Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
"Ja visst, ja,» sade herr Milchthal.
»Men det var sannt. . . hvar slutade jag? Jo, jag
höll på att teckna, och just som jag slutat den
intagande gruppen, rycktes dörren upp och en man
instörtade, svept i lång, vid kappa.» Herr Gestrin,
som hade lifliga åtbörder under det han talade, drog
upp kragen på sin rock och slog skörten omkring sig
för att bättre imitera den person, hvilken på ett så
störande sätt hade inträngt.
»’Du lockar männer in till dig, då du tror jag är
borta’, ropade karlen, ’du följer din gamla vana,
ser jag’ . . . derpå rusade han fram till mig.
»’Ni har spisat här, herre’, skrek han, ’och ni har
nog också betingat er nattlogis.’
»Yid dessa ord grep han mig i armen, under det qvinnan
och barnen gåfvo till höga rop.»
Herr Gestrin lade sin hand på Vilhelm Levalls arm,
medan han fortfor: »Och så, innan jag visste ordet af,
var jag utom dörren, der, oaktadt alla mina protester,
jag blef förd till närmaste gård. ’Jag borde
egentligen skjuta ner eller åtminstone genomprygla
er’, sade han och skakade mig med en jättekraft,
som jag icke kunde frigöra mig ifrån. ’Sök gästfrihet
hvar ni vill, men kom aldrig inom mina dörrar.’
»Jag var nu fri och dröjde icke, innan jag sökte
gästfrihet på annat håll, då jag lyckligtvis träffade
en åldrig qvinna, som såg ut som en hexa, och en
gammal man, hvilken satt förlamad i en stol.»
Herr Gestrin tömde nu sitt glas och kastade bort
sin cigarrett med en godmodig min, och då herr
Milchthal beredde sig att gå, sade han skrattande:
»Ja, hvad får man icke allt upplefva! . . . Jag kan
gerna säga, att lifvet är sammansatt af små äfventyr
. . . bara man slipper helskinnad ifrån vissa affärer,
så är det bra. När jag kommer i tagen att berätta,
är det icke någon hej d på mig. Men ni går nu, herr
Milchthal . . . åh, ni är väl så artig och skänker
mig ert kort. Med er tillåtelse hafva vi samma väg.»
»Det skall blifva mig ett särdeles nöje.»
Herr Milchthal och Gestrin följdes nu åt.
I det ögonblick, de gingo ut på gatan, lyfte Ludvig
Schreiber upp det förhänge, som skilde honom från det
lilla sällskapet. Öfver för detta artistens ansigte
låg ett leende, då han sade:
»Huruvida den der herrn varit i Spanien, må jag låta
vara osagdt, men så mycket är säkert, att för fyra
år sedan en herr Edmund Gestrin icke vann något pris
i Dresden.»
De unga konstnärerna skrattade. »Ja, i alla fall,
han berättade rätt bra», sade Levall, »och om han
icke höll sig så noga till sanningen . . . .»
»Han var en storljugare, det är det minsta jag vågar
påstå. Jag törs nästan svära på, att han hade sin hand
nere i er rockficka, herr Levall . . . jag gratulerar
herrarna, om ni hafva edra näsdukar qvar.»
I detta ögonblick öppnades förstugudörren och herr
Milchthal inträdde. »Jag tror den der Gestrin blef
förryckt», sade han. »Just som jag trädde ut på gatan,
kom jag ihåg, att jag glömt min käpp här inne och
skulle vända om, då han sade: ’någon ropar mitt
namn’, hvarvid han knuffade nästan omkull mig och
sprang gatan framåt, som en besatt. Så, är ni här,
Schreiber? Herr Milchthal gjorde en liten helsande
rörelse. Ja, godnatt nu, mina herrar l Hvad lider
tiden? För tusan, mitt ur, hvad skall det betyda?»
»Det är kanske så godt ni tittar efter er börs
också, herr Milchthal», sade Schreiber med ett litet
leende. »Herr Gestrin var kanske en skälm, som roat
sig med att hjelpa er bära edra tillhörigheter.»
»Min börs och mitt ur? Borta! Putz
weg! Bandit! Polis!» »Jag delar ert öde, men
lyckligtvis bara ett par thaler», sade Levall.
»Jag skall skicka polisen på honom», skrek herr
Milchthal ursinnig.
»Det kan ni lugnt göra, ni vet ju hans adress»,
sade Schreiber, som nu skrattade gladt och nästan
hjertligt.
»Jag blir en ruinerad man. En ruinerad man!» Gäster
samlade sig i skockar omkring herr Milchthal, hvilken
skrek och
väsnades, att han just råkat ut i ett snyggt sällskap
och att han undrade storligen, hvad det vore för
personer, som besökte Michel. Härvid uppträdde värden
och undanbad sig alla förolämpande utlåtelser. Och
medan herr Milchthal allt fortfarande ordade om polis
och gästerna talade än hit och än dit, skildes man
åt. »Vi träffa industririddare litet hvarstans», sade
Ludvig Schreiber, i det han följde Vilhelm Levall
gatan framåt. »Den ene fattiga satan stjäl i smyg
vår börs, den andre tar mot kontanter helt öppet vårt
arbete eller våra uppfinningar, ockrar på vår flit,
och då arbetaren kanske mången gång trälar i nöd,
bygger den andre palatser. Den ene kommer inom lås
och bom, den andre blir ärad, men de förbannelser, som
sväfva kring denne siste från de nödställdas läppar,
det är en osynlig kedja, min vän, som en gång kanske
skall väga lika i vågskålen med tjufvens blackjern.»
4.
ZElszonomislsia toerätoiliigar ocli Irusllga
sträfvanden.
»Så, ni tycker, att jag betalade för litet för er
sista tafla», sade herr Milchthal, som slagit sig
ner i Vilhelm Levalls atelier.
»Jag skulle gerna skänka er mina målningar, om jag
icke behöfde förtjena», svarade Levall vårdslöst.
»Aj, aj! Jag förstår mycket väl. Schreiber satte
pris på arbetet, sedan han visste det var såldt.»
Milchthal skrattade. »Ja, det är honom så likt, jag
känner honom i grund och botten! Men bjud honom till
exempel den här lilla bilden och han ...»
»Nej, se inte på den! Den har fallit ur min portfölj
... ett förstlingsarbete . . . Lägg bort den för
all del!»
»Har Schreiber sett den?» sade Milchthal i det han
granskade den lilla täflan med dess något suddiga
färger och matta kolorit.
»Ja visst; han har skrattande kastat bort den. Nå,
det var efter förtjenst.»
»I händelse ni skulle velat skänka honom denna bild,
hade han nog böjt sig ner för att taga upp den. Icke
är den alldeles utan värde. Jag hör ej till dem, som
bjuda mera än hvad ett arbete verkligen är vardt, ej
heller till dem, som baktala någon. Men i alla fall,
må vara det Schreiber kastat bort denna bild, jag
betalar för den femtio, nej, fyrtio ... är ni nöjd?»
Det såg nästan ut, som om Vilhelm Levall icke ansåg
sig hafva hört rätt. »Men, min bäste herr Milchthal,
jag vet sannerligen inte om jag kan tillåta ...»
»Var ni mans lugn. Jag säger icke mer, än hvad jag
står vid.» Herr Milchthals nästan alltid leende
ansigte liksom sam i ett haf af ljus. »Fyrtio. Se
här! Nej, jag är icke den, som ej ger någon, hvad
honom med rätta tillkommer, och jag vill uppriktigt
säga, att jag tycker rätt bra om det arbete, ni
har under händer, samt icke är obenägen att köpa
det. Men ett menskligt pris får ni hålla. Vi komma
naturligtvis att närmare bestämma oss. Jag är för
resten icke den, som knusslar. Ni är en gift man,
har hvarjehanda utgifter, det är klart ... Åh ja,
ett litet förskott kan jag alltid lemna, om ni blir i
knipan. Ni kan stöta på mig, om så skulle behöfyas;
för resten är det obehöfligt, att ni skrifver någon
på näsan våra affärer ...»
Herr Milchthals milda ansigte fortfor att småle
och han aflägsnade sig med minen af en välgörare,
som icke vill hafva någon tack.
De nyss bekomna penningarna för den lilla täflan
voro för Levall särdeles välkomna. Att vara gift karl
medförde hvarjehanda utgifter, som herr Milchthal hade
sagt, och det var icke utan, att den unge konstnären
kände ett och annat bekymmer, som kom liksom strö vis,
utan att någonsin skocka sig, men de voro störande
ändå. Dock, med friskt mod och dubbel flit skulle det
nog gå! Det leende hoppet lekte omkring konstnären
och drömmar om framtida ära hägrade i rosenskimmer.
"Du of veranstr anger dig, Vilhelm», sade Livia
ibland och kysste hans bleka panna, »tag någon hvila,
älskade!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
