Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsturet i Strassburgs domkyrka. F. Heurlin - Källorna i skogen. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»yst och varligt, annars flyr det rädda djuret fortare
än det kommit! Det vore att sjelfva beröfva oss
njutningen af ett skådespel af harmoniskt intagande
behag, sådant det sällan erbjudes och då endast långt,
långt in i den djupa, tysta skogen.
Godt, hjorten har icke hört våra steg i det tjocka
gräset; manad af törst, går han helt lugnt att dricka
ur den källa, han hvarje dag besöker.
En grymhjertad jägare skulle vid en sådan syn skynda
att kasta bössan på axeln och genom skog och vida
marker förfölja sitt rof, utan medlidande med det
oskyldiga offret, utan undseende för skogens frid och
den gömda, Mara källans, hvars vatten det skulle för
honom vara en vällust att få färga med blod. Men vi,
som icke äro jägare eller kunna erfara någon njutning
af att förstöra, utan nöja oss med - och deraf
hafva ett sannskyldigt nöje - att iakttaga naturen,
dess lif i vexlande former och skogens invånares
hemvanor, vi skola i stället med ritstiftet försöka
att återgifva dessa fridfulla scenerier och dessa
ljusglimtar, hvilka liksom falla från blad till blad
uppifrån de skyhöga topparna ända ner till den klara
vattenspegeln. Yi måste dock teckna hjorten ur minnet,
ty han har redan återvändt, med nosen prydd af i solen
gnistrande vattenperlor, hvilka fallit och beteckna
för en stund hans väg i mossan. I morgon vid samma
timma, på samma ställe, skulle vi åter kunna få se
honom med samma fria, kraftiga hållning nalkas källan
och der släcka sin törst.
När de äldre filosoferna ville göra menniskan
till en sjelfständig varelse, vägrade de djuren
all sjelf-villig rörelse. Deras smärtor och deras
nöjen voro för dem endast Utvärtes yttringar; deras
instinkter endast driffjädrar i maskiner, satta i
rörelse för en längre eller kortare
tid och hänvisade att röra sig i en större eller
mindre cirkel. Alla varelser, menniskan undantagen,
lyda drifter eller vanor, hvilka den »enväldige
skaparen^ förut bestämt eller utstakat.
i ^kog-en.
Yalet af bostad, föda och sällskap och alla dessa
medvetandets och viljans frön, hvilka nå sin yppiga
och fulla utveckling i en högre organisation, men
icke dess mindre existera
i åtskilliga grader och former, som bestämmas af
känslan och rörelsen, voro för de äldre filosoferna
endast resultater af en ofrivillig och omedveten
naturdrift. Men menniskornas vanliga goda förstånd,
vidare upplyst och skärpt af en mängd författares -
vi nämna här blott La Fontaines - bitande skrifter,
krossade snart denna trånga uppfattning. Man började
tillskrifva djuren karaktär, känslor, ja, till och med
tankar. Hafva icke, för att här ånyo erinra om, hvad
vi förut flera gånger antydt, en sak, som dock aldrig
för ofta kan upprepas, insekternas, såsom myrorna och
bien, och ryggradsdjurens, såsom bäf-rarna, arbeten
och fåglarnas nästen, alla i förhållande till sin art,
någon härledning från och slägtskap med industrien
och de menskliga företagen? ’ Igenkänner icke hunden
sin herre? Igenkänna, det är att minnas; och hvad
vore förståndet utan minnet? Hjorten, ställande sina
steg mot källan, vet ganska väly hvart han går. Hvad
tjenade det honom till, att hafva genom slumpen råkat
på vatten, om han morgonen derpå hade glömt vägen, som
fört honom dit? Och liksom han, äro skogens alla djur
skickligare att upptäcka de dolda källorna, än till
och med vårt jordborrningsbolags erfarna ingeniörer.
Yi kommo hit för att teckna och, se här, huru vi i
stället filosofera! Tusen leende taflor, tusen tankar
belägra oss. Det är källan som inspirerar oss. O,
skogens lilla källa, klarare än kristall, verkningarna
af den heta årstiden och den fruktansvärda rötmånaden
hinna icke dig; skyddad för stormen på alla sidor,
bry-tes aldrig din spegel, upp-röres aldrig dina
vågor. Denna afskildhetens lugna tillvaro, som
vanligen är skogskällans, har väckt hos Onkel Adam
följande innehållsrika tanke: »I sin dal hon ligger
gömd, obemärkt och glömd, derför grumlas hon så
sällan, lilla källan. M
Konsturet i "Strassburgs miinster9’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
