Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXIX. Lars Johan Hierta. Axel Krook - Guttaperkaträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt Bildergalleri.
LXIX. Hl ar s Jolian JBLierta.
Ut fullständigt teckna Lars Johan Hiertas
lifsverksamhet, skulle kräfva en ganska vidlyftig
redogörelse för vårt lands författnings-
och näringslif under mera än ett fyrtiotal af
år. Ty med det namnet är oafskiljeligt förenadt
mycket af det reformarbete, hvarpå vår nuvarande
offentlighetsbyggnad till stor del hvilar. Fritt
ord och fri handling, men intet sjelfsvåld, det var
tanken, som gaf rättesnöret åt hans verksamma lif. Det
fria ordets rätt tillämpade han i den oomtvistade
lyftning, han gaf åt tidningspressen. Hvarje svensk
tidningsman, hvarje svensk medborgare för öfrigt,
står derför hos honom i outplånlig skuld. Den
fria handlingens rätt häfdade han deri, att han
sträfvade, och med framgång, att gifva åt lagens
toga den största möjliga vidhet, för att samfundets
andliga och materiella arbete skulle kunna fritt
utöfvas. Detta andliga och materiella arbete
ansåg han oundgängligt för så väl den enskilde, som
folket i dess helhet. Endast genom andlig odling och
materielt oberoende blifver individen verkligt fri,
och i likhet med den enskilde äfven folket. Folkets
undervisning var derför ett af de stora mål, för
hvilka han ifrigast sträfvade, ty allenast genom
upplysning kan folket blifva värdigt sjelfstyrelse,
kan det vinna och bevara sådan: det hemfaller annars
blott åt lidelser och går i dessas eller andras
ledband. Med folkupplysningen äro trosfriheten och
den politiska friheten sammangjutna. Påfve och czar
äro omöjliga öfver ett sannt upplyst folk.
Industriens utveckling, handelns och näringarnas
främjande, jordens förädling, grufdrift och
skogsbruk äro de materiella hjelpkällorna. För att
de skola kunna rinna ymnigt, måste alla hämmande
band lösas. Endast så kan det materiella förvärfvet
verkligt gagna nationen. Då denna gjort sig ekonomiskt
oberoende, lefver på afkastningen af sitt arbete och
lägger af för kommande pröfningsdagar, då kan hon
blicka framtiden med tröst till mötes. Hon skall då
ej spilla bort
sin kraft på granna och bländande, men äfventyrliga
stordåd, ty hon har för mycket att förlora. Men då
ofrid verkligt hotar, skall hon icke heller utan
strid på lif och död lemna, hvad hon äger, och ju
burgnare hon är, desto långvarigare och kraftigare
skall hennes nödvärnsstrid vara - ingen annan
blodig strid har något berättigande, menade Hierta.
Detta är, tror jag, sammanfattningen af den
lifsåskådning, för hvilken Hierta arbetade och verkade
med en id, som måste krönas med seger. Slutande sig
till den, hafva ock efter hans död hans närmaste
lemnat af hans jordiska ägodelar betydande summor
för så väl den högre andliga odlingens, som
näringsarbetets främjande på alla det materiellas
områden - ett ädelt och stort Lars Johan Hiertas
minne. Så fort-lefver hans ande verkande på sina
föresätta banor, fast hans kropp död är. Grafvens
fängelse är för honom upplåtet, stenen är lyftad
från griften; väl ligga der nere qvar de multnade
benen, men det som en gång var den verklige Lars
Johan Hierta, det går i sagda stiftelser, det går i
hans egen lifsgerning, af hvilken de äro en frukt,
igen ibland oss, och det skall ej fort gå bort,
utan i många kommande slägtled tälja den verksamme
och kraftige mannens minne.
Guttaperkaträdet.
(Se texten sid. 263.)
Efter statshvälfnin-gen 1809 såg det helt annorlunda
ut på litteraturens område i vårt land, än nu. Der
vexlades visserligen väldiga hugg mellan den
så kallade nya skolan och den gamla, den senare
representerad af Wallmarks »Journal", den förra
af de upsaliensiska fosforisternas tidskrifter;
men denna fejd berörde likväl icke i synnerlig grad
den stora allmänheten, som i arkadiskt lugn läste sin
gamla Stockholmspost och småskrat-tade åt dess qvicka
epigram, dess satiriska fabler, sin Journal och sin
annonstidning Dagligt Allehanda. Det var, om man så
vill, och det tyckte man nog också på högsta ort,
ett lyckligt folk utan tidningsopposition: det ärade
sin öfverhet, prisade fredens idylliska.ro och sjöng
Yallerii dryckesvisor, med förjagande af allvarets
otäcka spöken. De hade länge nog gastkramat nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
