Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
»Ett rastlöst sträfvande, det är min hvila . . . blott
fliten kan föra konstnären mot ett mål, som dock
alltid står oupp-hinneligt»
Det var med en half suck han sade dessa ord 5 men
Livia höll den lilla dottern fram emot honom och
i hennes namn befallde hon honom, att vara aktsam
om sig. Det låg en mild glädtighet öfver den unga
hustrun, och Levall lockades från sina fantasier till
en verklighet, hvilken kom liksom en frisk fläkt och
blåste bort det halfva vemod, som låg under hans
sträfvande och som gömde sig under hans glänsande
förhoppningar.
Ja, att Livia icke skulle sakna något, derpå utgingo
alla den äkta mannens tankar. Han fann upp små
öfverraskningar och tillställningar samt aktade
icke så noga på de tomrum, som härvid uppstodo i
hans tillgångar.
»Du skämmer bort mig", sade hon ofta, »jag är
sannerligen icke så mycket värd! Se på fru Langhals,
vår värdinna, hon anser mig som den största odåga,
hvilken går i ett par skor.»
Och Vilhelm Levall skrattade: »Om du vore som hon,
hade du väl redan dränkt mig i ett ämbar vatten»,
sade han. »Hon är enka, och jag hyser mina misstankar,
att salig herr Langhals vådligen omkommit.»
Men fru Langhals gick bekymmerslöst sin bana fram,
i det hon med en halft medömkande blick betraktade
den unga frun, som ett par gånger varit nog förmäten,
att undanbedja sig detta sköljande af sina golf och
detta eviga dampiskande af möbler. Fru Langhals
tyckte bokstafligen om att lefva i tvärdrag och
dammoln. Tidigt om morgnarna, dag ut och dag in,
kunde man höra hennes trätofflor klappra i trapporna
och så polerade hon handtagen till sina lås, drog ut
möbler på förstugan för att borsta dem, strök polityr
på betsningen, sköljde sina golf, lagade mat, skurade
kokpannor och polerade fönsterrutorna. Alla dagar i
samma outtröttliga ifver, för att på eftermiddagen
helt »gemiithlich» slå sig ner i sitt förmak, för
att lugnt njuta af sin renlighet, sin stickstrumpa
och sitt kaffe.
Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig
qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla
sig-, hon var visst icke något undantag från andra
utmärkta tyska borgareqvinnor och hon smålog helt
huldt, då hon en dag fick sätta en strumpstickning
emellan Livias händer. Det var också ett par sockar
till Anne-Charlotte, de första sockar, som det späda
barnet skulle bära, och snart visade Livia icke utan
stolthet för sin man flickans himmelsblåa fötter med
nedhängande hvita tofsar. Och Vilhelm Levall kysste
den unga modern och, oaktadt fru Langhals något
protesterade, fann henne vara den förträffligaste
lilla hustru i verlden.
»Hon kan bli», sade fru Langhals, som räknade sig till
förtjenst det handarbete, hvilket Livia fullbordat. Då
den värda matronan endast gillade stickning, s*om
något verkligt dugligt, så blef hon helt belåten,
när dessa sockar följdes af ett par rosenröda, och
den aktningsvärda damen nickade och sade, att hon
tyckte det Livia verkligen började arta sig.
Det fanns hemtrefnad midt i artistlifvet, och Vilhelm
Levall kände sitt hjerta liksom värmdt af allt detta
sysslande omkring honom-, en stilla frid midt i
inspirationen; en tillfredsställelse midt i detta
missmod, som stundom grep den unge konstnären. Det
värmde hans hjerta att veta, huru man i alla skiften
litade på honom, då han knappast vågade lita på sig
sjelf, då han städse åtrådde detta oupphinneliga,
som han drömde om, men som han icke ansåg sig kunna
förverkliga, denna åtrå i hans själ, hvilken stundom
fyllde honom med ångest, stundom med en ohejdad
hänryckning.
»M går framåt», sade Schreiber ett par gånger,
då han under vinterns lopp tittade in till Levall,
»för den här täflan skall ni icke få så ringa mynt.»
Levall skakade sitt hufvud; han fick icke öfver sina
läppar, det han måst taga upp i förskott betalningen
för densamma af herr Milchthal och att han härigenom
ansett sig hafva stått i förbindelse, hvarför han
till ringare än halfva värdet såldt sitt arbete.
En gång kom han att nämna, att Milchthal köpt den
obetydliga skissen, hvilken f. d. artisten sagt honom
vore så godt att kasta bort. Schreiber gjorde stora
ögon, derpå skrattade han högt.
»Var säker, att den karlen icke gjorde det, utan för
att vinna det dubbla! Nej, missförstå mig icke! Jag
vidblifver, att er skiss icke var värd så mycket som
så» - herr Schreiber höjde på axlarna och strök flata
händerna öfver hvarandra. »Det var således icke på
denna vinst, han tänkte, utan derpå, att han på ett
eller annat sätt för billigt pris ville komma åt den
tafla, ni nu har under arbete, derpå kan ni vara så
säker, som två gånger två är fyra.»
Det var icke utan, att Levall på sista tiden sjelf
haft en aflägsen tanke ditåt, men han hade visat den
bort och kallat sig sjelf »fördömdt misstrogen». Han
stötte nu icke denna tanke ifrån sig och han kunde
knappast låta bli att småle öfver den grop, han
fallit uti. Den misstro, Schreiber i förutgående
samtal väckt hos honom mot Milchthal, hade denne
vetat att till stor del taga bort ur hans sinne,
’just genom att tillhandla sig den tafla, Levall
sjelf förkastat och knappast ens velat afyttra. Sedan,
genom derpå följande ständiga förskotteringar, hade
konsthandlaren fått honom sjelf att till underpris
erbjuda detta arbete, som ännu ej var fullbordadt,
men på hvilket han lemnat qvitto, att det var betaldt.
»Nej, stå bara på er, Levall, jag känner hvad den
karlen går för!»
»Aj, Schreiber, jag kan inte tiga längre, ni må gerna
kalla mig dumhufvud, jag förtjenar inte bättre!»
Och nu berättade Levall, huru han så småningom
fattat förtroende för Milchthal och huru handeln
hade aflupit.
»O, Merkurius, tjufvars och köpmäns gud! Jag vill inte
veta af er mera», brummade Schreiber lik en björn,
i det han gick fram och tillbaka öfver golfvet. »Jag
har velat er väl, efter detta får ni sköta er
sjelf. Donnerwetter! Att vara blygsam är visst bra,
men ni kan väl förstå, det ni måste ha något värde
åtminstone, då en konsthandlare kommer till er. Ni har
ju aldrig behöft bjuda ut något sjelf? Nå, kan ni inte
då begripa, att man tror godt om er? Milchthal är för
resten en sådan, som söker umgänge och bekantskaper
med artister, för att desto lättare lura dem. Jag
gitter inte att veta af er mera!»
Och Schreiber fattade i vredesmod sin hatt för
att aflägsna sig, men Levall tog den ifrån honom
igen. »Ni får inte gå! Hvad är det för konster? Kom
in och spraka en stund med min hustru.»
»Att låta så der draga sig vid näsan! Ni har större
benägenhet att tro bedragare än hederligt folk,
det är ju inte sundt förnuft i det der», fortfor
Schreiber att orda, under det han lät sig föras
tillbaka igen. »Ni har en benägenhet att göra
dårskaper, som är oförlåtlig och som skall störta
er i förderfvet. Lita på mina ord, jag föddes inte
i går och vet nog hvad jag säger.»
Snart satt Schreiber i förmaket bredvid Livia, men
hans goda lynne hade dock icke kommit tillbaka.
»Jag begriper inte hvad som kommit åt er», sade Livia
och höll fram mot honom sin flicka, som sträckte
armarna mot honom och drog honom i skägget, hvarvid
han fattade i hennes små händer med en aktsamhet,
som hade de varit af glas.
»Jag är smått förargad på mig sjelf», sade
han, »derför att jag ibland lägger mig i andras
affärer. Hvad röra de mig? Platt intet. För mig må
verlden gerna vända sig upp och ner och menniskorna
gå på hufvudet.»
Livia skrattade och han gaf henne en halft medlidsam
blick, ungefärligen som man ibland betraktar hjelplösa
barn, hvarvid han nickade mot henne och menade,
»att det är bra, så länge det går».
»Ni talar i gåtor, Schreiber», inföll Livia, »men ni
får vara så tråkig och gåtfull ni vill, jag tycker
ändå om er.»
Nu var det Schreibers tur att skratta och han gjorde
detta på ett godmodigt, behagligt sätt och hans goda
lynne syntes vara återvunnet.
5. ströd.dLa Jbllxler och nya planer.
»Ni får göra något vid er hosta, Schreiber», sade
Levall en dag på vårsidan, då de sutto och sprakade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
