Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Så vill jag hafva det." Frihandsteckning af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men på sidan om promenadvägen sträckte sig ängen
skugglös så långt ögat nådde; de kunde se hela
slåtterraden utsatt för dagens tunga och hetta.
^Stackars folk, som måste arbeta i den här värmen!»
utbrast deltagande den stora ängens ägarinna.
"Jag tror icke det hunnit så långt i civilisation, att
det anser arbetet för ett ondt; men bättre skulle det
visserligen vara, om arbetet vore jämnare fördeladt.
»Hvad menar magistern?»
»Hvarför skulle icke äfven bildade - för att icke
tala om sä lättade bildade - kunna lägga hand
vid kroppsarbetet, i stället för att det nästan
uteslutande lägges på den fattiga befolkningen? Min
öfvertygelse är, att vi äro skapade till
kroppsarbetare allesamman i mer eller mindre grad och
att till ett sundt lif hör utveckling och användande
af både själs- och kroppskrafter. Det är naturligt,
att ju mer menniskan lefver i öfverensstämmelse med
naturen, desto bättre!»
»M anser således, att alla menniskor, utan afseende på
deras olika samhällsställning, skulle från barndommen
vänjas vid att arbeta som . . . simpelt folk?»
»Så vill jag hafva det! Tro mig, det skulle i
hög grad bidraga både till själens och kroppens
hälsa. Den, hvilkens na-turgåfvor berättiga
honom att hufvudsakligen egna sig åt arbete på
det intellektuella området, bör det, men icke med
Jielt och hållet åsidosättande af kroppsarbete. En
professor kan ju till exempel såga sin ved eller
åtminstone hjelpa till dermed. Den deremot, som Gud
skapat till kroppsarbetare i ordets vanliga mening,
den, som icke äger någon större andlig begåfning,
bör icke gifva sig in på de lärda studiernas fält,
men derför icke försumma, att till en viss grad odla
sin själ, äfven han. Ingen kan vara större vän af
allmän-bildningen än jag, men Maning är icke detsamma
som lexläsning, som inlärande och inpluggande i minnet
af vissa skolböcker och pensa ... Vår tid begår ett
stort fel i afseende på ungdommens uppfostran.»
»Hur var det, läste magistern icke någon tid vid en
elementarskola för flickor?»
»Jo, men jag slutade efter att hafva läst ett par
terminer. Jag stod icke ut med att se dem.»
»Hvilka, flickorna?»
»Ja visst.»
»Nu förstår jag alldeles icke magisterns mening. De
voro väl icke så älskvärda heller?»
»Älskvärda! .... Långt derifrån! Det har alltid
förefallit mig, som om hvarje qvinna af naturen
varit utrustad med ett visst behag, liksom fjäriln
med guldstoft på vingarna; men liksom dessa förlora
sin glans, om man klämmer dem mellan fingrarna,
så syntes mig, att de stackars unga flickorna, jag
vill icke säga alla, men de flesta, för hvarje termin
miste allt mer och mer af det der medfödda behaget,
gratien - med ett ord guldstoftet, det fina, mot solen
glänsande. De blefvo hvarandra nästan alldeles lika -
jag tror jag vågar säga ohyggligt lika: retliga till
lynnet, sträfva till talet, karlaktiga till uppsynen,
grå till färgen, och deras sätt fick en frimodig-het,
som nästan gränsade till djerf het. För mig blef det
mer än tydligt, att flertalet af dem af den gode Guden
visst icke skapats för att förlägga sin verksamhet
utom den husliga hvar-daglighetens krets. De förtogo
sig, de föreföllo oftast öfver-ansträngda. Jag är viss
om, att de icke kunde smälta hälften af hvad de fingo
i sig, hur omständligt det än sönderplockades. Min
öfvertygelse är, att om slägtet skall hålla på på
det viset - det vill säga: läsa, for att inom den
oeh den tiden hunna få betyg på, att man fått i sig
så och så myeJcet - ådrager det sig ovilkorligen
kronisk katarr för hela lifstiden, bildligt taladt
förstås. Yår intellektuella uppfostran kan omöjligt
vara undangjord på några timmar eller några år - den
bör ske successivt, småningom; men jag är så godt som
viss om, att flertalet af qvinnor anser den afslutad,
då de fått betyg på, att de gått igenom det eller
det läroverket.»
»Magistern är bestämdt ensidig, så mycket kan jag
förstå.»
»Mycket möjligt. Jag framställer icke heller mina
åsigter som ofelbara. Det finns utan tvifvel en
och annan flicka, som kan sträfva sig igenom både
elementar- och högskola, utan att
duka under för katarren, men huruvida hon kan göra
det utan att förlora guldstoftet, utan att blifva
sträf till sitt sätt och oqvinlig till sitt väsende,
vill jag lemna derhän.»
»Apropos lärda qvinnor, prostens här nere i byn hafva
nyss fått sin nya guvernant. Har ni råkat henne?»
»Åhja, ett par gånger.»
»Nå, hvad sägs om henne?»
»Hon förefaller mig, som bure hon ett ’non sine’ på
hvilken sida man än ser henne. Hon skall ju vara en
mycket förträfflig lärarinna, säges det, och så, jag
ber om förlåtelse, att jag talar om något så simpelt,
så lär hon stoppa sina strumpor sjelf, hvilket höjer
henne i mina ögon nästan obeskrifligt.»
»Ser man på bara! Kanske ...»
Magistern lade icke märke till antydningen.
»Jag var för någon tid sedan på besök i ett presthus
på landet», sade han. »Prostinnan, en genomfin och
ganska intelligent gumma, hade lärt bägge sina söner
att ’laga om sig’, ty, sade han, i vår upplysta tid
finns snart icke mer något qvinfolk, som vill eller
kan göra det ... Sönerna voro gra-duerade bägge...»
»Det var för tokigt! Fanns der inga döttrar
i huset?»
»I huset funnos de icke. Den ena hade ^lats på kontor
-någonstädes, den andra läste visst på graden. Åt
dem ’lagade’ prostinnan. Jag tror nästan sönerna
hjelpte henne.»
»Nå, men jag återkommer till prostens guvernant. Hur
tycker ni hon ser ut? Jag har ännu icke sett henne.»
»Ja, hvad skall jag säga! Det är något midt emellan
forntidens sköldmö och nutidens pekpinnar . . . Ser
hon en vacker fjäril, lyfter hon genast insektnålen,
för att genomstinga honom för sina samlingar, finner
hon en blomma, plockar hon sönder henne, och sticker
solen henne på hjessan, slår hon upp parasollen
och håller en föreläsning öfver till exempel
spektralana-lysen. Hon är ett utmärkt fruntimmer;
jag tror till och med, att hon skrifver vers, dock
ej till följd af anlag eller poetisk in-gifvelse -
det är gammalmodigt, man ’tager’ sig ett ämne och
behandlar det enligt konstens regler, det kallas
att göra poesi och går in i skolämnena, det, som
allt annat. För folk, som är poetiskt på det viset,
finnes ingen poesi i hela Guds skapelse, utom den de
kunna taga kännedom om i litteraturhistorien .... Men,
för att nu ytterligare säga ett ord till damernas
berömmelse, vill jag nämna, att jag verkligen känner
ett par qvinnor, som äro rikt begåfvade, bildade och
husliga. Den ena timmen kunna de hålla en föreläsning,
gifva en lektion eller ’framsäga’ ett skaldestycke,
den andra kunna de stå vid spiseln eller strykbrädet
. , En af dem är bosatt i Upsala. Grefvinnan såg
henne visst vid Lysekil förra sommaren ...»
Ett utrop af grefvinnan afbröt magisterns tal. Hon
varse-blef något på andra sidan bäcken och ryckte
i detsamma sin kammarduksnäsduk ur fickan, för att
skyla sitt rodnande anlete. Magistern deremot, som
såg alldeles detsamma, som hon, var sinnrikare: han
vände tvärt och lockade så henne att äfven göra det.
»Hvilken yppig vegetation här nere vid bäcken», sade
han - och naturen, hans moderliga vän, kom honom
genast till hjelp - alldeles invid stället, der de
vände, stod en grupp de vackraste svärdsliljor. De
stannade för att betrakta dem, och grefvinnan
stoppade sin näsduk i fickan, lugn, som om ingenting
förefallit.
Men hvad hade varit orsaken till grefvinnans
förskräckelse?
Ingenting annat än lille Olle, som stod och såg på
sin bild i vattnet och som log mot den, alldeles
som han gjort förut mot bilden i trymån. Han lekte
nu icke med fröknarna längre, han hade varit hemma
på en liten titt och lagt af sig det ena plagget
. . . Han hade för litet på sig och det såg ut, som
om han haft för afsigt att taga af äfven detta lilla,
för att dernere l det friska, klara vattnet få sig
en liten öfver-sköljning.
Den lille pilten föreställde menniskan, sådan hon
är, innan civilisationen tagit hennes nivellering
om händer. Olle visste icke, att han var naken i det
närmaste, och deri låg hans sällhet.
Grefvinnan deremot var menniskan, sådan hon kan
blifva: hon kommer så långt ifrån naturen, att den
slutligen skrämmer henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
