och midt framför den mjuka
soffan denna korgvagga med sin rika utstyrsel af
spetsprydda dynor, virkade täcken och fransar!
Livia presiderade i soffan och i hennes knä hvilade
liksom ett bylte, höljdt i en schal, och hvilket
den unga qvinnan helt varsamt lade ner i vaggan,
i det hon sade:
»Du måste ändtligen gå ut i qväll, Vilhelm, det är
nu flera månader, som du knappast varit ur rummen."
"Jag trifs godt", sade Levall, som, sittande i
motsatta soffhörnet, med blida blickar betraktade
hustru och barn. "Du är mig nog, Livia."
"Det der låter visserligen bra», sade hon skämtande,
"men litet omvexling behöfver menniskan. I dag är
det onsdag, och en del svenska artister samla sig ju
här på gatan hos Michel. Dina idéer behöfva friskas
upp en smula, och för min egen del ser jag dig så
oupphörligen, att jag tycker det skulle vara angenämt,
om jag en stund finge sakna dig."
"Nå väl, egna dig då åt saknaden. Jag går, efter
som du nödvändigt vill det ... Hvad får man icke
allt upplefva? ... En hustru, som visar sin man
på dörren..."
De skildes leende och med en nick. Knappast hade
Vilhelm Levall gått hundra steg, innan han mötte
konsthandlaren Gottfrid Milchthal.
"Skarp blåst", sade denne. "Hvarthän?"
"Jag tänker träffa några landsmän
hos Michéls . . . konstnärer . . ."
-
"Jag trifs godt ibland dem, jag har lust att följa
er ... möjligtvis känner jag dem, möjligtvis äro de
mig obekanta ...»
"Nå, en presentation är snart gjord."
De båda männen trädde nu in i en stor sal, der
half-skymningen höll på att jagas bort af gaslågor,
och i ett närgränsande, rikt upplyst rum, som var
afdeladt med ett damastför-hänge, funno de fem unga
män sittande omkring ett rundt bord, på hvilket
ungerska viner gnistrade i kristallglas.
Fyra namn nämnde nu Vilhelm Levall; den femte personen
var honom obekant och presenterade sig sjelf. "Jag
är Edmund Gestrin, till er tjenst ... ni har måhända
någon gäng hört mitt namn? Inte", tillade han med
en viss förvåning, "nå godt, jag är konstnär och jag
har tagit mig friheten att, ehuru obekant med dessa
herrar - han gjorde en böjning på sitt hufvud för de
svenska artisterna - slå1 mig ner vid bordet här. Jag
hörde på talet, att herrarna voro utländingar, jag
är äfvenledes främling här, det är alltid roligt att
göra nya bekantskaper. När man är på resor får man
göra sådana, om man icke vill gå ensam, och dertill
har jag icke någon lust. Jag förstår alltid att hålla
mig framme, der jag tror mig finna godt sällskap och
glada kamrater."
Främlingen, som talade likt en lustigkurre på ett
bekymmer slöst sätt, slog nu cigarraskan från sitt
skjortbröst. På hans vackra händer glänste en ring
med den skarpa blixten af en dyrbar sten, och han
kastade mönstrande blickar på de nyligen anlända och,
finnande dem förmodligen tillhöra det goda sällskap,
han sökte, skrattade han på ett godmodigt och trefligt
sätt samt tömde sitt glas.
Herr Milchthal var såsom konsthandlare en person af
ett visst intresse, och de fyra svenska konstnärerna
sysselsatte sig genast med honom, under det herr
Gestrin nästan uteslutande vände sig till Levall.
"Vi talade just om resor, då ni kom ... Har ni varit
i Spanien? Ack, hvilket vin och hvilka qvinnor!"
Herr Gestrin, som hade mörkt hår och små spelande
ögon, lät dessa nu fara upp mot taket, under det
han tömde sitt glas. "Jag bor på Kaufingergatan, ni
skall titta in till mig, ni skall se min ’badande
zigenerska’. A propos, då jag var i trakten af
Sevilla, såg jag henne första gången. En täck unge
med glödande ögon. Hvad äro våra qvinnor? Is! Och
söderns? Sol! Behagar ni tå,g£&papelitos? En vacker
spaniorska lärde mig att röka dem, och sedan har jag
förlorat smak för starka cigarrer."
I detta ögonblick darrade förhänget. En person,
hvilken inkommit från motsatta sidan af byggnaden,
tog plats på en liten rörsoffa samt lutade sig med
en trött rörelse tillbaka; De Mara ljuslågorna
föllo öfver Ludvig Schreibers mörka ansigte och
med ett uttryck af en tungsint tankfullhet lät
han uppassaren servera sig. Plötsligt rörde han
sitt hufvud hastigt och liksom lyssnande. Det var
Milchthal, som talade. Schreiber reste sig hastigt,
och, förande förhänget litet åt sidan, fick han en
öfverblick af de utanför samlade artisterna, hvilka
jämte konsthandlaren voro grupperade kring bordet.
Schreiber satte sig åter; han var synbarligen
obehagligt berörd och, stödjande hufvudet mot handen,
lyssnade han måhända till hälften på samtalet, under
det hån mumlade: "Han är lik spindeln, som spinner
sina nät omkring flugor."
"När jag tänker på Sevilla" - det var åter igen herr
Gestrin som talade - "kommer jag ihåg en fotvandring,
jag gjorde der i trakten ... jag minnes den särskildt,
ty den var förknippad med ett litet äfventyr. Jag
hade just kommit till El Sorcico, en liten by, som
ligger vid Guadalquivirs vattenspegel, och uttröttad,
som jag var, såg jag med nöje boningshus . . . jag
skulle väl finna något tak, tänkte jag, der jag kunde
få hvila ut och mot kontant ersättning få förse mig
med en portion kokt ris och, om lyckan vore god, icke
så starkt pepprad, att skinnet flåddes mig ur munnen.
"Jag gick fram till första bästa hus, och det var
redan så mörkt, att jag icke kunde skilja, huruvida
qvinnan, som satt ute på förstugutrappan, var en
Venus eller en Medusa. På mina frågor fick jag ett
gästvänligt svar, och då jag nu följde henne, kom jag
i ett stort rum, som jag snart fann tjenade till både
kök, matsal och sängkammare. Qvinnan hade en liten
figur och var väl vuxen, hon var kanske icke helt och
hållet en Venus, men icke en Medusa heller; hennes
fylliga läppar öppnade sig till ett leende, och som
grytan puttrade på elden, dröjde det icke länge, innan
en rykande anrättning stod på bordet framför mig.
"På väggen öfver sängen hängde en mandolm, och jag
frågade min täcka värdinna, om hon ville spela på den.
"Hon hämtade ner instrumentet utan något prut och,
sättande sig på en låg pall, började hon till
ackompanjemanget sjunga en egendomlig, munter
melodi. Detta var en måltid med taffelmusik,
hvilket jag sade henne, och hon hörde skrattande
på mig. Sången och musiken kommo något att röra på
sig borta i sängen, och snart döko två svarthåriga
barnhufvuden fram ur kuddarna. Dessa hufvuden följdes
af ett par halfnakna kroppar och på ögonblicket
derefter gjorde dessa lustiga skutt från sängen och,
rusande fram till modern, hängde sig vid hennes
klädning.
"Den sjungande qvinnan och de lekande barnen . . . det
var en täck grupp. Min måltid var slutad och jag
kunde icke motstå begäret, att taga fram ritstift
och papper, och utkastet var efter några minuter
fulländadt."
Herr Gestrin hämtade efter andan och läppjade på
sitt vin. Han tyckte synbarligen om att tala och
såg sig omkring, kanske för att utröna, hvad intryck
han gjorde.
«Den sjungande qvinnan och de lekande barnen blefvo
sedan en tafla, för hvilken jag i Dresden vann ett
pris . . .låt mig se, det är fyra år sedan. Ni minnes
kanhända?"
"Han ljuger som en gascognare", mumlade Schreiber
för sig sjelf. "För fyra år sedan, jag var då der."
Herr Milchthal, som konstkännare, ansåg sig kanhända
böra hafva reda på allt, hvad som rörde konsten;
hans hufvud, på hvilket det gråsprängda håret var
kortklippt, nickade gång efter annan, och han mumlade:
"Eiktigt, jag tror mig komma ihåg det. Herr Gestrin,
vid tillfälle tittar jag upp till er."
"Välkommen, jag bor Neuhausergatan nummer 24."
"Jag tyckte, att ni sade Kaufingergatan", sade Levall,
som möjligtvis ansåg sig hafva hört orätt.
"Kiktigt, riktigt", sade herr Gestrin med ett
litet lätt skratt. "Jag nämnde derför till herr
Milchthal gatan, der jag slagit upp min atelier,
ty jag förmodar, att det är der ni ämnar
mig".
Sv. Familj-Journ, 1878.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
