Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
»Icke af betydenhet... Jag har hostat så ett par
år. Men ni ser, min själ, icke heller för kry ut,
Levall. Hvad går åt er?»
»Jag har mycket att tänka . . .»
»Nå ja, hvem har inte det? Tankarna behöfva väl derför
inte gräfva hålor under ögonen.»
»Sådana kunna de vara», svarade Levall med ett leende.
»Nå, det är sannt! Tankarna äro vår största fröjd och
vår största plåga. Jag har många gånger funderat på,
att om man kunde komma så långt att icke tänka alls,
så hade man vunnit den högsta lefnadsfilosofien.»
»En återgång från menniska till djur ... Ni är tvärt
emot den Darwinska åsigten, Schreiber.»
»Jag har alltid varit som ’kärringen mot strömmen’.»
»Det tror jag, det har jag tusen gånger funnit!»
Schreiber skrattade. »De förhållanden», sade han,
»som möta oss i lifvet, skapa vårt lynne. Jag har
kanske råkat i förhållanden, som ägt mera törnen än
rosor . . . men utan rosor voro de dock icke.»
Det var första gången, Schreiber häntydde på det
förgångna och han fortfor: »Törnena hafva kanske
gjort mig litet skroflig.»
»Inte så litet, ändå», sade Livia, som inträdde i
det de sista orden vexlades. »Ni måste söka till att
mjuka upp er litet.»
»Jag försöker hvar dag, men det går inte.»
»Jag vet bestämdt, hvad som skulle göra en trefligare
menniska af er. Ni går för mycket sysslolös.»
»Det är så angenämt.»
»Låt vara, att ni finner behag i att lägga händerna
i kors, men någon sann tillfredsställelse kan ni
icke känna.»
»Nonsens!»
»Man är skapad för att göra nytta.»
»Hvad den unga frun tror sig vara nyttig och
oumbärlig!»
Livia rodnade. »Det är hon visst», sade Levall
och såg på sin hustrus små fingrar, söm höllo i
strumpstickorna, »fru Langhals, vår värdinna, börjar
finna henne ytterst duglig.»
»Nej», afbröt Livia, »ni få icke skämta, jag menar
så väl och jag kan ju få prata litet, för att söka
åvägabringa ett omvändelseverk; men för att komma från
er lättja, herr Schreiber, jag tror ni är alldeles
för mycket ute i muntra sällskaper.»
»Det är så angenämt.»
»Herr Schreiber, jag vill säga er en sak, efter som
ni tycker om sällskap . . . inte för att vårt kan
räknas till de der muntra sällskaperna, som jag nyss
nämnde, men efter ni synes trifvas här ... så ... ja,
Yilhelms atelier är stor . . . skulle ni inte vilja
slå er ner inne hos honom och sätta upp ert staffli
samt börja att måla? Den ena flitiga menniskan drager
den andra med sig ... exemplet smittar.»
»De goda exemplen hafva icke någon makt öfver mig.»
Livia, som talat lifligt, med utbrottet af sitt goda
hjerta, såg helt bekymrad ut. »Jag har hört mer
än en säga, att ni varit på väg att blifva en god
konstnär. Än är det icke för sent, om ni sjelf skulle
vilja . . . tänk, hvilken tillfredsställelse för er,
om ni . . .»
»Tala aldrig härom, fru Levall», sade Schreiber, som
började vandra af och an öfver golfvet. »Jag förstår
er goda mening och tackar er, men det finnes två ord,
som passa för mig i allt, och de heta: för sent. Nej,
nej, af bryt mig icke, tror ni ej, jag känner mig
sjelf! Har jag ej tusen gånger sagt: jag vill åter
börja ett verksamt lif, ett lif, som jag en gång
älskat, och ändå så ... låt oss tala om något annat,
jag ber.»
»Men ni skall titta hit ibland, herr Schreiber»,
sade Livia och räckte honom sin hand, »ni är en sann
vän till oss ... tror ni icke jag vet det?»
»Man skall icke vara för säker på något. Den vän,
som huldast småler, sviker kanske först.» f
»Bevara mig väl, herr Schreiber, inbilla er icke,
att ni ser huld ut!» sade Livia skämtande.
Efter denna stund begagnade han sig emellertid
af uppmaningen, att ofta titta in till det unga
paret. De följdes då stundom åt på promenader i den
engelska parken eller på längre Utflygter såsom till
Nymphenburg, beundrade tillsammans fontänerna med sina
höga vattenstrålar eller det vackra växthuset med sina
brasilianska plantor. Det var ett sommarlif af lycklig
frid, och Vilhelm Levalls bleka ansigte hade fått en
friskare färg och ett bekymmerslösare uttryck. Dagarna
voro längre och ljusare, han arbetade nästan
det dubbla. Sedan han gjort sig qvitt täflan till
Milchthal och betäckt sin skuld, hade han aktat sig
för att inlåta sig i affärer, vid hvilka han skulle
komma allt för mycket till korta.
Den höst, som följde, var regnig och full af dimmor,
och en dag uteblef Schreiber då från sina vanliga
besök.
»Hvad i all verlden har det blifvit af honom?» sade
Livia. »Det är nu fjorton dagar sedan han var här.» ,
»Ja, du har rätt. Jag har verkligen lust att titta
till honom.»
Levall hade aldrig sökt Schreiber i hans bostad;
efter något sökande ansåg han sig ändtligen hafva
funnit reda på densamma. Det var ett litet rum, i
hvilket han inträdde, och beläget fyra trappor upp,
ett mörkt och dystert rum med utsigt åt ett tak. Den
unge konstnären hade kastat en snabb blick omkring
sig och då han fann Schreiber liggande utsträckt
på en soffa, såg han, att han gått rätt och med ett
småleende sade han: »Nå, gamle kamrat, huru är det?»
Schreiber hade hastigt, till hälften rest sig;
vid sidan om honom låg en målning, den han skyndade
att dölja.
»Ni här, det var oväntadt... det är sällan någon
söker mig.»
»Jag har tänkt på er ett par gånger, och då min hustru
i dag frågade efter er ...»
»Jag har inte varit utom dörren, sedan jag var hos er
sist. Jag är frisk och kry, utom en fördömd mattighet,
som jag icke känner till oftare, än då jag rör på mig;
jag orkar knappast gå öfver golfvet.»
»Hör på en, sak», återtog Levall, som betraktade hans
mer än vanligt dystra och grubblande utseende. »Om
ni lägger er inne så här, omkommer ni snart. Hvad
tusan skall det betyda! Easka nu på er och gå ner för
trapporna, så taga vi en vagn ... ni skall följa med
mig hem. Min hustru bjuder på ett godt glas vin och
några bitar hjortstek.»
»Jag är inte den, som brukar rata ett godt mål», sade
Schreiber leende, »men jag har ej någon matlust och i
det hela har jag varit rätt nöjd härmed; i ensamheten
är det bäst ju färre behof man har.»
»Men jag har gjort ett utkast, som jag gerna ville
visa er ... kompositionen till en ny tafla och jag
är nyfiken höra ert omdömme.»
»Ja, då, ja! Jag skall verkligen se till! Nå, ni
märker nu sjelf, huru rasande svårt jag har att röra
mig. Så der, ja!. . . Nej, låt bli det der!»
»Det är bestämdt en målning af er», sade Levall,
icke utan en viss nyfikenhet.
»Det har ni rätt i. Inbilla er för all del inte,
att jag börjat på igen . . .. detta är ett gammalt
arbete... halffärdigt... jag har aldrig visat det
för någon, men er ... nå ja, se!»
Det var en ung flicka, som skälmskt lutade sig
framåt, liksom lyssnade hon eller väntade hon någon;
i bakgrunden syntes ett dimhöljdt landskap, öfver
hvilket solstrålarna sparsamt silade fram, medan öfver
flickan hela dess strålkraft samlat sig. Täflan var
halft skisserad och med stora tomrum på duken, men
ägde starka färgbrytningar, som voro af en liflig
effekt.
»Jag skulle önska», sade Levall, »att jag kunde blanda
mina färger som ni...»
»Jag har ett par gånger sagt till er», sade Schreiber
af-brytande och med ett leende, »jag har ett par
gånger sagt, att ni målar bra och ni vill återgälda
denna min artighet. Åhja, kanske jag icke var utan en
viss fallenhet, men den blåste hastigt och lustigt
bort . . . Det var liksom en orkan hade öfverfarit
de förhoppningar, jag byggde på denna fallenhet,
och lemnade icke ens så mycket som några spillror
qvar. Jag var liksom ni en dum sate, som trodde alla
menniskor om godt och just för denna likhets skull
i våra sinnelag har jag fallit på den iden, för att
stundom varna er att inte tro hvart honung-sött ord,
man ställer till er.»
»Nå, jag har också tagit mitt förnuft till fånga,
jag börjar på att bli ett mönster ...»
»Ja, jag för min del var måhända icke något mönster»,
sade Schreiber alltjemnt leende, »hvarken i sparsamhet
eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
